I huvudet under halvmaran

Womens Health halvmaraton

På lördag springer jag halvmaran, du tycker förmodligen att jag är tokig. Men har vi inte konstaterat det redan undrar jag då? Förra året var vi speakers, jag var gravid och Sofie hade ont i knät. Vi var sååå avundsjuka på alla som sprang förbi. I år när vi kan springa vill vi verkligen springa så vi kommer springa och intervjua andra längst vägen istället. Längtar på riktigt till lördag.

speakers_whhm

I grova drag är det här är vad jag laddat mitt huvud med inför halvmaran. Kroppen är vad den är men huvudet kan träna fram till startskottet går. Under tävling gör jag allt jag kan för att tänka positiva tankar. Negativa tankar gör mig inte snabbare och jag mår inte bättre av dom. Det här är vad jag hoppas kommer finnas där när det blir tufft.

Står på startlinjen
-Fy fan vad roligt att vara här! Vad många kompisar det är överallt! Lite nervöst med första tävlingen sen Alva föddes men vad härligt att få vara nervös igen. Jag har saknat det.

Starten går
-Börjar springa och njuter av att äntligen vara igång. All nervositet är som bortblåst och jag funderar på varför jag var nervös innan.

5 km
-Oj redan 5 km. Najs! Det gick snabbt att komma hit. Ja men då gör vi om det här tre gånger till då, hur svårt kan det vara.

10 km
Halvvägs! WOOP WOOP! High five med Sofie! Nu börjar vi rulla hemåt. Det är en tvåvarvsbana vilket innebär att jag aldrig någonsin behöver springa just här igen, om jag inte vill.

15 km
Nu är det typ bara 5 km kvar. Det är ju ingenting! Spelar ingen roll hur jobbigt det är 5 km klarar vi alltid! Här stod vi förra året och då ville jag verkligen springa. Njut nu!
whhm_15km

20 km
En kilometer kvar. Nu njuter vi och spurtar. Var kom den här energin ifrån? Har vi maskat hela vägen? Va faan! Nä men hej alla som är här och hejar, vi älskar er! Tack för att ni är här.

21 km
5 min efter målgång funderar jag på om jag inte hade kunnat ta i mer.

Ungefär så här brukar det låta i mitt huvud under tävling. För mig är huvudet mer än 50% av orsaken till resultatet. Kan jag inte motivera mitt huvud att fortsätta spelar det ingen roll hur mycket jag tränat. Och försöker jag se målgången redan när jag startar blir jag matt. Älskar att få sätta upp delmål och fira längst vägen.

Hoppas vi ses på lördag och hoppas vi får fira tillsammans längst vägen.

Hur mycket större blir fötterna av att vara gravid

För två år sedan gjorde jag en scanning av mina fötter. Ett foot ID på Asics flagship store. Det var så mycket häftigare än alla tidigare skoprovning jag gjort och det kan väl hända att jag hunnit med några stycken. Det var inte bara någon som gissade storlek och klämde lite på tån med tummen – den typen av dåliga analyser har tidigare lurat mig att köpa för stora skor. Jag är inte sponsrad av dom jag bara älskar deras skor och den service jag fått. Deras analys är en skofetischists dröm.

IMG_2970.JPG

Det här är mina favoriter som får mig att springa året om. Från vänster. Vardagsskorna som jag springer till bussen i, maratonskorna, Icebugs som funkar när det är blank-is, terrängskorna som tog mig genom ö till ö, terrängskorna jag springer i när det är grusigt och skitväder som idag.

Efter graviditeten och de 23 extra kilona som jag bar på i slutet så har alla mina skor känts lite för små. Jag har verkligen trott att det här med större fötter är en skröna. Jag knatade till Asics för att se om fötterna blivit större eller om det bara är jag som är bekväm. Förstår att du nästan vibrerar av spänning nu. Redo?

Ja det har dom! Båda fötterna är 1 mm längre, fotvalven är det ingen större skillnad på vilket förvånar mig. Hälen och foten är bredare. Det här förklarar varför jag fått knyta om alla skor dom som jag i vanliga fall bara drar på med skohorn. Jag vill inte förstöra min perfekta knytning. 🙂

Vill du nörda in dig så finns alla siffror här.
IMG_2967.JPG

IMG_2968.JPG

 

IMG_2966.JPG
(Vi måste snart bygga ut hallen om Alva ska få plats med några skor.)
Jag har ingen plan på att byta ut alla skor direkt men ett par nya maradojjor blir det allt. Fötterna kan fortfarande ha en del vätska som gör att dom är svullna. Hoppas det går tillbaka så att jag inte behöver byta ut hela skoförrådet….eller borde jag bara vara lycklig över att få köpa nya skor och gå all-in? 😉

Norrland, på eller av.

IMG_1578.JPG
Norrlandskylan är galet vacker men lite skrämmande på samma gång. Det kan bli så fruktansvärt kallt. Jag åker exempelvis aldrig bil någon längre sträcka utan att ta med mig varma kläder. Det finns vägar där det inte passerar någon på timmar, där vill man inte bli stående i -30 i jeans. Norrland känns väldigt mycket på eller av, allt eller inget. Är det kallt så är det så inåt helvete kallt. Idag är det -24 i Gällivare. Det är alltså 6 grader varmare att krypa in i frysen och mysa.

Här är några saker som jag fortfarande uppskattar i norrlandskylan trots att jag är uppvuxen med det.

Ishotellet. För att det är en svinstor snökoja som får alla kojor jag grävt att blekna.
IMG_1621.JPG

IMG_1610.JPG
IMG_1615.JPG
IMG_1619.JPG
IMG_1606.JPG

Dom öppna vidderna. Det här är älven nedanför ishotellet det ser ut som en sjö fast den fortsätter så långt man kan se och får viskan, ätran och niskan att bleka i jämförelse. Varför läste vi ens om dom i skolan?!IMG_1623.JPG

Strömavbrott i stugan är mest bara mysigt. Skulle det bli krig eller Ebolautbrott så är det hit jag skulle flytta, man blir inte lamslagen utan el och vatten. Vi flyttade ut och lagade vi middag i grillkåtan utanför.
IMG_1608.JPG

IMG_1613.JPG

Dagen med strömavbrott hade löpning på schemat, vi drog på pannlamporna. På väg tillbaka lyckades vi missa uppfarten till stugan och sprang för långt bara för att det var så mörkt i byn. Märkligt att få springa vilse där jag vuxit upp.

IMG_1580.JPG

IMG_1585.JPG

I norra Norrland pratar de flesta finska eller meänkieli. Det varvas finska, svenska och något mittemellan hela tiden. Det är kanske därför jag garvar extra mycket åt Mark Levengoods radioserie om varför svenskarna missförstår finnar hela tiden. Bland annat berättar han om när svensken pratar om vädret och finnen undrar varför. ”Vi står ju under samma himmel.” Han berättar också om finnarnas syn på ”Ei sa peitää”. Helskön, missa inte den! Jag tar med mig ett avsnitt till nästa löptur.
IMG_1624.JPGNorrsken. Coolt precis som det är till och med på en suddig bild.

Norrland hjärta hjärta hjärta

Jag blir kär i norrland varje gång jag åker hem, det är som att komma till ett annat land jämfört med Stockholm. Under den här årstiden får jag vandra runt i ett julkort, minus 10 och klarblå himmel – det är magiskt!

Det känns knappt som träning när jag får dra på mig längdskidorna och får åka runt i det här landskapet.
Längdskidor i Gällivare

Och springa här
tarendo_lopning

Och åka skidor på Dundret. Anders hängde med lill-pyret några timmar och när det var dags att amma så kom han upp och fikade med oss. Underbart att det funkar att göra så.
dundret_slalom

Katti och Jonas velade mellan att ta en sista minuten till Oman eller hänga med till Gällivare, -30 eller +30 grader. Jag är glad att dom valde Gällivare och firar jul med oss.

IMG_1577.PNG
Anders och Jonas drog på sig skidorna och jagade fågel igår.

Allting ligger 5 minuter bort och alla kan och hinner göra det dom vill. Det finns ett skidspår 100 meter från vårt hus som är 3 mil långt och går runt Gällivare/Malmberget. Vallastället står monterat i garaget. Dundret är 10 min bort med bil. Var och varannan minut frågar pappa om han ska värma bastun. Mamma bakar bröd för jämnan så det finns nästan alltid varma mommomackor till perkulatorkaffet

IMG_1447.JPG

När det blir svinkallt (bara en tidsfråga) packar vi badkläderna och drar och simmar istället.

Du får väl fråga mig om en vecka igen men just nu skulle jag gärna bo så här jämt. 14 barnvakter och lika många träningskompisar. Älskar det!

Lanttosisters goes Rockman

Idag är det 2 månader sedan jag födde barn. Motivationen att träna har inte riktigt infunnit sig än mest för att den första träningen för att komma tillbaka är &%€!! tråkig. Om jag ska uthärda mammamage-träningen måste det finnas något roligt som hägrar. Jag behöver ett mål eller ännu hellre flera mål. Vi börjar med ett som lockar riktigt mycket.

Rockman-route
Så nu är vi, team Lanttosisters anmälda till Rockman. Sofie kanske behöver en stand-in nästa sommar vi får väl se. Du kanske tycker att jag är helt galen och allt pekar ju på det. Men vad är inte Sofie då som anmäler sig tillsammans med mig?

otillo_lanttosisters
Jag drömmer om att springa! Känslan av att kroppen är lätt, den kan ta mig hur långt som helst och alla muskler svarar. Det längtar jag efter.

rockman_elevation
Rockman verkar svinjobbigt. Det går uppåt hela tiden (läs 2800 höjdmeter fördelat på 35km) och vattnet som inte är i badtemperatur det simmar vi 6km i. Fii faan vad roligt skriker hela min kropp då.

urban_jungle_terrain
Idag testade jag  att lunka 100 meter med barnvagnen. Det var tungt. Allt guppade. Musklerna fanns inte där. Löpekonomi, hur menar du nu undrade kroppen?! Jag är på noll. Det är inte jag på bilden men det kommer det vara, snart. Alva ska inte hinna bli så där stor innan det händer.

Jag gillar mål som känns nästintill omöjliga. För ett år sedan körde vi, team Lanttosisters ö till ö, det var bland det roligaste jag gjort. Jag är så långt ifrån den formen jag någonsin varit. Kan jag komma tillbaka i tid till nästa sommar? Jag vet inte men jag ska banne mig försöka.

otillo
Foto: Nadja Odenhage. Den här bilden har fått vara min skärmsläckaren på mobilen sen ö till ö förra hösten. Lanttosisters drar iväg på sista simsträckan efter sista cut-offen vid Ornö syd. Vi kommer fixa det. Lycka! När vågen passerade 80kg i somras så påminde den här mig om min vanliga kropp. Nu ska jag tillbaka dit.

Träning på Fuerteventura

19 dagar kvar till träningslägret på Playitas. Insåg att det var många år sedan jag reste utan att ha en träning eller tävling som en del av resan. Vi gör alltid massor med andra saker men träning/tävling, god mat och vackra platser har varit fokus när vi valt resmål. I vår är det Playitas och Mallis som hägrar.

playitas_swim
20 mars åker vi ner till Playitas för en veckas träning i solen. Jag längtar!

DCIM100GOPRO
Drömmer om att få simma i soluppgången och äta en frukostbuffé vrålhungrig efteråt.

130308_playitas086
Hoppa upp på cykeln, bränna av några mil…

playitas_tapas
och käka tapas i en by uppe i bergen. Vi kallar oss ändå för gourmetriathleterna, det gäller att inte tappa fokus på vad som är viktigt i livet.

playitas_afterbike
Det är massor med favoriter som åker ner. Lisa Norden är redan där, hoppas hon har förberett en välkomstkommitté. Beatrice, Emma, Erika, Nelker, Björn, syster yster och Anders så klart.

Bilderna är stulna från Lanttolife.se

Tack 2013

Vilket galet år. För ett år sedan så lovade jag mig själv att under 2013 skulle jag lyssna på kroppen men ändå våga köra hårt. Jag lovade mig själv att göra mer av det som var roligt under 2012.

Året började med att Lanttosisters fick en startplats i ö till ö. Den här tävlingen kör man i lag om 2 personer, man är alltså två hela vägen och laget måste hålla ihop. Jag vet precis hur mycket humöret pendlar under en Ironman och hur arg jag skulle bli på mig själv om jag skulle sinka Sofie eller ännu värre, fick henne att bryta tävlingen.

human_ambition
Coach Micke hjälpte oss att hålla fokus inför ö till ö under 2013.

spif_klader
Ritade SPIF‘s nya tävlingskläder som jag sedan fick heja på under många av tävlingarna 2013. Väldigt roligt att få skapa något som man kan ta på, inte bara ettor och nollor som jag oftast jobbar med.

spif_fagerst
Simmade med SPIF under en träningshelg i Fagersta.

Packade ner cykeln i mars och åkte till Playitas för att njuta av värmen och få några mil i benen. Hur tungt det än känns att springa i mars så njöt jag otroligt mycket bara för att jag inte kunde springa när jag var här sist. Träffade på några hjärnspöken som fanns kvar på ön sen förra året, hängde lite med dom men sen fick dom stanna när jag åkte hem.

playitas
Cyklade vilse och försökte tolka kartan som var jättebra…när man cyklar rätt.

playitas_swim
Den här 50-meterspoolen är svårslagen!

playitas_cykelmek
Sara hängde med till Playitas med sin 5 månaders bebis, inget konstigt alls. Skönt att än en gång få det bekräftat, livet behöver inte ta slut bara för att man blir mamma.

roslagen
Kom hem från Playitas och plockade ut cykeln ur trainerrummet. Man vill ju bara ut och cykla när solen kommer fram.

brasil_finisherDrog iväg till Brasilien och körde Ironman Brazil

brasil

brasil_fika
Vår filosofi är att välja tävlingar där man kan äta gott och få se nya saker. I Brasilien var det gott kött, mojitos och Amazonas som lockade.

brasil_finish
Jag fick springa sista halvamaran med Mary från Canada. På vägen mot mål möttes vi av Marys man som är över 70 år, han sprang i mål 30 min före oss och vände för att möta upp sin fru, inga konstigheter. Han blev hyllad på scenen under prisutdelningen som en av de personer som inspirerar mest. Efteråt beskrev han det för oss som ”Yade yade yade, det vanliga. Ja inte vet jag, jag sprang ju bara som alla andra.” Så vill jag vara när jag är 70!

brasil_hangmatta
Vi hängde i Amazonas några dagar efter tävlingen. Det var galet varmt och väldigt hög luftfuktighet, det gick inte att göra något annat än att acceptera den obligatorisk siestan mitt på dagen, kändes helt ok.

altanbygge_september
Vi har lite svårt att sitta still. Vilovecka innebär oftast bygge på huset, här blir altanen större.

amfibiemannen
Amfibiemannen med Sofie och genrep inför ö till ö. Nu fick jag ännu mer respekt för ö till ö. Skulle jag göra om det här fast tre gånger så långt?! Är det ens möjligt?

kalmar_IM2013
Fick vara med om Jonas Ironmanpremiär, det är stort. Det här är Åkersbergaligan strax innan starten för Ironman Kalmar, något taggade. Sofie, jag, Anders och Jonas.

interfleet_duathlon
Arrangerade en tävling för Interfleet, ja inte bara jag utan ett helt gäng från SPIF Triathlon.

2 september var det dags för årets tävling, den som jag kände mest skräck inför. Många av mina idoler hade försökt men tvingats bryta av olika anledningar. Det här är en tävling jag verkligen har respekt för. En Ironman kan man såsa runt och ändå ta sig i mål men den här måste man träna inför och allt måste klaffa för att man ska ta sig i mål.

otillo_lanttosisters
Exakt så här lycklig var vi när vi kom i mål.

otillo_lanttosisters_103
Sofie låg först på simsträckorna och jag strax bakom. Fattar inte riktigt att vi simmade en mil på en och samma dag. #103 Lanttosisters.

otillo
Jag hade ett mantra under tävlingen och det var ”Vi tävlar med varandra, tillsammans på samma lag, inte emot varandra.” Vi sprang om många som inte tävlade tillsammans, deras lagkompis lät som deras värsta fiende. Negativa tankar ser jag lite som en matklocka ”Riiiing, dags för gel” och det funkade fin fint hela vägen in i mål. Ibland ropade Sofie ”dags för gel!”, kanske för att jag börjat muttra eller för att hon hade en mörk tanke. Bara att lyda.

otillo_boat
Det är så mycket kärlek nedlagt i den här tävlingen. Tack tävlingsledningen för allt.

lidingostafetten
Vilade några veckor efter ö till ö och sprang sedan stafett med jobbarkompisarna och plockade pallplats. Det är galet roligt med stafett när man får peppa varandra.

lidingostafetten_2013
Jenny, Åsa och jag.

stockholm_tri_bike
Jobbade på Stockholm triathlon, på förmiddagen som speaker för oss vanliga dödliga och på eftermiddagen som förste visslare när elitherrarna var på väg ner längst gamla stans kullerstensgator. Häftigt att få se det på så nära håll. Bröderna Brownlee kom inte förbi och hälsade på systrarna Lantto, känner mig fortfarande lite besviken.

gym_styrka
Spenderade många timmar på gymmet med att bygga löparstyrka. Till och med muppiga höftövningar som den här är roliga när man har trevligt sällskap.

När jag trodde att tävlingsåret 2013 var över dök det upp restplatser till New York maraton, det händer inte. Klart vi tog dom och åkte över. Ställde om och körde löpfokus en månad inför tävlingen, skönt att bara träna på en av grenarna under en period.

spifare
Såg ut som om vi köade till soppköket innan starten.

start
Starten för New York maraton. Magiskt.

newyork_manhattan
Under ö till ö lärde vi känna John och Lisa, dom sa att vi skulle höra av oss om vi någonsin skulle springa New York maraton. Tror inte att de tänkte att det faktiskt skulle hända. Vi hörde av oss 2 veckor senare och blev kungligt omhändertagna. Tack.

Vilade 2 veckor och betade av en annan favorit som jag sett fram emot, Valencia maraton.

ValenciaMarathonstart
Efter året som gått så var min kropp trött, den här vyn blir man lycklig av. Målgången för Valencia maraton.

finish_valencia_marathon_5_beer
Medalj-öl är extra gott!

Kroppen, tack för 2013, jag hoppas att du är taggad inför 2014! De flesta tävlingarna är redan bokade men som ni märker så brukar det alltid dyka upp några wild cards, det ska bli roligt att se vad 2014 har att bjuda på.

Bästa prylarna för vinterlöpning

vinter_run

Promenerade hem från tåget idag, kylan bet i kinderna och jag huttrade. Då infinner sig ett sug att dra på löparskorna och springa. Hur f-n kan jag vilja ge mig ut och springa då?! Det måste vara något fel på mig. Förra vintern när det var -35 grader i Gällivare kände jag exakt samma sak. Jag ville inte in i värmen, jag ville ut och känna frisk luft i mina lungor.

Ikväll blev det en kort löptur innan middagen. Det här är vad jag drar på mig idag när det är -5 grader.

minus5grader

1. Houdini Alpha zip, 2. Falke low run, 3. Icebreaker hotpants, 4. Nike convertible run mittens, 5. Soc mössa, 6. Craft feather light jacket, 7.2XU Thermal tights.

Houdinin älskar jag, fleecetightsen likaså, jackan är egentligen gul och har många år på nacken men jag kan inte byta ut den för den går ju aldrig sönder så att jag kan köpa en ny.

vinterlopning
Är det -35 byter jag ut några plagg och lägger till ett lager under. Är det svinigt kallt åker termotrosorna på men dom passar inte på några bilder någonstans. Köp dom bara och visa dom inte för någon. Drar också på mig en buff för att skydda halsen och drar upp den över öronen om det behövs.

minus35grader
1. Darth vader masken, 2. Underställ, 3. Yllestrumpor från Icebreaker, 4. Björn Dählie mössa, 5. Craft active mitten, 6. är det isigt åker mina Icebugs med dubbar på, 7. damasker från Salomon, 8. Vinter tights från Craft och en jacka med ett tunt fleecefoder men den verkar inte ens tillverkas längre.

Vantarna har snorat sig igenom Vasaloppet och många vinterlöpningar, det finns inget bättre än tumvantar när det är riktigt kallt. Darth Vader masken har jag en hat-kärlek till men den går inte heller att ersätta, alla andra varianter finns också hemma i byrålådan.

gadgets_silva_garmin


Gadgets som ofta följer med är Lampa från Silva, GPS-klocka från Garmin och min iphone med Spotifylistorna för löpning, om jag inte har sällskap för det slår vilken spellista som helst.

I -35 grader var det bisarrt, då sprang jag med känslan av att inte kunna stanna och gå. Stannar jag för länge då fryser jag ihjäl. Sjukt destruktivt men samtidigt helt underbart. De enda man möter då är hundägare som tvingats gå ut och rasta hunden. Jag lovar dig att det inte är några våldtäktsmän och rånare ute, din enda fiende är dina egna hjärnspöken och kylan. Under 30 minus får jag nästan alltid se norrsken under löpturen och det vill man ju inte missa genom att slöa framför tv:n.

Post Ironman/maraton blues

Varje höst går jag in i en post Ironman blues, efter min första Ironman var den som värst och jag fattade inte riktigt vad som hände. När man laddar så hårt inför en specifik händelse som man dessutom tror är omöjlig så blir det tomt efteråt, kroppen vet inte riktigt hur den ska reagera och det blir svårt att omfokusera och hitta ett nytt mål.

När man står på startlinjen till en Ironmandistans för första gången så har man egentligen igen aning om det man ska göra under dagen kommer att gå. Man testar aldrig alla distanser i alla tre grenar på en och samma dag under träning, det skulle slita för mycket på kroppen. Jag hade simmat 3 km, jag hade cyklat 30 mil i grupp och som längst hade jag sprungit 2 mil. Allt under olika dagar med veckor emellan, det är ju svinjobbigt annars. Efter respektive del hade jag inte velat fortsätta med nästa direkt efter, vilket var det jag skulle göra nu.

gourmetriathleterna
Bara av att titta på den här bilden kommer jag tillbaka till känslan av att stillastående ha 120 i puls och nära till tårar. Jag kunde knappt prata på väg ner till starten. Kroppen vet inte hur den ska reagera, är den lycklig eller förbannad över beslutet jag har tagit åt den.

Efter Ironman Kalmar första året blev det tomt. De första 2 veckorna var jag euforisk över min prestation, det tog mig två veckor innan jag tog av mig armbanden man får under löpningen. Sen började jag tvivla på om det faktiskt var så svårt det jag precis hade fixat. Jag har lite samma känsla efter maraton i år.

Första året tog det mig 3 månader att vilja hitta ett nytt mål, ungefär nu i november brukar glöden börja komma tillbaka. I år väntar den nog lite till eftersom att jag förlängt tävlingssäsongen till november. Första året var det Anders kommentar som fick mig att vakna till liv. ”Vet du verkligen vad det innebär att cykla berg på riktigt, ska du anmäla dig till Ironman Nice?”

IM_nice
Vad tror du? Klart jag anmälde mig.

IM_nice_finishline
Inte heller den tävlingen var på något sätt omöjlig, det blev en låååång dag för mig men jag älskade det. Nice ligger fortfarande högst upp på min lista som den vackraste Ironmantävlingen med den vackraste cyklingen och den godaste maten innan och efter.

Efter Brasilien Ironman i år sa Anders:
– Jag vill anmäla mig till alla Ironmantävlingar som finns i år, det är så roligt! Jag kommer aldrig tröttna på Ironman och jag vill göra alla!
Nu låter det inte så. Nu pratar han om jobb och jakt. Ironman Cozumel som går om 6 dagar som han funderade på att anmäla sig till, den tävlingen har han inte nämnt på 4 månader. Tur att vi inte anmälde oss, jag hade inte velat packa cykeln och åka till Mexico nu.

Det här är höst/vinter för mig, känslan av att säsongen är över. Jag vet att träningsglöden kommer att infinna sig därför har jag redan anmält mig till tävlingar nästa år men kroppen skriker inte efter dom än. Nu tänkte jag leverpastejsträna ett tag till, utan mål och inget fokus, bara för att det är roligt.