Rockman race report

150711_rockman0158

En knäpp dag. Knäppt vacker. Knäppt kallt. Men vi gjorde det och vi vann damklassen dessutom.

Mådde lite illa vid frukosten och hade ont i magen. Var det tävlingsnerverna som spökade eller var jag sjuk? Aha det var tydligen dags för lingonveckan att dra igång idag. Ja men vad härligt, som om det inte var nog jobbigt med tävling.

Plockade ihop de sista prylarna och klev ombord på båten som skulle ta oss ut till starten vid Fantahåla.

När säkerhetsgenomgången ropades ut i högtalarna garvades det på båten. Känns inte som om det här gänget behöver flytvästar.

Tjejen som satt bredvid mig på båten kom från Lettland, hon brukade springa ultralopp i terräng och gjorde 10 mil på 11 timmar. Herrejävlar vad hårda alla andra är hann jag tänka sen kom det fram att hon aldrig kört swimrun innan, det lugnade mig lite.

Vi hoppade i vattnet bland en av dom sista lagen och starten gick nästan direkt. Det var kaos! Jag fokuserade på att hålla mig nära Sofies fötter för att ingen skulle simma in mellan oss. Lite nu och då kom någon insimmandes rakt från sidan och försökte korsa emellan oss. Det var händer, fötter, linor, väskor och dolmar överallt.


Efter 900 meter simning tog vi oss upp ur vattnet och började klättra upp mot himlen! Det var ingen smekmånad här inte, pang på direkt.

Alla norska lag verkade småsnacka sig upp för berget och flåsade knappt medan jag började fundera på om det här verkligen skulle gå? Den första stigen och den större delen av ”löpningen” var så smal att det inte gick att smita förbi utan att de framför fick flytta på sig. Det var bara att hänga på i det tempo som serverades. Vill man plocka en bra placering är det värt att kötta första simningen.

Efter den första bergsklättringen på 1500 meter fick vi simma och springa några kortare sträckor, äntligen! Det är det här vi älskar med swimrun.

När vi kom upp ur vattnet tittade vi bakåt och undrade vart alla andra lag var. Det kändes som om vi var hopplöst sist. Kollade på klockan och insåg att vi låg 5 minuter efter den beräknade långsamma tiden. Kommer det här gå?! Simmade vi inte om lag nyss?

Nu var det dags för klättringen upp till Preikestolhytta.

Så fort vi fått upp värmen i kroppen drog vi ner ärmarna på våtdräkten. Vi sprang om och mötte massor med turister längst vägen. Alla hejade glatt och släppte förbi oss. Det här är en dagstur för vanliga dödliga. Det här är knäppt tänkte jag flera gånger. När vi närmade oss toppen mötte vi andra lag som sa att vi var första jäntelag. Bwahahaha! Eller hur, skrattade vi när de passerat. Dom är bara snälla och säger säkert så till alla. På toppen stannade vi till och tittade på utsikten och gick fram till kanten, vi kommer nog inte komma hit på länge, om någonsin igen. Vi tvingade en kille på toppen att ta en bild på oss och garvade sen åt att han kanske var en förbipasserande turist som nu fick en konstig bild till sitt album.

Började springa neråt. På höger sida var det brant nedför eller ja snarare stup så där så man dör om man trillar ner. Vi sprang på och fokuserade på att sätta fötterna rätt men påminde varandra om att titta på utsikten ibland. Halvvägs ner kom en pytteliten skylt där det stod att vi skulle ta höger ut i riset. På väg upp såg vi att ledande herrlaget svängde av här så vi hade en föraning om att något skulle hända. Vi hade mycket väl kunnat missa vart vi skulle ta av från stigen på väg ner. Rätt ofta frågade vi varandra om vi verkligen var rätt.

-Är vi verkligen rätt? Jag har inte sett någon markering på ett tag.
-Har inte sett någon stig åt något annat håll, svarade Sofie oftast.
Ibland dök markeringen upp längst stigen och ibland såg vi något annat lag 50 meter vid sidan av oss och kryssade över ditåt.

Under racebriefen fick vi veta att det fanns en död älg som gjorde att vi inte skulle dricka vattnet längst den här sträckan. Problemet var bara att vi inte kom ihåg var den där älgen låg. Var det den här bäcken vi inte skulle dricka ifrån eller den där eller den tidigare sa vi flera gånger. Det slutade med att vi drack för lite. Det kanske är fånigt men jag hade gärna haft en skylt som visar vad vi inte borde dricka om det verkligen var så illa.

Hillside swim

Äntligen simning igen! Genomsvettiga efter löpningen/bergsklättringen drömde vi om att få hoppa i vattnet.
-Det är kallt i vattnet så dra igen våtdräkten ordentligt kring halsen sa Simon.
-Håll i glasögonen när du hoppar i, sa Sofie. Så det gjorde jag. Glömde att man skulle ta på sig glasögonen också. På pannan gör dom inte så stor nytta. Kände mig som en nybörjare.

Fick linan av Sofie, krokade i och nickade att jag var klar. Vi började simma längst bergsvägen ”Hillside swim”. Jag tackade alla kalla simningar vi gjort under våren för det här kändes helt ok tänkte jag. Efter 1000 meter började jag huttra, fick känslan av att det spolades vatten rakt igenom våtdräkten. In i nacken och hela vägen ner i ryggslutet. Jag frös så jag skakade. Funderade på att titta på klockan för att se hur långt det var kvar men bestämde mig för att jag inte ville veta. Det spelade inte någon roll vad den visade vi skulle fortsätta tills vi fick gå upp. Nöp Sofie i vänster fot när hon började svänga ut mot fjorden, ville hålla mig nära bergväggen med förhoppning om att det var en halv grad varmare där. Ser att hon siktar och svänger inåt. Är lycklig över våra små signaler som vi övat in och garvat åt under träning. Föreställer mig att det blir varmare, allt för att tänkta på något annat än exakt hur kallt det är.

Hillside swimNågra meter till sen skakar mina ben så mycket att jag bestämmer mig för att rycka i linan och frågar Sofie om vi kan bröstsimma en stund. Jag måste få liv i benen, säger jag. Hon vågar inte med risk för att benen krampar. Funderar på om jag ska försöka bröstsimma bakom henne men vill inte riskera att strula till något och bli kvar i vattnet längre än nödvändigt så jag gräver ner huvudet och kör. Tänker på Bjarne som berättade att hans skinkor skakar som två maracas när han simmar i kallt vatten. Den här Lanttoröven är det sista som skakar tänkte jag, det är ju där allt fett sitter. Tyckte mig se en Späckhuggarfena längre bort i vattnet och blir lycklig. Försökte komma på ett soundtrack som skulle få bort tankarna från hur kallt det var. Testade med Bergakungens sal men det var för likt soundtracket till Hajen. ”I can and I will…” dök upp i huvudet men sen kunde jag inte texten utan fyllde på med någon som kunde peppa mig. ”…I’m unstoppable…” fortsatte jag med. Ja ni fattar hur knäppa tankarna blir.

Ser äntligen uppstigningen! Kommer fram och det är massor med folk som försöker ta sig upp på klippan. Alla är lika frusna. En kille har kramp i båda benen och kan inte röra sig. Vet inte om jag ska försöka putta upp honom men har fullt upp med mig själv, jag känner mig usel. Ser att Sofie puttar på hans rumpa, tack. Jag hittar ett rep som jag kan dra mig upp med. Har aldrig varit så här frusen i hela mitt liv! Känslorna är så blandade att jag knappt får fram ett ljud. Jag börjar gå. Hör att Sofie är strax bakom mig. Säger bara att jag fryser, om och om igen. Får fram en gel och börjar äta, energi blir man varm av. Inser att vi har en lika lång simning framför oss fast rakt över fjorden vi precis simmade i. Känner för att bryta. Fy vad jag fryser. Det här går inte. Det är inte sunt. Det är inte värt det.

Seaside sprint

Seaside sprint. Det börjar regna och vi garvar åt att Rockmangänget döpt det till sprint för springa här det går verkligen inte. Klipporna är snorhala. Ett tag är det så brant att vi får hålla i en kedja som är bultad i väggen. Kanar jag ner här så dör jag. Ropar ”Sofie jag älskar dig” och börjar klättra längst med väggen. Håller i kedjan för kung och fosterland. Inser att jag inte borde skriva det här för att mamma och pappa kommer läsa det.

Ett herrlag kommer ikapp oss och hjälper till och knuffar upp oss över en brant klippkant. Vi tackar. Dom säger att dom tar varje chans dom får att klämma en tjej på rumpan. Skämt å sido så är stämningen helt underbar under tävlingen. Alla hjälps åt, snackar, hejar och peppar varandra.

Sofie säger att vi borde cabba ner våtdräkten men jag vägrar, jag fryser fortfarande. Ångrar det i efterhand. I slutet av seaside sprint är mina händer helt uppsvullna för att dom är så varma och inklämda i den tighta våtdräkten. Känns sunt att jag inte ens tycker att det här är konstigt. Vet ju att dom kommer bli ihopskrumpnade som russin och kalla igen snart.

150711_rockman0049

Checkpoint Songesand. Fyller på med gels i fickorna och börjar gå upp för asfaltsvägen. Hade någon plan på att kunna springa här men det är så brant att vi går och snackar istället. Springer några steg när det funkar. Svänger av och in i en miljö som liknar sound of music. Skuttar nedför som Pippi på tequila.

150711_rockman0086

Snart ser vi vattnet och skymtar lag som simmar över fjorden (1700 meter). Vi blir avundsjuka på hur långt dom har kommit, vill också nästan vara framme på andra sidan fjorden. Alla lag är väldigt utspridda men vad snett dom simmar tänker jag. Sådär snett ska inte vi simma. Laddar mentalt för att vi ska simma rakt, så sjukt rakt. Och snabbt. Vi gör upp en plan tillsammans för vad vi ska göra om det blir för kallt.

150711_rockman0071

När vi kommer ner får vi en safety-boy, det finns en per lag. Jag som ligger bakom ska ha den runt midjan. Jag är så fokuserad att jag knappt hör vad någon säger runt omkring. Jag vill bara i och över till andra sidan. En kille försöker sno ”min” boj och jag morrar något i stil med ”Den är min!”. Förlåt för det. Efteråt sa Sofie att funktionärerna var utklädda, jag såg inte det.

Början av simningen känns svinbra. Vi simmar rakt och det går fort. Huset på andra sidan blir större och större men helt plötsligt tar det stopp.

150711_rockman0070

Det vita huset är lika stort LÄNGE och vi börjar driva mot klippväggen. Jag tankar huvudet och kroppen med att det fortfarande går bra. Jag slutar att titta på huset och väljer att sikta på Sofies fötter. Jag vet att hon gör allt hon kan för att komma dit så fort som möjligt och jag kan inte göra det bättre. Hon simmar rakare och snabbare än mig hela året, idag är inget undantag.

150711_rockman0080

150711_rockman0086

Händerna domnar bort så jag kör ”disktrasan” för att få lite värme i fingrarna. Kniper ihop näven ovanför ytan på varje simtag under mer än halva simsträckan. Om inte annat så får jag något att tänka på och funktionärerna i båten bredvid oss får något att skratta åt. Kommer på att det förmodligen finns hajar här, fjorden är 400 meter djupt och jag ser kanske 10 meter. Jag ser ut som en säl och luktar blod. En haj kan känna blodlukt på flera kilometers avstånd. Jag trycker på och bonkar in huvudet i Sofies fötter några gånger.

Sjunger i mitt huvud och tänker på människor jag gillar. Anders och Alva står på andra sidan. Drar ett simtag för Alva och ett för Anders och loopar det i några minuter. Alva, Anders, Alva, Anders…snart får jag träffa dom. Fryser så jag skakar igen. Lisa från Canada som gillar att simma kallt berättade förra sommaren att man ser flimmer framför ögonen och får tunnelseende innan man svimmar. Jag fryser alltså bara än så länge. Inget flimmer…än.

150711_rockman0126

Vi tar oss fram till bryggan, sista trappsteget är i höjd med vattenytan. Mina händer är så frusna att jag har svårt att hålla i stegen men Sofie puttar på och jag tar mig upp. Här står Anders och Alva, vilken lycka!

Tror inte att Alva känner igen mig, jag ser ju ut som en 30 år äldre version av mig själv.

150711_rockman0128

Vi får varm saft och det är bland det godaste jag druckit. Sofie säger något om att hennes händer inte fungerar. Det här är ju så sjukt gott att hon måste få smaka så jag langar över mitt glas.

150711_rockman0129

Vi skrattar hejdlöst av lycka och säger att det här är knäppt. Men här blir vi inte varma så vi börjar gå mot trapporna.

150711_rockman0142

Säger hej då till gänget. Vi drar upp på berget en vända, ses snart igen.

Börjar knata de 4444 trappstegen uppåt. Räknade på att det var ungefär 8 gånger trapporna vid hoppbacken på Dundret och det är rätt jobbigt en vanlig dag.

150711_rockman0193

Gick 100 steg, pustade lite, 100 till…. På toppen ändras klimatet på två sekunder. Det är snöblandat regn och kargt landskap.

Det var två korta simningar på toppen, vattnet i sjöarna var helt klart och går att dricka. Tog en klunk under simningen och insåg sen att Sofie mycket väl kunde kissat framför mig om inte annat så var vi inte allt för fräscha vid det här laget och jag drack precis vattnet bakom henne. Yummy!

Får tag i klippkanten och börjar häva mig upp. Det är snö jag håller i!!! En av simningarna är bortplockad, den skulle vara 5 grader. Tror inte det är en grad varmare här, den andra sjön är ju precis bredvid. Under dom här simningarna drar jag igen våtdräkten kring halsen så mycket det bara går och får skavsår. Det är värt det.

Efter den andra simningen går löpningen brant uppför på en grusväg. Sofie frågar om hon får dra. Skämtar hon? Klart som f-n hon får dra. Jag får linan av henne och drar den ett varv runt midjan. Sofie är en oxe!!! Vi pratar om löpningen på Ornö och längtar till ötillö, hur störda är vi egentligen?

Äntligen går det utför, det älskar vi. Benen känns som nya! Dom som knappt funkade nyss. Kikar på klockan och vi håller 6 tempo ned för snirkliga stigar på berget. Över bäckar, genom lera, balanserar på stenar. Vi älskar det här!

Vi kommer ikapp ett mixlag och snackar oss ner till mål tillsammans med dom. Han springer lite före och väntar in oss, han är norrman och är född på berget. Bokstavligen. Hon har stukat handen och berättar att dom kalla simningarna var svinbra för svullnaden gick ner då. Än en gång inser jag hur knäppt det här är. Men det är klart hon inte bryter, vi är ju på äventyr och det vill man inte missa. Bryter man tävlingen får inte heller kompisen gå i mål, det är nog bland det jobbigaste under en sån här tävling. Det är också det som är det bästa, att man får vara två och dela dagen.

150711_rockman0150

150711_rockman0151

150711_rockman0154

Springer i mål och det känns lite overkligt att vi är klara. Det gick! Och vi är inte helt trasiga i kroppen.

Det går inte att beskriva i ord hur underbart det är att sitta i en varm badtunna med en kall öl och titta ut över fjorden som vi simmade över två timmar tidigare.

150711_rockman0165

Nå jo vi är väl lite lika ändå. En dusch och sen var det var dags för prisutdelning.

150711_rockman0179

Skulle jag göra om den här tävlingen skulle jag träna i Rockman-maskinen på gymet, köra tunga benböj och gå i berg. Det behövs mycket benstyrka för en sån här tävling. Utför hade jag inga problem men uppför var det sjukt tungt för mig.

När jag anmälde mig till tävlingen hade jag precis fött barn. Jag kunde knappt gå efter kejsarsnittet och de komplikationer som inträffade efterteråt. Springa var det inte tal om än på flera veckor. Jag behövde något roligt att se fram emot. Tack Sofie för att du är knäpp nog som tror på mig och vågar anmäla dig tillsammans med mig oavsett vad.

Nu blir det varm bastu för att fira. Kommer ut igen om några veckor.

Foto: Matti Rapila Andersson och Anders Gustafsson

4 Comments

  1. Ni är ju galet grymma! (och kanske lite lite galna) Det låter både fantastiskt och fruktansvärt. När jag läste hos din syster tyckte jag först att ni kallade trappmaskinen för Rockmanskinen, det behövs ju inte ett ”ma” där i mitten 🙂

    Reply
  2. jag är helt tagen, varenda ord berörde och det kändes som att jag var med på resan, vilket äventyr och så jäkla starka ni är! Stort stort grattis till en grym prestation!

    Reply
  3. Vilken läsning! Jag satt med öppen mun och bara slök hel< berättelsen. Så bra och coolt gjort. Jag blir skakig i knäna bara att tänka på de branta klipporna och kylan.
    Grattis till vinsten till er båda!

    Reply
  4. Så grymt bra kämpat! Jag fattar inte hur man orkar ta sig igenom trots kylan, det syns verkligen på bilderna hur mycket ni fryser. Men på samma gång är det så lockande att läsa era racereports att man blir riktigt sugen på att testa själv 🙂

    Reply

Leave a Comment.