Jag sprang milen för första gången för 4 år sedan, det var en häftig känsla. Innan dess var 5 km långt. Idag är jag 1 av 10 tjejer i Sverige som gjort 7 Ironman eller fler. Syster Sofie är med på samma lista vilket betyder att det bara är 8 tjejer kvar i Sverige som inte heter Lantto och har gjort fler IM än vi har.

Lisa Lantto, race addict och triathlet. Jag har i allmänhet väldigt svårt för att sitta still. Det är all in som gäller oavsett om det gäller en husrenovering eller träning. Det kan hända att jag halkar in på hur man renoverar Grythyttanmöbler, isolerar vinden, bygger kök eller hur man lägger golvvärme.

Jag åkte på två stressfrakturer förra våren och deppade ihop totalt. Jag googlade (man ska aldrig googla på symptom) och allt som stod i bloggar och på forum slutade antingen med att jag aldrig kommer kunna springa igen eller hade cancer. Det var det bästa eller det värsta tänkbara scenariot, för de flesta av oss är det INTE en sanning. Eller är det kanske bara jag?

1,5 år har gått sedan dess och jag har aldrig mått så bra, aldrig känt mig så stark, jag har aldrig sprungit så fort och dessutom tyckt att det var så roligt. I backspegeln så ger skador den bästa motivationen. Nu är alla pass roliga, även de som tidigare var så pass jobbiga att jag valde bort dem, varenda intervallpass är en lycka. Så fort det börjar kännas tungt så plockar jag fram känslan jag hade när jag fick springa 500 meter efter 12 veckors vila.

Det vill jag skriva om. Inte att vara skadad alltså utan hur man hittar motivationen och vad som driver mig att fortsätta.

Leave a Comment.