Ötillö en h-vetes dag

Ö till Ö 2015, Foto: JakobEdholm.com

Jag har nog aldrig varit så nervös inför en tävling. Dagarna innan skämtade vi om att 10 års jubileumet av Ötillö skulle även kunna vara första året som någon dör. Väderleksrapporten såg inte så lovande ut. Det skulle blåsa storm och ösregna. Dagarna innan gick det tillbaka till att blåsa 14 m/s och bli sol.

Måndag morgon. Jag kände mig lugn. Lugnare än förra gången jag var här. Scrollade tillbaka i mitt instagramflöde och tittade på bilder från förra året och konstaterade än en gång att det var bättre att stå på startlinjen än att vara höggravid och följa livesändningen från soffan. Så mycket bättre. Påminner mig själv om att jag gillar det här trots att simningarna kommer bli tuffa idag. Vi käkade frukost och gjorde oss i ordning. Läskigt lugn på startlinjen. Jag gillar det här.

4319855862_a78b7cfe8d_o

Första löpningen från starten och hotellet känns så sjukt bra. För två år sedan sprang vi på tok för snabbt här och det är inte här det avgörs.

Ö till Ö 2015, Foto: JakobEdholm.com

Hoppade i vattnet och drog iväg på första simningen. Det kändes lite kyligt men inte fjordkallt som under Rockman så jag skulle inte klaga idag. Det blåste däremot rätt mycket och vinden låg på norrifrån dvs sidvind på första simningarna. Men solen går upp och vi har det bra så jag gillar läget. Halvvägs över farleden kikar jag upp och ser en gubbe i gul regnjacka på klippan. Simmar på och är nöjd över att vi är så nära att jag kan se personer på andra sidan. Plötsligt tar det stopp. Vi står still. På riktigt still. Vad f-n hände? Vi har ett lag på höger sida om oss några meter bort, dom står lika still. Gröna badmössor, alltså ett mixlag. Killen ligger framför och ryggsimmar slött när han väntar in sin lagkompis. Drygt tänkte jag. Hjälp henne då. Kändes som om vi hamnat i en tombola för längre fram var lag på väg upp och här låg vi. Jag siktar framåt igen och inser att jag inte alls sett en regnjacka utan den gula ötillö flaggan som är SKIT stor, alltså när man är nära så är den skitstor. Typ 2 meter hög och 6 meter bred. Den är liten nu. Kom igen Sofie du är stark. Snälla ta oss härifrån! Tänkte jag. För två år sedan var dom första simningarna en promenad i parken men i år var det grissimningar från start. Funderade mycket på hur den riktiga grissimningen halvvägs in i loppet skulle bli. Undrar om jag kommer överleva den.

ÖTILLÖ 2015

Vi kommer upp på Vindalsö. Vi är ensamma. Hur sist är vi och vad har vi hållit på med i vattnet? Jag är mentalt kraschad. Vi börjar trippa över stenarna men Sofie halkar till och landar på knät. Aj hör jag henne skrika till. Några meter senare halkar jag och landar på höften, axeln och sist bonkar jag i huvudet. Konstaterar att vi inte vill dö riktigt än så vi saktar in och tar det lugnt på dom värsta partierna.

Tar oss igenom 860m löpning, 300 sim och sen är det dags för 4,4 km löpning. Jag firar. Jag får vara länge på land. Jag älskar att springa! Ännu mer idag. Förra gången var jag lycklig över variationen löpning / simning men idag vill jag inte vara i vattnet. Jag vill inte gå i och jag tar mig inte upp ur vattnet.

Simmar 380, springer 190, simmar 500 (känns som 1500m) och sen får vi springa igen. Närmare bestämt 4350m. Sofie säger att det är tight till cut-off och jag har inte ens tänkt tanken förrän nu. På riktigt vem blir avplockad klockan 9?! Inte vi i alla fall. Sofie frågar om det inte är dags för linan. Vi krokar i och jag får börja dra.

Nu taggar jag till och tänker på alla saker Zillen har sagt till mig. Bak med armbågarna, ner med pannan, längre steg, magneter under skorna, bergodalbana. Känner att det drar i linan och jag vet precis vad Fredrik hade sagt till Sofie. Upp med höften, tänk på pinnarna, mångsteg, tryck i steget, bak med armarna. Nu kör vi. Sofie det är 3 kilometer och 15 minuter av vårt liv, skriker jag. Det är ingenting. Det här fixar vi.

Vi springer över mattan 08.59.59 med 1 sekund till godo. Det känns som om jag har sprungit över mållinjen. Alla gels är slut på stationen så vi tar en bulle och energidryck. Vad äckliga saker man äter på tävling! Jag skulle ju aldrig blanda det här en vanlig dag. Vi går en stund. Firar att vi får leka till klockan 12, minst.

Lunkar på i 4,4km, simmar 280m, springer 800, simmar 320, springer 700. Dricker lite mer sportdryck. Springer 1750. Dags för dagens andra längre simning, 1000 meter. I vanliga fall borde det ta oss max 20 minuter och det skulle vara en behaglig sträcka. Idag tar det evigheter.

ÖTILLÖ 2015

Halvvägs över står vi still igen. Sofie stannar till och vill koppla loss linan och bröstsimma ett tag. Känner att en bit av mig dör. Sofie är min trygghet i vattnet, speciellt idag. Jag älskar att vi har varandra. Vetskapen om att hon är på linlängds avstånd får mig att kliva i vattnet igen fast att varenda cell i min kropp skriker PACKA IHOP OCH ÅK HEM. Det spelar ingen roll om jag flyger runt som en vante så länge vi har varandra. Nu vill hon koppla loss. Jag funderar på att vinka till en båt. Hur ledsen blir hon då? Kan inte bara jag få åka hem och hon fortsätta? Vi är ju ett lag, jag kan inte. Jag vill inte. Jag vill ingenting just nu. Vill inte vara här. Vill inte simma. Vill inte göra Sofie besviken. Vill inte. Men mest av allt vill jag inte vara kvar i vattnet så jag simmar vidare. Vi kopplar ihop oss i linan igen. Ibland flyger jag nästan över Sofie och puttar till hennes fötter istället för att bonka in i henne, tänker mig att det blir lite som ett frånskjut i bassäng det som vi skämtar om att man aldrig någonsin kan göra i öppet vatten. Jag puttar till henne ungefär vart 10:e armtag. Så ofta flyger jag framåt av vågorna. Ibland flyger jag upp bredvid henne och vi är jämsides. Det är helt stört!

Vi kommer upp och får springa 530 meter innan det är dags för nästa simning. Jag är tyst och börjar springa upp från simningen. Sofie frågar om jag är ok. Jag önskar bara att det skulle vara en längre löpning nu. Vi simmar 480m (känns som 1000).

Yes löpning i 4800 meter. Sofie börjar prata om att det är tight till cut-off. Nu igen! En del av mig önskar att vi inte ska fixa det. Om vi kommer förbi 12.00 så får vi fortsätta minst till 14.30 och det innebär att vi får göra grissimningen, den är min skräck idag. Jag kollar på klockan och det är lungt i min värld. 4,9km löpning på 39 minuter det ska vi fixa utan problem. Men vill jag det? Tanken på att bli avplockad gillar jag inte, tanken på att slippa fortsätta gillar jag. Jag är schizofren! Ingen annan får bestämma om jag får fortsätta så vi pinnar på. Plockar en mugg buljong och en korv vid Nämdö, det är ju ändå lunchtid. Sveper buljongen, trycker i mig korven, slänger halva brödet, tar en gel och fortsätter. Än en gång…vad äcklig man är under tävling.

Löpning 3,4 km sen får vi simma 210 meter. 3,6 km löpning, 90m simning, 85m löpning, 60m simning…det här är ju roligt! En kort löpning på 490 löpning och vi moffar gels för nu är det dags för GRISSIMNINGEN! Firar med varsin Liquid gel som vi haft med från start. Här behöver vi energi. Bestämmer oss för att kötta så länge det funkar och vill Sofie bröstsimma så krokar vi i linan bak på min rygg istället för i dragkedjan, jag vill inte riskera att vi flyger ifrån varandra och min dräkt öppnar sig. Jag tackar typ livet och kliver i. Nu händer det.

Borrar ner huvudet och kör. Jag vet att jag kommer titta på ön på andra sidan och aldrig komma dit. Länge. Jätte länge.

Verkar som om det är ok bara vi vet att det kommer bli pissjobbigt för vi spolas iland på andra sidan och är höga på livet. Vi har fixat det.

Springer 430m, 60 simning, 2260 löpning kvar till tidsgränsen 14.30. Det är inte kolugnt men det funkar. När vi har gjort grissimningen så finns det inget som håller oss tillbaka längre men jag är tom. Känner mig som ett skal, ett gnälligt skal. Inget är roligt idag och det verkar ha suttit i hela vägen från första simningen. Jag som trodde att jag var mentalt stark men jag kan inte vända den här dagen.

Jag minns knappt vad vi gjorde efter grissimningen och fram till 16.00. Men tydligen sprang vi 240m, simmade 200m, sprang 1450m…och här kommer ett minne igen. Vi simmade 970m. Det här var som Karins backe på Lidingöloppet, den som är värre än allt annat men som ingen pratar om. Vi siktade på den lilla holmen till höger för att vågorna skulle dra oss iland på rätt ställe.

Det tog evigheter och jag som bara andas åt höger ser varenda våg som sköljer in över oss. Borrar ner huvudet och inser att dom inte kommer döda mig men jag vill inte se dom komma. Ibland drar jag mig för att andas och tittar framåt mot sofies fötter och andas 6 takt. Ibland minns jag inte ens när jag andades sist. Tänker på hur alla kompisar har det idag. Undrar om Niklas rullat ihop sig som en boll bakom Micke och studsar fram på ytan bakom honom. Undrar om han kräks eller skrattar i ultraljudshastigheten. Undrar om Anna fortfarande tycker att det är jobbigt att se botten, det här borde vara en bra terapidag för henne. Det finns inte många simningar som är stökigare utan att det blir farligt på riktigt. Tror inte att säkerhetsbåtarna hade klarat så mycket mer vind och ändå kunnat ligga så nära oss. På den här simningen har vi tre båtar bredvid oss hela tiden, en på höger sida, två på vänster. Jag känner mig säker hela vägen över. När vi kliver upp jublar dom. Varenda en i säkerhetsbåtarna står upp och skriker och applåderar. Vill skrika att jag älskar dom men är för trött. Ler och vinkar när vi tar oss upp på land. Bara så ni vet så här i efterhand. Vi älskar er! Tack.

Här möter en funktionär oss när vi kliver upp och han jagar oss under 200 meter löpning. Vi har vinden i ryggen och allt jag känner är hur gott han luktar och hör hur mycket energi han har.
-Kom igen tjejer, det är tight till 16.00 cut-off men ni kan fixa det.
-Va fan är det tight igen!!!
Han pekar på andra sidan vattnet och vi hoppar i för att simma 225 meter. Än en gång siktar vi långt till höger för att komma upp på rätt ställe. Vi kommer ikapp ett herrlag som vi sett några gånger undet dagen. Vi puttar dom på rumpan för att dom ska ta sig upp på klippan. Vi skrattar och säger ”We take every chans we get”. Dom drar upp oss och vi springer vidare tillsammans.

2,7 km löpning som går igenom hagar med grindar och genom tät vass. En av killarna i det andra laget är lite piggare och springer före för att hinna öppna grindarna och välkomnar oss in i hagen.

Sofie kliver åt sidan och jag lägger mig längst fram. Jag har ingen kraft att trycka på. Kroppen är stark men huvudet vet att Ornölöpningen kommer efter den här cut-offen. Vi kan klara den här utan några större problem men Sofie kommer vilja trycka på och försöka göra simningen + 2,1 mil på ornö under 2 timmar och jag vill inte. Jag hade gjort det en vanlig dag men nu säger mitt huvud nej, den säger inte NEJ men inte heller JA. Jag orkar inte kriga för att ta oss förbi 16.00 och det är till och med så att jag väljer att inte göra det. Jag känner mig hemsk men mitt huvud orkar inte. Jag orkar inte med att behöva kliva av på södra Ornö, vilket jag vet att vi skulle behöva göra. Ska jag dit igen vill jag fira och vara glad. Jag vet också att det är under den löpningen jag går sönder. En halvmara med en trött kropp och dålig teknik. Jag vill inte. Jag hatar att dagens mantra varit ”Jag vill inte”. Nu vill jag sluta. Jag vill tänka positiva och peppande saker och jag gör inte det. Jag gillar inte mig själv just nu. Vi kommer in 30 sekunder efter tidsgränsen. Vi gråter. Jag gråter inte för att jag inte får springa på Ornö just nu, jag gråter för allt annat skit som gjort att vi är där vi är. Jag vill verkligen verkligen vara på södra Ornö och få fortsätta, jag vill verkligen gå i mål men inte så här. Trycker på stop på min Garminklocka och kliver på båten.

Idag blev det bara 4 mil galen terräng och 9 km simning. Bara. Konstigt att i samband med den här tävlingen är det… bara. Så känns det idag. Kroppen är pigg och hade gärna fortsatt. Jag har skavsår i nacken och fotlederna känns lite ömma, that’s it. Det suger!

Nu får det vara nog av ältande. Alla ni andra var grymma och nästa gång när mitt huvud med mig då ska jag ha en lika rolig dag som vanligt. Läs Sofies Race report när hon publicerar sin, den är nog roligare. Lisa utan sitt huvud är lite för mycket Lars Norén för världen. Förlåt.

Rockman race report

150711_rockman0158

En knäpp dag. Knäppt vacker. Knäppt kallt. Men vi gjorde det och vi vann damklassen dessutom.

Mådde lite illa vid frukosten och hade ont i magen. Var det tävlingsnerverna som spökade eller var jag sjuk? Aha det var tydligen dags för lingonveckan att dra igång idag. Ja men vad härligt, som om det inte var nog jobbigt med tävling.

Plockade ihop de sista prylarna och klev ombord på båten som skulle ta oss ut till starten vid Fantahåla.

När säkerhetsgenomgången ropades ut i högtalarna garvades det på båten. Känns inte som om det här gänget behöver flytvästar.

Tjejen som satt bredvid mig på båten kom från Lettland, hon brukade springa ultralopp i terräng och gjorde 10 mil på 11 timmar. Herrejävlar vad hårda alla andra är hann jag tänka sen kom det fram att hon aldrig kört swimrun innan, det lugnade mig lite.

Vi hoppade i vattnet bland en av dom sista lagen och starten gick nästan direkt. Det var kaos! Jag fokuserade på att hålla mig nära Sofies fötter för att ingen skulle simma in mellan oss. Lite nu och då kom någon insimmandes rakt från sidan och försökte korsa emellan oss. Det var händer, fötter, linor, väskor och dolmar överallt.


Efter 900 meter simning tog vi oss upp ur vattnet och började klättra upp mot himlen! Det var ingen smekmånad här inte, pang på direkt.

Alla norska lag verkade småsnacka sig upp för berget och flåsade knappt medan jag började fundera på om det här verkligen skulle gå? Den första stigen och den större delen av ”löpningen” var så smal att det inte gick att smita förbi utan att de framför fick flytta på sig. Det var bara att hänga på i det tempo som serverades. Vill man plocka en bra placering är det värt att kötta första simningen.

Efter den första bergsklättringen på 1500 meter fick vi simma och springa några kortare sträckor, äntligen! Det är det här vi älskar med swimrun.

När vi kom upp ur vattnet tittade vi bakåt och undrade vart alla andra lag var. Det kändes som om vi var hopplöst sist. Kollade på klockan och insåg att vi låg 5 minuter efter den beräknade långsamma tiden. Kommer det här gå?! Simmade vi inte om lag nyss?

Nu var det dags för klättringen upp till Preikestolhytta.

Så fort vi fått upp värmen i kroppen drog vi ner ärmarna på våtdräkten. Vi sprang om och mötte massor med turister längst vägen. Alla hejade glatt och släppte förbi oss. Det här är en dagstur för vanliga dödliga. Det här är knäppt tänkte jag flera gånger. När vi närmade oss toppen mötte vi andra lag som sa att vi var första jäntelag. Bwahahaha! Eller hur, skrattade vi när de passerat. Dom är bara snälla och säger säkert så till alla. På toppen stannade vi till och tittade på utsikten och gick fram till kanten, vi kommer nog inte komma hit på länge, om någonsin igen. Vi tvingade en kille på toppen att ta en bild på oss och garvade sen åt att han kanske var en förbipasserande turist som nu fick en konstig bild till sitt album.

Började springa neråt. På höger sida var det brant nedför eller ja snarare stup så där så man dör om man trillar ner. Vi sprang på och fokuserade på att sätta fötterna rätt men påminde varandra om att titta på utsikten ibland. Halvvägs ner kom en pytteliten skylt där det stod att vi skulle ta höger ut i riset. På väg upp såg vi att ledande herrlaget svängde av här så vi hade en föraning om att något skulle hända. Vi hade mycket väl kunnat missa vart vi skulle ta av från stigen på väg ner. Rätt ofta frågade vi varandra om vi verkligen var rätt.

-Är vi verkligen rätt? Jag har inte sett någon markering på ett tag.
-Har inte sett någon stig åt något annat håll, svarade Sofie oftast.
Ibland dök markeringen upp längst stigen och ibland såg vi något annat lag 50 meter vid sidan av oss och kryssade över ditåt.

Under racebriefen fick vi veta att det fanns en död älg som gjorde att vi inte skulle dricka vattnet längst den här sträckan. Problemet var bara att vi inte kom ihåg var den där älgen låg. Var det den här bäcken vi inte skulle dricka ifrån eller den där eller den tidigare sa vi flera gånger. Det slutade med att vi drack för lite. Det kanske är fånigt men jag hade gärna haft en skylt som visar vad vi inte borde dricka om det verkligen var så illa.

Hillside swim

Äntligen simning igen! Genomsvettiga efter löpningen/bergsklättringen drömde vi om att få hoppa i vattnet.
-Det är kallt i vattnet så dra igen våtdräkten ordentligt kring halsen sa Simon.
-Håll i glasögonen när du hoppar i, sa Sofie. Så det gjorde jag. Glömde att man skulle ta på sig glasögonen också. På pannan gör dom inte så stor nytta. Kände mig som en nybörjare.

Fick linan av Sofie, krokade i och nickade att jag var klar. Vi började simma längst bergsvägen ”Hillside swim”. Jag tackade alla kalla simningar vi gjort under våren för det här kändes helt ok tänkte jag. Efter 1000 meter började jag huttra, fick känslan av att det spolades vatten rakt igenom våtdräkten. In i nacken och hela vägen ner i ryggslutet. Jag frös så jag skakade. Funderade på att titta på klockan för att se hur långt det var kvar men bestämde mig för att jag inte ville veta. Det spelade inte någon roll vad den visade vi skulle fortsätta tills vi fick gå upp. Nöp Sofie i vänster fot när hon började svänga ut mot fjorden, ville hålla mig nära bergväggen med förhoppning om att det var en halv grad varmare där. Ser att hon siktar och svänger inåt. Är lycklig över våra små signaler som vi övat in och garvat åt under träning. Föreställer mig att det blir varmare, allt för att tänkta på något annat än exakt hur kallt det är.

Hillside swimNågra meter till sen skakar mina ben så mycket att jag bestämmer mig för att rycka i linan och frågar Sofie om vi kan bröstsimma en stund. Jag måste få liv i benen, säger jag. Hon vågar inte med risk för att benen krampar. Funderar på om jag ska försöka bröstsimma bakom henne men vill inte riskera att strula till något och bli kvar i vattnet längre än nödvändigt så jag gräver ner huvudet och kör. Tänker på Bjarne som berättade att hans skinkor skakar som två maracas när han simmar i kallt vatten. Den här Lanttoröven är det sista som skakar tänkte jag, det är ju där allt fett sitter. Tyckte mig se en Späckhuggarfena längre bort i vattnet och blir lycklig. Försökte komma på ett soundtrack som skulle få bort tankarna från hur kallt det var. Testade med Bergakungens sal men det var för likt soundtracket till Hajen. ”I can and I will…” dök upp i huvudet men sen kunde jag inte texten utan fyllde på med någon som kunde peppa mig. ”…I’m unstoppable…” fortsatte jag med. Ja ni fattar hur knäppa tankarna blir.

Ser äntligen uppstigningen! Kommer fram och det är massor med folk som försöker ta sig upp på klippan. Alla är lika frusna. En kille har kramp i båda benen och kan inte röra sig. Vet inte om jag ska försöka putta upp honom men har fullt upp med mig själv, jag känner mig usel. Ser att Sofie puttar på hans rumpa, tack. Jag hittar ett rep som jag kan dra mig upp med. Har aldrig varit så här frusen i hela mitt liv! Känslorna är så blandade att jag knappt får fram ett ljud. Jag börjar gå. Hör att Sofie är strax bakom mig. Säger bara att jag fryser, om och om igen. Får fram en gel och börjar äta, energi blir man varm av. Inser att vi har en lika lång simning framför oss fast rakt över fjorden vi precis simmade i. Känner för att bryta. Fy vad jag fryser. Det här går inte. Det är inte sunt. Det är inte värt det.

Seaside sprint

Seaside sprint. Det börjar regna och vi garvar åt att Rockmangänget döpt det till sprint för springa här det går verkligen inte. Klipporna är snorhala. Ett tag är det så brant att vi får hålla i en kedja som är bultad i väggen. Kanar jag ner här så dör jag. Ropar ”Sofie jag älskar dig” och börjar klättra längst med väggen. Håller i kedjan för kung och fosterland. Inser att jag inte borde skriva det här för att mamma och pappa kommer läsa det.

Ett herrlag kommer ikapp oss och hjälper till och knuffar upp oss över en brant klippkant. Vi tackar. Dom säger att dom tar varje chans dom får att klämma en tjej på rumpan. Skämt å sido så är stämningen helt underbar under tävlingen. Alla hjälps åt, snackar, hejar och peppar varandra.

Sofie säger att vi borde cabba ner våtdräkten men jag vägrar, jag fryser fortfarande. Ångrar det i efterhand. I slutet av seaside sprint är mina händer helt uppsvullna för att dom är så varma och inklämda i den tighta våtdräkten. Känns sunt att jag inte ens tycker att det här är konstigt. Vet ju att dom kommer bli ihopskrumpnade som russin och kalla igen snart.

150711_rockman0049

Checkpoint Songesand. Fyller på med gels i fickorna och börjar gå upp för asfaltsvägen. Hade någon plan på att kunna springa här men det är så brant att vi går och snackar istället. Springer några steg när det funkar. Svänger av och in i en miljö som liknar sound of music. Skuttar nedför som Pippi på tequila.

150711_rockman0086

Snart ser vi vattnet och skymtar lag som simmar över fjorden (1700 meter). Vi blir avundsjuka på hur långt dom har kommit, vill också nästan vara framme på andra sidan fjorden. Alla lag är väldigt utspridda men vad snett dom simmar tänker jag. Sådär snett ska inte vi simma. Laddar mentalt för att vi ska simma rakt, så sjukt rakt. Och snabbt. Vi gör upp en plan tillsammans för vad vi ska göra om det blir för kallt.

150711_rockman0071

När vi kommer ner får vi en safety-boy, det finns en per lag. Jag som ligger bakom ska ha den runt midjan. Jag är så fokuserad att jag knappt hör vad någon säger runt omkring. Jag vill bara i och över till andra sidan. En kille försöker sno ”min” boj och jag morrar något i stil med ”Den är min!”. Förlåt för det. Efteråt sa Sofie att funktionärerna var utklädda, jag såg inte det.

Början av simningen känns svinbra. Vi simmar rakt och det går fort. Huset på andra sidan blir större och större men helt plötsligt tar det stopp.

150711_rockman0070

Det vita huset är lika stort LÄNGE och vi börjar driva mot klippväggen. Jag tankar huvudet och kroppen med att det fortfarande går bra. Jag slutar att titta på huset och väljer att sikta på Sofies fötter. Jag vet att hon gör allt hon kan för att komma dit så fort som möjligt och jag kan inte göra det bättre. Hon simmar rakare och snabbare än mig hela året, idag är inget undantag.

150711_rockman0080

150711_rockman0086

Händerna domnar bort så jag kör ”disktrasan” för att få lite värme i fingrarna. Kniper ihop näven ovanför ytan på varje simtag under mer än halva simsträckan. Om inte annat så får jag något att tänka på och funktionärerna i båten bredvid oss får något att skratta åt. Kommer på att det förmodligen finns hajar här, fjorden är 400 meter djupt och jag ser kanske 10 meter. Jag ser ut som en säl och luktar blod. En haj kan känna blodlukt på flera kilometers avstånd. Jag trycker på och bonkar in huvudet i Sofies fötter några gånger.

Sjunger i mitt huvud och tänker på människor jag gillar. Anders och Alva står på andra sidan. Drar ett simtag för Alva och ett för Anders och loopar det i några minuter. Alva, Anders, Alva, Anders…snart får jag träffa dom. Fryser så jag skakar igen. Lisa från Canada som gillar att simma kallt berättade förra sommaren att man ser flimmer framför ögonen och får tunnelseende innan man svimmar. Jag fryser alltså bara än så länge. Inget flimmer…än.

150711_rockman0126

Vi tar oss fram till bryggan, sista trappsteget är i höjd med vattenytan. Mina händer är så frusna att jag har svårt att hålla i stegen men Sofie puttar på och jag tar mig upp. Här står Anders och Alva, vilken lycka!

Tror inte att Alva känner igen mig, jag ser ju ut som en 30 år äldre version av mig själv.

150711_rockman0128

Vi får varm saft och det är bland det godaste jag druckit. Sofie säger något om att hennes händer inte fungerar. Det här är ju så sjukt gott att hon måste få smaka så jag langar över mitt glas.

150711_rockman0129

Vi skrattar hejdlöst av lycka och säger att det här är knäppt. Men här blir vi inte varma så vi börjar gå mot trapporna.

150711_rockman0142

Säger hej då till gänget. Vi drar upp på berget en vända, ses snart igen.

Börjar knata de 4444 trappstegen uppåt. Räknade på att det var ungefär 8 gånger trapporna vid hoppbacken på Dundret och det är rätt jobbigt en vanlig dag.

150711_rockman0193

Gick 100 steg, pustade lite, 100 till…. På toppen ändras klimatet på två sekunder. Det är snöblandat regn och kargt landskap.

Det var två korta simningar på toppen, vattnet i sjöarna var helt klart och går att dricka. Tog en klunk under simningen och insåg sen att Sofie mycket väl kunde kissat framför mig om inte annat så var vi inte allt för fräscha vid det här laget och jag drack precis vattnet bakom henne. Yummy!

Får tag i klippkanten och börjar häva mig upp. Det är snö jag håller i!!! En av simningarna är bortplockad, den skulle vara 5 grader. Tror inte det är en grad varmare här, den andra sjön är ju precis bredvid. Under dom här simningarna drar jag igen våtdräkten kring halsen så mycket det bara går och får skavsår. Det är värt det.

Efter den andra simningen går löpningen brant uppför på en grusväg. Sofie frågar om hon får dra. Skämtar hon? Klart som f-n hon får dra. Jag får linan av henne och drar den ett varv runt midjan. Sofie är en oxe!!! Vi pratar om löpningen på Ornö och längtar till ötillö, hur störda är vi egentligen?

Äntligen går det utför, det älskar vi. Benen känns som nya! Dom som knappt funkade nyss. Kikar på klockan och vi håller 6 tempo ned för snirkliga stigar på berget. Över bäckar, genom lera, balanserar på stenar. Vi älskar det här!

Vi kommer ikapp ett mixlag och snackar oss ner till mål tillsammans med dom. Han springer lite före och väntar in oss, han är norrman och är född på berget. Bokstavligen. Hon har stukat handen och berättar att dom kalla simningarna var svinbra för svullnaden gick ner då. Än en gång inser jag hur knäppt det här är. Men det är klart hon inte bryter, vi är ju på äventyr och det vill man inte missa. Bryter man tävlingen får inte heller kompisen gå i mål, det är nog bland det jobbigaste under en sån här tävling. Det är också det som är det bästa, att man får vara två och dela dagen.

150711_rockman0150

150711_rockman0151

150711_rockman0154

Springer i mål och det känns lite overkligt att vi är klara. Det gick! Och vi är inte helt trasiga i kroppen.

Det går inte att beskriva i ord hur underbart det är att sitta i en varm badtunna med en kall öl och titta ut över fjorden som vi simmade över två timmar tidigare.

150711_rockman0165

Nå jo vi är väl lite lika ändå. En dusch och sen var det var dags för prisutdelning.

150711_rockman0179

Skulle jag göra om den här tävlingen skulle jag träna i Rockman-maskinen på gymet, köra tunga benböj och gå i berg. Det behövs mycket benstyrka för en sån här tävling. Utför hade jag inga problem men uppför var det sjukt tungt för mig.

När jag anmälde mig till tävlingen hade jag precis fött barn. Jag kunde knappt gå efter kejsarsnittet och de komplikationer som inträffade efterteråt. Springa var det inte tal om än på flera veckor. Jag behövde något roligt att se fram emot. Tack Sofie för att du är knäpp nog som tror på mig och vågar anmäla dig tillsammans med mig oavsett vad.

Nu blir det varm bastu för att fira. Kommer ut igen om några veckor.

Foto: Matti Rapila Andersson och Anders Gustafsson

Niliterrängen 30 km

Norrlands långlopp eller Lidingöloppet utan trängsel. Tiderna brukar bli ungefär samma som på Lidingö, fick du ingen bra startgrupp kan du alltid åka upp hit och springa här istället. 240kr och garanterat första startgrupp.
IMG_6907.JPG
I år var det 13 tjejer och 21 killar som startade i 30km klassen och alla kom i mål. Det finns också 5 och 10 km, men även 800m, 1,5 km och 3 km för barn. Resultaten hittar du här.

Mitt absoluta favoritparti. Djungeln!

Ibland är det svårt att ens veta vart stigen går.

image
Plötsligt kommer jag ut ur skogen och får springa plattan i mattan på grusväg och gå in i min bubbla.

Runt 17-20 km var jag helt överlycklig över hur bra kroppen svarade. Tekniken, pulsen, andningen och musklerna, allt funkade tillsammans. Jag var så lycklig, nästintill tårögd. När jag kommer till vätskestationen vid 20km pratade jag lite med gubben som langar sportdryck.

-Nu är det bara 1 mil kvar, sa jag.
-Jo men det är den tyngsta milen. En mil är långt.

När det är 5 km kvar säger nästa gubbe:
-Nu är det 5 kvar å det går bara uppför.

Det är så sjukt opeppande att jag bara kan skratta och njuta. Norrlänningar är lite hårdare. Det är ingen idé att hålla på och förmildra omständigheterna. Det är långt och det är tungt. Men det ä bara å fortsätta.


Det finns priser och hemlagade köttbullar till alla. Dessutom lottades en cykel ut på startnummer.
image

Racereport Womens Health Halvmaraton

Tack kroppen för att du ville springa idag. Den här veckan har varit magiskt bra. Började med ett hårt simpass på måndag, löpträning på tisdag och idag sprang jag halvmaran som blev mitt längsta pass på över 1,5 år. Imorgon vilar jag.

Förra året var Sofie och jag speakers och var så avundsjuka på alla som fick springa. I år ville vi testa något nytt. Kan det funka att springa och intervjua deltagare längst vägen? Kan vi till och med lyckas förmedla lite av löparupplevelsen till de som hejar? Ibland kändes det mest som om vi hade mundiarré och flåsade i mikrofonen. Vad säger du som sprang och ni som tittade, var det ett vinnande koncept?


Laddar inför start med ägg.

Det var flera som frågade om våra löparkjolar, dom hittar du här.   
Det var just under 3000 anmälda löpare. Kul att det växt så mycket sen förra året.

Isabella Andersson varvade oss strax innan vi gick ut på andra varvet. Löjligt hur snabbt hon springer. Jag hade kanske kunnat hänga på i någon minut om jag gav allt jag hade. Skulle käkas i ett dike och bryta efter det.
Foto: Joel Olofsson


En av dom bästa sträckorna. Längst vattnet på Djurgården. Ser hon inte lite väl pigg ut för att ha sprungit 15 km?! Idag var det helt klart Sofie som drog mig runt halvmaran och inte tvärtom, inte någonstans.

Cissi ser lika glad och pigg ut som alltid.

Anna Hellström från Spif joggade runt på 1.33. Hur är det ens möjligt?!


1 km kvar till mål. Dags att börja fira på riktigt. Snart målgång!

En idolbild. Stort att bli hejad in i mål av Anders Szalkai. För oss tog det 2 timmar och 10 min att ta oss runt banan, Anders hade gjort det ganska mycket snabbare.


Jojje och Marie rockade i studion under hela tävlingen. Vi fick hoppa in och prata lite med dom efter målgång.


Afternoon tea och chokladbollar efter målgång, klockrent! Fyller på med energi.

Ikväll är jag hög på löpning! Så sjukt tacksam att min kropp håller för att springa en halvmara nu. Idag var det huvudet som var min största fiende, kroppen var trött men gjorde inte ont. Fram till 10 km var det inga problem men mellan 10-17 km var det tufft i perioder för mig. Jag fick jobba hårt för att övertala mig själv att det var en bra idé att springa och inte gå. Då längtade jag inte till nästa tävling, tänk vad fort kroppen och huvudet glömmer.

En dag som Ironman supporter – Kalmar 2014

För första gången stod jag inte på startlinjen i Kalmar utan vid sidan av och hejade. Med 10 dagar kvar till beräknad förlossning kändes det som ett vettigare alternativ. Här hittar du alla bilder från min dag.

simning kalmar IM 2014

Morgonen började på pressbåten och jag fick se simstarten från vattnet. Jag saknade verkligen att få vara nervös på startlinjen men det var samtidigt ett häftigt sätt att få uppleva starten. Men när ”Just idag är jag stark” med Kenta spelas så vill jag helst nervösskratta med alla andra galningar på startlinjen.

simning_media
Kände mig rätt fejk bredvid dom här objektiven. Alla på båten hade stenkoll på eliten vilket jag antar att jag också borde ha haft eftersom att jag var där. Efter ett tag fick jag frågan om jag kört tävlingen och plötsligt var alla superimpade av den gravida tjejen med det lilla objektivet. Underbart hur det kan vända.

toldnes_simning_kalmar_im_2014
På startlinjen till New York maraton förra hösten träffade vi Johnny Toldnes som är en klubbkompis. Världen kändes väldigt liten just då. Nu dyker han upp överallt, här har han simmat 3860 meter.

funkisar_kalmar_im
Funktionärerna älskar man som tävlande det gjorde jag även nu. Det här är vad man möts av när man kommer upp ur vattnet.

Sofie T1
Jag fick chans att hänga med Sofie vid T1, vi ses aldrig här i vanliga fall. När jag plaskat färdigt så är hon redan och trampar på Öland.

desiree_t1
Desiree Blomberg från NSE drar iväg på cyklingen. För tre år sedan stötte vi på varandra på en kurs på Berghs då var hon osäker på om hon skulle fixa tjejklassikern. Nu har hon kört sin första Ironman.

t1_cykelstrul
När de flesta dragit iväg på cyklingen hittar jag den här killen inne på växlingsområdet. Han hade köpt nya skor och klossar dagen innan. Han fick inte fast klossarna under skorna kvällen innan och tänkte att han skulle hinna med det i T1. För då känner man ju sig så smart och flink i fingrarna eller? Försökte hjälpa honom men ville inte få honom diskad så jag skickade in honom till cykelmeck istället.

SR_radiointervju
Blev intervjuad av Sveriges radio om Ironman i Kalmar dom ville fråga ut någon vanlig dödlig som kört tävlingen innan. Fick frågan vad som händer om vattnet går under tävlingen. Svarade att jag lovat att säga till vid T2 om Anders skulle behöva springa lite snabbare för att hinna med till BB.

kalmar_im_greger_sundin
Vi fick äran att bo tillsammans med Greger (Greger har gjort 64 Ironman) och följa hans uppladdning inför tävlingen. Greger gör inte som alla andra. Du kan läsa om hans uppladdning här. Han börjar träna sista veckan innan tävling, inte tvärtom. Halv tio kvällen innan tävling kommer han på att han inte har något att äta under tävlingen. Smågodis! Han måste helt plötsligt gå och köpa smågodis. I ryggfickan på cyklingen hade han winegum i en plastpåse. Eftersom att det började regna så blev det mest bara en geleklump som inte gick att äta. Han tog det som serverades istället. Det är inte så noga, bara det är energi. Går det tungt så sitter det 9/10 gånger i huvudet eller så behöver kroppen energi. Det låter så enkelt när han säger det.

joel
Hittade Joel längst löparbanan han hade ont ont ont och ville ge upp men blev peppad av Louise att fortsätta. Sa att jag gärna skulle byta med honom, det fick jag göra om jag ville.

erika_rosenbaum
Erika hejar lika mycket på publiken som vi gör på henne om inte mer.

carina_stade
Carina fick gå i mål på sin första Ironman och hon fick plocka bort rätt många minuter på hennes egna förväntade tider det är alltid kul att se.

petra_nse
Petra från NSE som jag kallat för Karin några av gångerna som jag hejat på henne (jag är ju lika förvirrad när jag hejar som när jag tävlar). Förstår om du inte såg mig när jag skriker fel namn. Sorry. Jag försökte i alla fall. 🙂

SPIF Henrik Törn
Henrik från SPIF drog av en fruktasvärt snabb Ironman och kvalade till Hawaii. Inga konstigheter.

När det är dags för målgång då gråter jag. Det spelar tydligen inte ens någon roll om jag tävlat själv.

annika_astrom
När Annika dök upp på mållinjen så kom första tårarna. Jag vet precis hur det känns att få befinna sig där och har inga problem med att plocka fram den känslan på två sekunder.

jenny
Jenny kläckte ur sig en knodd för ett år sedan och är redan tillbaka och kör Ironman.

IM_kalmar_robert_johansson
Robert från Gällivare Endurance muttrade när jag såg honom under löpningen det var inte hans dag idag sa han. Hoppas det känns bättre i backspegeln, jag hade gärna bytt med dig också. Och den tiden, ja gärna.

kalmar_im_rs
Putte from Hell! löpcoach från Running Sweden såg rätt oberörd ut när han gick i mål. Förlåt för att jag kallat dig Gylle hela dagen, jag får väl skylla på hormonerna igen då. 🙂

kalmar_im_anders_gustafsson
Anders fick slå personbästa och kom närmast ”Gissa din vinnartid med SPIF” som var 10:54:21. Under sista varvet tänkte han tydligen ”Fan att jag inte skrev 10:56 då hade jag fått ta det lite lugnt”. Jag behövde varken jaga honom med elpistol eller säga att vattnet gått för att han skulle slå PB. Skönt.

kalmar_im_hopp
Så här tänker jag att jag vill hoppa när jag kommer i mål men benen lyder liksom inte. Imponerande!

kalmar_im_bjornandersson
Kristoffer och Björn från SPIF sprang hela löpningen tillsammans och tackade varandra för bra pepp.

kalmar_im_blodiga_brostvartor_lopning
Ah, det är därför man tejpar bröstvårtorna eller springer i tighta kläder. Aj aj aj.

kalmar_im_sofie_lotta
När Sofie gick i mål då storgrät jag. Vad är det för fel på mig! Ren och skär lycka men ändå.

140816_kalmarimtavling1682
Det här är Kalmar bäst på. Heroes hour. Hela staden kokar och varenda en av dom sista tävlanden hejas fram.

Race report Valencia maraton

Underbar tävling som bjuder på de bästa tänkbara förutsättningarna, ja yttre förutsättningarna i alla fall. Min kropp ville inte leverera idag så den fick njuta och ta bilder istället. Väldigt många bilder. Här kommer några av dem.

1_start_valencia_marathon_1_vaselin
Det här är en vanlig syn både vid ironman och maratonstarter. Nu ska det vaselinas. Allt ska smörjas in och inte en fläck får missas. Det är inte skav som ska stoppas oss idag. Jag brukar använda vaselin, mellan tårna men där drar jag min gräns och det gör jag innan jag tar på mig strumporna på morgonen. De här killarna har ingen gräns eller den går åtminstone inte här.

1_start_valencia_marathon_2_gruppfoto
Stämningen är på topp och alla vill ta bilder innan starten. Här är ett gäng spanjorer som posar för sina kompisar.

1_start_valencia_marathon_3_vaskor
Innan start kan man lämna in en väska, det är uppdelat utifrån startnummer. Det gick snabbt och smidigt, det är rätt skönt att ha en varm tröja att dra på sig efter målgång. Jag lämnade in min väska ungefär 30 min före start.

1_start_valencia_marathon_4_startomr
Idag var det ganska varmt, jag gick in i startfållan utan några överdragskläder men många slängde av sig överdragströjan när det närmade sig start. Det hade varit skönt att ha något varmare på sig när man väntade. Startlinjen är alltså låååångt långt fram, runt kurvan till höger.

 

Det tog ungefär 5 min innan jag passerade startlinjen efter att starten gått.

1_start_valencia_marathon_5_thierry
-Hi girl, is this your first marathon?
Hör jag någon fråga mig. Förklarade att jag sprang New York för två veckor sedan och frågade om det var hans första. Det var det så klart inte. Thierry Godefridi hade sprungit 40 st maraton, 7 av dom i år och skrivit en bok om det. Berlin var en favorit så den måste jag testa härnäst. Jag fick frågan om vilka tävlingar jag kört i år.
Insåg att jag sprungit 5 tävlingar på marathondistans eller längre i år och det var ju inte så mycket i hans värld. Världen är bra konstig ibland.
Valencia hade han valt för att se staden, äta den goda maten och prova på maran här, den verkade ju fin. Helt rätt, skön snubbe. Han kom in på strax över 3.30, jag borde ha tagit rygg på honom.

1_start_valencia_marathon_6_startlinjen
Pang, starten går och vi står stilla sen börjar det sakta röra på sig men det går långsamt de första 500 meterna innan jag passerar startlinjen. Men skönt att det äntligen börjar på riktigt.

Jag drog på musik i lurarna från start, U2-Its a beautiful day fick kicka igång min mara. Efter några minuter ökade volymen och jag funderade på om lurarna var trasiga eller om det var en dålig livespelning. När jag drar av dom så inser jag att det är publiken som är hysterisk. Helt underbart!

2k_mycket_folk
De första kilometrarna var det trångt, det var omöjligt att komma fram. Jag borde ha valt en snabbare startgrupp! Tydligen finns det ingen uttalad strategi om att hålla höger om man är långsammare. Det var väldigt frustrerande att se tempo 5.30 på klockan redan här.

4k_megafon
”Hola, sueca. Chica, esta bien? Bien! Venga Venga!” Den här killen dök upp med jämna mellanrum och peppade någon kompis som tydligen råkade befinna sig i närheten av mig varje gång. Tack för all energi.

7k_borjar_mota_snabbare_lopare
Ungefär vid 7km möter vi de första löparna, de är löjligt snabba. Här mötte jag Jonas från Runners World i ett överljudstempo, han dök upp strax efter täten. När jag passerat vändpunkten och började möta de som låg efter mig så dök även 4.00 skylten upp och strax efter den 4.30 och sen 5.00, jag kände mig jagad.

8k_dusch_brandbil_valencia_marathon
Vid ett flertal ställe stod det brandbilar som bjöd på en kalldusch.

12k_turn_left_valencia_marathon
12km – Nu är startfältet utspritt och det går att springa på i valfritt tempo. Det börjar bli riktigt varmt nu, jag är glad att jag inte tog hellånga tights.

15k_valencia_marathon
Vid varje kilometer fanns det skyltar eller det sägs att det gjorde det. Jag måste ha varit rätt trött för jag såg inte alla och dom var inte direkt små.

20k_barnvagn
Dagens snyftning. Gud vad fint att dom springer tillsammans med barnvagn, allt är verkligen möjligt. Det finns ett liv efter att man får barn, uh uh vad vackert. Dom här och ett annat par med barnvagn såg jag vid några olika tillfällen dom turades om att springa med vagnen men på slutet var det killen som sprang med vagnen och peppade tjejen. Barnvagn är ju ett perfekt ställe att montera en gopro kom jag att tänka på, hur stört är inte det. Jobbigt att ha ett personbästa att jaga redan från dagisåldern.

24k_hejarklack
24km – Nu börjar hejarklackarna bli fler och fler och dom behövs. Jag är inte helt säker på vad alla föreställer men jag gillar att jag får fundera på det och tänka på något annat än hur ont benen gör, i alla fall för en stund.

24k_hejarklackar 24k_hejarklackar2

30k_3-45_farthallare
Runt 30km springer 3.45 skylten förbi mig. DÄR ÄR DU JU! Jag hade precis börjat tappa livsgnistan när den springer om mig. Dom hänger jag på tänkte jag. Efter ungefär 5 min bytte de farthållare och den nya killen var lite för pigg och gick upp i 4.30 tempo. Det hade jag inte i min kropp där och då. Hej då 3.45, det var trevligt så länge det varade.

30k_trummor
30k – Det här var en ganska vanlig syn längst med vägen.

30k_valencia_marathon
Någonstans runt 30k spelas Vangelis i högtalarna för första gången. Nä nu vill jag verkligen börja gå! Ge oss något med lite puls, vi springer ju och det är inte valar och panflöjtar vi behöver nu. Som ni hör är det tungt nu. Här precis som under stora delar av hela loppet såg jag inte en enda tjej, i New York var det 40% tjejer men här kan det inte ens ha varit 5% undrar varför. Springer inte tjejer i Spanien?

40k_skylt_valencia_marathon
Allt efter 30k var tungt tungt tungt. Att få se 40-skylten är ren lycka. Nu njuter vi 2 km tänkte jag. Fast det är inte njutning på riktigt, jag erkänner. Här ser ni även 2 av loppets totalt 8 bajamajor. Det stod killar och pissade längst med vägen…hela vägen. Tydligen sprang folk in på restauranger för att låna toaletten också.

finish_valencia_marathon_1
Det här är ren och skär lycka, nu är det inte många hundra meter kvar och publikens jubel är helt galet. Det här loppets enda kullerstensliknande underlag, resten är superfin asfalt.


Det här är en mäktig känsla, kanske svår att leverera på skakig film men här är målgången för Valencia maraton. I högtalarna skriker han ut att Lisa från Sverige springer med sin telefon på väg in mot mål. Yes, jag är den muppen som springer och filmar.

finish_valencia_marathon_2_medalj
Hej funktionärskvinnan, jag älskar dig! Tack för det finaste smycket i hela världen.

finish_valencia_marathon_3_vaskutlamning
Staplar 20 meter bort och hämtar väskan.

finish_valencia_marathon_4_beer
Och 5 meter till för att få en öl.

finish_valencia_marathon_5_beer
Öl i solen efter målgång är svårslaget.

Tips om du ska springa Valencia maraton
– På morgonen var det runt 10 grader men när solen kom fram värmde den på rejält, man glömmer bort det när man kommer från kalla novembersverige. Jag hade gärna sprungit i linne istället för t-shirt. Korta tights, calfs och t-shirt funkade ändå helt ok.
– En varmare tröja att ha på sig inför start som man kan slänga hade varit bra.
– Anmäl dig till en snabbare startgrupp, räkna bort minst 30 min på din planerade sluttid. Spanjorerna måste ha extremt dålig självinsikt.
– Gå in i startfållan rätt tidigt, man vill inte hamna långt bak, det tog mig 5 min att ens passera startlinjen när startskottet gick.

Till Valencia maraton, det här skulle göra tävlingen till en bättre upplevelse:
– I det stora hela, väldigt bra arrangemang. Tack.
– Fler bajamajor både innan start och under loppet. I alla fall om ni vill att tjejer ska springa och ja jag vet att killarna behöver dom också.
– Styr upp eran tracking och översätt den sidan till engelska. Pronto!
– Bra hantering av skräpet vid vätskestationerna. Det var få ställen jag såg vattenflaskor på marken och det brukar vara riktigt illa.
– Väskinlämningen och uthämtning fungerade bra, snyggt jobbat.
– Bra med vattenflaskor istället för muggar. Det är lättare att dricka ur samtidigt som man springer.
– Flytta minst en soptunna längre bort efter varje vätskekontroll typ 500 meter efter så att man hinner dricka mer än en klunk och får chans att slänga utan att skräpa ner.
– Lämna ut nummerlapp och påsen samtidigt, det är bara fånigt att behöva köa två gånger.
– Jag hade gärna haft vattenkontroller var 2,5 kilometer, speciellt på slutet. Men det är bara lyx.
– När jag beställer en tröja i storlek small så vill jag inte ha en large. Varför anger jag storlek om ni inte bryr er?

Tack kroppen för en grym tävlingssäsong, jag är stolt över dig. Nu ska du få vila lite och träna utan prestationskrav ett tag. Vi kom in på 3.53.nånting och totalt hamnade vi på plats 279 av 883 tjejer i Valencia, inte fy skam. Bra jobbat.

New York city maraton 2013 race report

Helt underbar tävling. Jag har tidigare hört att det här ska vara världens häftigaste maraton, håller med om det. Den här blir svår att slå. Man får se olika delar av New York och uppleva publiken och befolkningen på ett häftigt sätt. Allt från de knäpptysta ortodoxa judarna till stora gospelkörer. Överallt blev man välkomnad ”Welcome over to the Bronx” minns jag att en familj stod och skrek när jag passerat över bron till Bronx.

map_ny_marathon
Vi tog bussen med Springtime ut till starten som går på Staten Island, på bussen fick vi info kring hur det fungerar när vi kommer fram. Det var toppen. Alla åkte ut tillsammans oavsett startgrupp, bussen gick 5.30 och vi var med i första startgruppen kl 9.40.

anders_incheckning
Alla fick visa upp sitt bagage i säkerhetskontrollen på väg in på området. Här blir Anders visiterad av en polis. De kläder som man inte checkade in 1,5 timme innan start och inte ville springa i var man tvungen att slänga. Anders hittade ett par byxor på en lågprisaffär Daves Deal i Harlem för 6 dollar.

donuts_innan_start
Dunkin Donuts bjöd på kaffe och munkar vid starten. Perfekt uppladdning med vätskedrivande och bröd som blir som en klump i magen. Äh vi är inte svårflörtade, klart vi måffade i oss.

staffan_spif
Staffan från SPIF triathlon dök upp vid starten, jag hade inte hört att han skulle vara där. Alltid lika roligt att hitta kompisar hundratals mil hemifrån.

bagdrop_ny_marathon

Man kunde checka in en del prylar ute vid starten som sedan kördes till målgången. När man väl gick in i startfållan gick det som lämnades kvar till välgörenhet. Det gjorde att startområdet såg ut som en kö till ett soppkök.

innan_start
Det gick inte att ha för mycket kläder, trots att det skulle vara runt 10 grader så var det svinkallt. Anders fick en hel del kommentarer för sina byxor det var många som ville ha dom vi startlinjen, både snygga och varma.

startled
På väg in mot start delades startvågen upp i tre färger och sedan i mindre grupper. När vi väl kommit upp på bron där starten gick så vände vi oss om och såg att farthållaren för 3.15 stod bakom oss. Tack Springtime för bästa startgruppen.

spifareJohnny och hans maratonkompis som också är med i SPIF triathlon hade missat att man skulle ta med kläder att slänga strax innan start. Johnny hade hittat en plastpåse från Foot locker för att hålla värmen. Mössorna bjöd Dunkin Donut på, det tackar vi för.

start

efter_start
När starten gick så såg vi eliten springa upp på högra sidan av vägen. Dom hade alltså stått bakom bussarna som syns på bilden ovanför, samma bussar som vi hade kastat kläder över för att de inte skulle vara i vägen vid starten.

start_bron
Det var en häftig känsla att springa över bron med helikoptrar som hovrade precis bredvid. Jag upplevde att polisbevakningen var på topp, förmodligen efter vad som hände i Boston förra året.

sofie_lisa
Sofie och jag startade tillsammans, Erika och Anders drog i väg i ett överljudstempo som vi inte hade en chans att hänga på i. Sofie var superstark i början och försvann upp för bron i 5 tempo, h-vete tänkte jag hur ska det här gå det kan vi väl inte hålla. Men jag vägrade att låta henne dra ifrån. Vi snittade 5.03 utan problem på halvmaran, det är riktigt bra för mig. Vi springer bäst med publik helt enkelt.

sofie
Jag älskade att springa genom Brooklyn det var mycket publik och en blandning av små och stora band som spelade. Allt från garageband som såg chansen att träna inför publik till stora stråkorkestrar på runt 40 personer som spelade. Favoriten var ändå gospelkören utanför kyrkan där hela kvarteret sjöng med.

sofiespringer

gels
Jag sprang med 5 stycken Enervit liquid gels med koffein som jag tagit med från Sverige, 3 i ett racebelt på ryggen och två instoppade i benen på tightsen, det kan man kan skymta på bilden nedan. Den första började jag sippa på efter 5 km efter det tog jag dom med jämna mellanrum fram till ca 1 mil innan mål då gick jag in på Gatoraid. Om magen klappar ihop för att den får något konstigt i sig så hinner den inte göra det förrän jag passerat mållinjen. Dra i sig gel strax innan mål behövs inte heller, det hinner kroppen inte ta upp.

niklas_sviden
Efter ungefär en mil hörde vi någon som närmade sig bakom oss och ropade ”Tjenare brudar”. Det var Niklas Svidén från SPIF. Superpigg och sjukt taggad snicksnackade han lite innan han fortsatte vidare med farthållaren för 3.30.  kallt
Det var väldigt olika klädval just den här dagen. Vissa sprang med mössa och vantar hela vägen och andra med bar överkropp. För mig funkade det med t-shirt, korta tights och calfs. När jag började frysa såg jag det som en hint att öka farten.

lisa_john
Det här är bästa supportrarna John och Lisa som även var med och tävlade i ö till ö i somras. På armen hade jag tydliga instruktioner för vart de skulle stå. I bläck skrev jag ”efter 7 miles på höger sida och korsningen 110 street / first avenue på vänster sida”. ”Träffas på Starbucks vid Columbus / 73 street efter målgång.” Det funkade superbra, jag fick något att tänka på längst vägen och det var lagom avancerat för en trött radiostyrd hjärna.

manhattan
När vi sprungit över bron in på Manhattan så gör man en tvär 90 graders sväng och möts av det här. Galet mycket publik och världens längsta gata, den tog aldrig slut. Jag fokuserade på att John och Lisa skulle stå vid 110:e gatan så jag räknade gator tills jag tagit mig dit. 55, 56, 57, 58…det tog aldrig slut.

Längst den här gatan sprang jag och snyftade för mig själv emellanåt bara för att jag var så lycklig över att jag var här och jag kunde springa. Hjärnan är bra konstig emellanåt.

ny_maraton_banprofil
När vi började närma oss slutet var det tufft. Jag försökte intala mig att det är här agnarna skiljs från vetet, nu börjar det på riktigt. Mitt snittempo började sjunka från fina 5.03 gick det snabbt ner på 5.15 och mot slutet på 5.23. Alla broar var backiga och Fifth avenue var en riktigt seg uppförsbacke som jag inte hade räknat med. På kartan känns det som om söderut borde vara utför, så var det inte. På slutet i banprofilen syns Fifth avenue och alla små backar strax innan målgång är Central park.

sofie_finishline_ny_marathon
Systeryster efter målgång. Tack för att du drog iväg mig i början det hade jag inte vågat göra själv. Jag hade mest troligt fegat om jag sprang själv men nu vet jag att det går, jag är grymt stolt över vår prestation!

finishline
Efter målgång slussades alla löpare vidare mot bagageutlämningen. Det var nästintill knäpptyst och folk vaggade fram väldigt sakta, kändes som om jag hamnat i en Zombiefilm. Här fanns det massor med funktionärer och läkare längst sidorna som höll koll på att alla var ok.

pick_up_bag_ny_marathon
Jag vet inte hur många funktionärer och poliser som jobbade under tävlingen, det var många och dom var helt underbara. Alla peppade och hjälpte till på alla sätt som gick.

ny_maraton_finisher
Gourmetgänget efter målgång.

Det hade varit väldigt roligt att komma in på 3:45 bara för att få ta familjerekordet med 2 min istället för att komma in 2 min efter men just idag hade jag det inte i mig. Men jag fick förbättra mitt personbästa med 1 timme och 11 minuter från min Ironmanmaran i somras, det är inte fy skam. Det blir spännande att se om jag kan slå det i Valencia om 2 veckor den banan ska tidsmässigt vara väldigt lik Stockholm. För eliten verkar det skilja några minuter mot NY så passa dig Martin jag ligger precis bakom. Njut av familjerekordet för om 2 veckor är jag där och jagar dig igen.

Ska du springa New York maraton skulle jag tänka på dom här sakerna:

  • Ta med kläder som du kan slänga strax innan start, det går inte att ha för varma kläder. Och det är en lång väntan till starten.
  • Lägg ner varma kläder som du checkar in, det blir snabbt kallt efter målgång.
  • Är ni flera som springer bestäm en mötesplats efter målgång, det går inte att stanna till direkt efter målgång. Vi tog Starbucks, varm kaffe och inomhus var toppen.
  • Dra på dig något roligt som får publiken att heja det ger energi, en sverigetröja, batmantröjan eller tyllkjolen. Jag såg Elvis, en man i kostym, väldigt många klubbtröjor, jag såg någon kille med texten ”spank me when you pass me” på ryggen.
  • Ska du heja och vill att dina kompisar ska se dig så syntes heliumballonger i Sverigefärger och flaggor väldigt bra.
  • Vätska behöver man verkligen inte ta med sig det delas ut ungefär var 1,5 km hela vägen men egna gels var bra.
  • Kan du inte bestämma dig för om du vill springa maraton, anmäl dig. Publikmässigt finns det inget häftigare maratonlopp i världen än just New York maraton.

Lidingöstafettens ljuva pallplats

Ooh vad trevligt det är att få stå som topp 3. När vi skulle anmäla oss till Lidingöstafetten så tittade vi på resultatlistan från förra året och insåg att det inte skulle vara omöjligt att få stå på pallen. Vi räknade snabbt ut att vi bara behövde hålla under 5 tempo i snitt så skulle vi lyckas, väl värt en chansning så vi valde tävlingsklass istället för motion. Några från gänget scoutade banan veckan och kom tillbaka med rapporten ”Det börjar med en backe sen är det en backe till…ja ni vet”. Aj då vi kanske hade varit lite väl kaxiga.

tjejerna

När det närmar sig tävlingsdagen så bröt Angelica foten och jag drog på mig en monsterförkylning. Åsa tog Angelicas sträcka och sprang 4+2 km. Jag harklade mig runt på 18:04, väldigt nöjd, jag fick slita hårt under de minuterna. Totalt kom vi in på 59:52 med 8 sekunder till godo för att hålla oss under 5 tempo. Snyggt jobbat Åsa och Jenny!

nils_sellberg

Nils och Johan är sjukt taggade! Skärmen i bakgrunden visade bilder från de sista 500 metrarna det gjorde det lätt att hålla koll på när lagkompisarna var på väg in för växling och som åskådare fick man se lite mer av tävlingen än bara målområdet.

joel_nils

henricFolke

Henric frös som en liten gnu så han lånade ihop extra kläder i sista stund.

cedrik_jonasmagnusson

Det här var tredje stafetten vi kör tillsammans på jobbet. Tyvärr var det 3 avhopp men det lappade vi igen med tre hjältar som sprang dubbla sträckor. Cedrik (i bilden ovan), Åsa och Nils sprang också 4+2km

marcus_springer

Marcus drog av två snabba kilometrar och det som höll honom motiverad längst vägen var tanken på… Gin, Tonic, Pizza, Gin, Tonic, Pizza, Gin….

marcus

Och då måste man ju dricka Gin och Tonic och käka pizza efteråt.

Race report Ironman Brazil 2013

Tidigare publicerad på spiftri.wordpress.com.

Klockan ringde 3.30. Drog på mig tävlingskläderna, käkade frukost och tog bussen ner till starten. Tittade igenom innehållet i växlingspåsarna mest för att lugna nerverna jag visste ju egentligen vad som fanns där i men man kan liksom inte titta nog många gånger. Fyllde vattenflaskorna med sportdryck och hängde på väskan med punkakittet bakom sadeln och snackbagen på ramen. Rekomendationen var att inte lämna något vid cykeln under natten så jag hade med mig alla småprylar till starten på morgonen.

På med solkräm, vaselin och våtdräkten. Det tog en stund att lyckas fråga vart jag skulle lämna street wear bag. Försökte med ”El blanco plastico bolso, en donde?” Till sist fattade dom att jag undrade vart jag skulle lämna den stora vita påsen som jag hade i handen. Borde inte den viftande påsen och de ryckande axlarna räcka?

Nu var det dags att försöka förstå vart simstarten var. Speakern pratade portugisiska så jag hade inte fattat något av vad som ropades ut så jag försökte fråga en av funktionärerna. Which way to the swim start? Funkade inte. Försökte med kroppsspråk eftersom att ordet simstart inte var något jag fick lära mig på spanskalektionerna och det hade nog inte funkat här ändå. Efter ett tag dök Ken Glah upp och pekade självsäkert mot ena hörnet av tältet. Han har gjort över 70 Ironman så det finns nog inte så mycket som stressar honom inför start längre.

 

Ironman Brazil swimstart

Ironman Brazil swimstart

Simningen går i formen av ett M där man börjar från höger och springer 70 meter på stranden ungefär halvvägs.

 

På väg ut mot första bojen var det en del vågor och jag hade svårt att se bojarna när jag siktade. Vågorna kom nog mestadels från båtarna jag upplevde bara det en kort del av sträckan. Jag lyckades hitta en snubbe som verkade sikta ofta och simmade i min takt, slog följe med honom och la mig på hans vänstra sida och spanade efter honom och skippade att sikta i typ 10 minuter. Skönt att kunna fokusera på att bara simma en stund.

När vi närmade oss en av bojarna ute i havet då börjar folk helt plötsligt bete sig som om vi var nära mållinjen. Här var det slagsmål men jag krigade tillbaka. Det fanns 2 gigantiska bojar längst ut på de två vändorna ut i havet. Bojarna var 4 meter höga och i formen av en spelpjäs från Fia med knuff, de syntes väldigt bra. De som hade varit så små innan kändes helt plötsligt sjukt stora. Det var svårare att hinna något att sikta på när vi skulle simma in mot land, jag siktade på den delen av stranden där sanden syntes, dvs där det inte fanns något folkhav. Antog att det var mitten av den avspärrade delen av varvningen på land. Jag borde ha tittat ut något landmärke dagarna innan.

Halvvägs ut till bojarna var det väldigt mycket maneter, pyttesmå och genomskinliga men det kändes som om det var fullt av ris i havet. Ibland fastnade dom mellan fingrarna, jag övervägde att simma med knutna nävar men insåg att det nog var en av mina sämre idéer. Ibland burrade garminklockan till och jag hann tänka att den nog ser ut som ett blänke på ett fiskespö och funderade på när hajarna skulle dyka upp.

När jag närmade mig stranden så började folk simma om igen, än en gång som om vi var nära mållinjen. Jag tänkte för mig själv… Har du legat bakom mig i 1timme och 20 minuter så håller du inte länge till. Mycket riktigt, 20 sekunder senare och deras snabbaste 25a någonsin så lunkade jag förbi.

Uppe på stranden visar klockan 1.24 vilket är min snabbaste simning hittills. Kände mig inte trött överhuvudtaget, hade lätt kunnat ta ett varv till. Så har jag aldrig känt innan, jag har bara varit glad att det är över vid tidigare IM simningar. När vi kommit upp ur vattnet så började folk att promenera, va?! Det är ju tävling kom igen nu. Så jag sprang.

När jag kom upp mot transition står ett gäng funktionärer på rad och hjälper till att få av våtdräkterna. Jag har aldrig tagit hjälp innan men jag testar väl tänker jag. Lanttoröven hinner knappt nudda marken så har två funktionärer tagit tag i dräkten och slitit av den. Två händer räcks fram för att hjälpa mig upp. Helt sjukt grymt!

Ironman Brazil T1

Förundrad över att brallorna inte följde med springer jag vidare. Bredvid mig dyker nu en stor vältränad svart snubbe upp, vi sprang som ebony och ivory i soluppgången och småsnackade om simningen och garvade åt att tävlingen knappt börjat. 18 mil cykel och en mara på det. Ha en fin dag hann jag säga innan han försvann.

Inne i tältet så står funktionärerna och hejar som galningar längst hela ena långsidan inne i tältet. Gilla! Plockade min cykelpåse och sprang in mot tjejdelen av omklädningstältet.

Ironman Brazil T1

Här möts jag av halvnakna tjejer som gör sig redo för en heldags cykeltur. Speciellt en minnesbild fastnade, en brasilianska står med tribyxorna vid knäna och hukar sig ner för att komma åt att smörja varenda välvaxat veck med vaselin. Woha den hamnar i minnesbanken över saker jag helst inte ville se men inte kan ta bort. Vassego nu är den även på er hornhinna. Jag simmade i cykelbyxor och sportbehå, jag drog på mig min torra cykeltröja som hade ryggfickorna fulla med gels och en vindjacka (Zürichs helvetesväder är fortfarande alldeles för färskt i minnet för att lämna jackan). På med tröjan, skorna, hjälm, glasögon, handskar och sedan iväg.

Joggar så graciöst man bara kan i cykelskor ut mot cykeln. Gjorde ett snabbt stopp på bajemajan, plockade cykeln och drog iväg ut på 18 mil.

2 dagar innan race fick vi veta att det inte kommer finnas några gels eller bars alls under tävlingen. Vi panikshoppade några nya gels och bars. Min plan var att vara självförsörjande på kalorier fram till sista delen på löpningen då allt är tillåtet för att få en att fortsätta.

I början på cyklingen var det helt tyst. Ingen säger nåt. Ingen. Jaja dom är väl trötta, jag är lite norrländsk en stund och går in i min bubbla och börjar plocka placeringar. De som nyss gjorde sin snabbaste 25:a sitter nu upp och äter…har dom missat att totaltiden räknas? Ganska snabbt kommer vi till en brant backe och jag sitter upp och passar på att käka lite. Blir omcyklad. Här drar Mary från Canada om mig, hon kör på kadens och maler på bra på låga växlar uppför. Såg henne några gånger till men sen hittade jag henne på löpningen igen. När det sen går utför njuter jag av att gravitationen helt plötsligt hjälper mig så jag bränner om många. Dom verkar inte ha något hyfs på väg utför, jag testar med ”on your left”, ”stay right”, deretcha, isquierda, en su isquierda. Inget funkar. Hatar att bromsa i nedförsbackar men efter ett tag börjar Renato, Alejandro, Coco och alla de andra som jag cyklar om i nedförsbackarna att hajja att det är så här det kommer att vara nu. Dom drar om uppför och jag nedför. Får några uppmuntrande ord ibland men de är mest tysta. Försökte prata med några i uppförsbackar och när vi passerade varandra i motvinden och det gick typ i 22 km/h för alla. Fick mest ursäkter om att deras engelska var dålig. HALLÅ prata med mig jag har varit tyst i 6 timmar snart!!! Jag är inte bra på att vara tyst under tävling då dör en bit av mig och jag börjar tänka på hur trött jag är och hur ont jag har.

Ironman Brazil bike

Efter 12 mil tar det säkert 10 minuter för mig att räkna ut min totala cykeltid om jag fortsätter i samma hastighet. 2/3 av cyklingen har tagit 4 timmar. Va fan blir det. Jag gångrar med två och kommer fram till att cyklingen kommer ta 8 timmar. Hur långsam är jag tänker jag, vad har jag pysslat med hela tiden?! Sen går det upp ett ljus och jag inser att jag ska dela cykeltiden med 2 för att få ut 1/3 del och lägga på den tiden på nuvande. 6 timmar är ju bra inser jag, det är ju 30 i snitt. Jag ser mig omkring. Nu ser folk svintrötta ut, jag är ju inte så där trött som dom ser ut. Möter Sofie precis nu och hon sitter upp. Och det är en stor klunga som jag möter. Vad håller jag på med? Kör nu, du är ju inte ens trött!!! Det är ju inte som om det är 20s hastighetsbegränsning här. Ok jag är trött men inte helt slut. Mina ben har mycket mer att ge och jag kan ligga i tempo vilket var ett av mina mål att kunna göra det hela vägen.

Ironman brazil bike course

Cyklingen gick fram och tillbaka och jag fattade aldrig om de jag mötte var före eller efter mig. När de man möter har en motorcykel framför så är det ledaren så mycket kunde jag räkna ut. Det var ungefär det. Skit samma tänkte jag, det är samma 18 mil för alla oavsett om de är före eller efter, vad ska jag med den informationen till. På slutet var det rätt stark motvind. Samma sträcka som på förra varvet gått i 40 gick nu i 22. Sista kilometrarna tog evigheter. Började möta löpare längst sidan av vägen och önskade bara att få kliva av den förbannade cykeln som nu var nästan gratis om någon ville ha den.

Rullade in på transition. När jag hoppar av på det markerade sträcket har jag svårt att hålla balansen så en av funktionärerna håller i mig när jag graciöst slänger benet över cykeln och börjar jogga mot växlingsområdet. ”No no give me the bike” säger han och tar cykeln och jag får fortsätta rakt fram mot tälten. Yes, hoppas jag aldrig behöver se den igen!

Ironman Brazil T2

Drog av mig cykelbyxorna och på med tribyxorna som jag tänkt springa maran i. Av med cykeltröjan och på med sverigetröjan. Hoppades på att få hejarrop tack vare den trots att jag befann mig i det här icke engelsktaladelandet. Sweden borde de väl förstå, vi tar ju dom i fotboll…typ.

Sprang sida vid sida med en stor vältränad svart snubbe…igen. Hey its you. Lisa, I saw you on the bike. Än en gång springer Benettonreklamen genom transition tillsammans. Han sa att vi skulle springa hela maran tillsammans nu, han sträckte fram handen och hälsade. Innan jag hann tänka hade jag alltså tryckt min högra hand i någon annans förmodligen precis lika äckliga hand. Med det här i mitt huvud försvinner han iväg i solnedgången…hans plan var tydligen inte att hålla 7 tempo hela vägen. Hej då Ebony. När de första obligatoriska fruktansvärda 5 km är bakom mig så börjar det kännas bra. Tittar ner på klockan som visar 5.12 tempo. Oj jag kommer få en sub 4 IM mara. Hur kortsiktig och trög är man inte. Efter ytterligare några km så kommer jag till monsterbackarna och börjar gå. Möter Anders som säger att han haft en jobbig dag, kroppen är inte med honom. Trodde jag förstod hur han menade men det var nog värre än den vanliga Ironman striden med kroppen.

5 minuter senare möter jag Sofie, båda två mötte jag i monsterbackarna där vi bestämt oss för att promenera över så jag hade ingen aning om ifall de sprang annars. Snart kom även Mary och sprang om mig. Jag mötte Roger och några andra som rest med Endurance sports travel. Roger såg så pigg ut och sprang så bra att jag längtar till att passera 70 år. Riktigt imponerande, jag kan bara önska att jag är lika snabb och uthållig då.

Ironman Brazil run course

Löpningen börjar med ett längre var på 21 km där ett parti är väldigt väldigt backigt. Andra halvmaran är 2 varv på 10 km, helt platt. Varven går längst samma sträcka delar av varven och man möter folk hela tiden. Äntligen fick jag prata lite. Tack vare Sverigetröjan får jag några extra hejarrop, några Forza Sueca, Forza! En del säger GO Switzerland. Några föräldrar säger till sina barn ”titta hon kommer hela vägen från Sverige” på spanska/portugisiska. Efter ungefär 13 km när jag passerat backarna andra och sista gången ser jag Mary lite längre fram. Jaaa äntligen någon trevlig att prata. Jobbar mig fram och känner mig som en stalker. Hey Mary, how are you? Vi har sprungit, cyklat och simmat väldigt lika hela vägen. Om hon inte bokstavligen säger åt mig att dra åt skogen så kommer jag hålla mig vid hennes sida tänker jag. Det är så himlarns trevligt med sällskap och jag tror jag presterar bättre när jag får tänka på annat än hur ont jag har och hur långt det är kvar. Vi lunkade på tillsammans resten av vägen. De gånger jag frågade hur långt vi ska springa innan vi får gå en stund så var hennes svar alltid 3 gånger längre än mitt mentala mål. Jag tänkte lyktstolpar, hon kvarter. Bra push! När vi närmar oss vårt andra armband vilket betyder att vi ska ut på sista varvet. Sista 10 km. De är mentalt jobbiga och roliga samtidigt. Sista varvet innebär att man aldrig behöver springa på samma plats någonsin igen. Underbar känsla. Kroppen vill vila men vill samtidigt in i mål så fort som möjligt. Nu säger Mary att hon tänkt försöka springa så mycket som möjligt av sitt sista varv. Nu kommer jag att förlora mitt sällskap jag kommer inte fixa det här tänker jag. Vill bara påminna om att jag tidigare trodde att jag skulle göra sub 4, hur störd är man inte. Vi går igenom aid stations och ”springer” så mycket vi kan utöver det.

Efter 4 km säger Mary ”Im not going to stop for anything to drink anymore”. Vi springer genom aid stations och funktionärerna skriker ”GO girls GO, GO Mary, GO Lisa”. Ju närmare mål vi kommer så inser jag att 13:30 kanske inte är omöjligt ändå. Nu stannar jag inte för något! Jag känner att Mary halkar efter lite när jag börjar sniffa efter mållinjen. Kom igen nu, lämna mig inte hinner jag precis säga och då dyker Roger upp. Han har sprungit för att möta oss. Efter att han sprungit i mål så har han alltså kommit tillbaka för att möta Mary. Jag vill också bli 70 år och vara så där grym!!! Jag har tidigare frågat Mary om hon vill ha ett eget målfoto, hon sa ja så nu bränner jag ut mitt sista krut och springer in före för att lämna mållinjen fri så att Mary och Roger får ett eget målfoto. 13:30:35 visar jätteklockan när jag springer in. En sån lång dag och 35 sekunder ifrån sub 13:30 som varit min potentiellt bästa tid sen förra året. Maran slutade på 5:09, jag hade hoppats på att få gå under sub 5. Jag hade haft det i mig men jag är dålig på att plåga mig själv för att få en bra tid. Nästa gång ska jag lyckas plåga mig!

Ironman Brazil finish

Ironman Brazil
Underbara Mary som jag fick springa med större delen av maran.

Plus
Funktionärerna var bäst hela dagen. På löpningen skrek de ”vi ses snart igen, vi är här när ni kommer nästa gång” de var verkligen där och gjorde allt för oss.
Finisherhandduken. Gillar att bli påmind om tävlingen under träningspassen i vinter.
Funktionärerna, än en gång. Dom var verkligen så sjukt hjälpsamma och peppande hela dagen.
Transition funkade supersmidigt.

Minus
Vattnet var helt slut sista 4 milen på cyklingen. Allt vi fick var Gatorade. Jag hatar Gatorade!
Simstarten var långt från växlingsområdet. Borde haft ett par skräpflipp flipps att släng när jag kom ner till stranden.
Det var dåligt skyltat inne på området och speakern pratade bara portugisiska. Jag hade problem att ens hitta till simstarten från växlingsområdet och ingen fattade vad jag frågade efter. Skyltar med BIKE IN, BIKE OUT, SWIM hade varit ett plus.
Jag saknade Speakern från alla andra IM tävlingar. Den här killen fick inte igång publiken alls.
Under löpningen förstod jag aldrig vad som fanns vid varje station. Skyltar hade varit bra. Alla funktionärer skrek ut det som dom hade att bjuda på ”agua, gator, banana, pan” men man är rätt trögtänkt, att alla pratar portugisiska gör det inte lättare. Ett tag skrek jag ”soppa soppa” vid varje station men ingen hade soppa, alla sa bara ”nästa station”. Jag kände mig rätt efterbliven som inte fattade varför ingen bara inte kunde ge mig soppa det skulle ju finnas.
Tidtagningen visades aldrig på ironmanlive.com, jag som ropade Hej Mamma, hej pappa varje gång jag sprang över de pipande mattorna.

Om du har tänkt att köra IM Brasilien så hoppas jag att du fick lite hjälp på vägen och missa inte att anmälan öppnar imorgon och säljer slut på 30 minuter. Alla andra som kämpat er hela vägen ner hit, tack för att ni orkade läsa.

Racereport Ironman Zurich 2012

Tidigare publicerad på Lanttolife.se

lisaironman20121

Det här var min 4e IM distans, valde Zurich för att det skulle vara en av de vackraste tävlingarna. Min plan i år var att satsa på löpningen och det kändes superbra i vintras det var innan jag fick 2 stressfrakturer och löpningen tog tvärstopp precis som cyklingen. Under tävlingen dubblade jag antalet mil jag cyklat i år precis som att min löpvila senaste 4 månaderna var över.

Planen var att njuta av en lång träningsdag eftersom att jag egentligen inte tränat nog, jag gick i mål på 15 timmar och 40 minuter. Konstigt nog så hann jag inte njuta av den vackra utsikten en enda sekund, hela vägen var en jakt på minuter. I den här racereporten har jag försökt fokusera på vad jag hade velat veta innan jag åkte till Zurich.

Tills det dyker upp en film från årets tävling så njut av Ironman Zurich 2011:

Vi bodde på Sheraton four points i Zurich vi fick ha cyklarna på rummet och de fixade frukost kl 4 på tävlingsdagen till alla som tävlade. Det gillar vi.

Provsimmade vattnet på fredag 2 dagar innan tävlingen tillsammans med gänget från Sverige. Det visade sig att vi alla skulle få helt olika upplevelser under tävlingsdagen. Pontus längst till höger plockade en biljett till Hawaii. Annika längst till vänster blev påkörd bakifrån under cyklingen i en utförsbacke, hon tog sig galet nog i mål ändå. Imponerande. Caroline i mitten var bästa supporten och hejade sig hes. Fredrik körde sin första Ironman och gled in 10timmar 33minuter och såg helt oberörd ut. Alla har helt olika dagar trots att vi anmält oss till precis samma sak. Det är häftigt med Ironman.

testade_simbanan_zurich_ironman

Från vänster: Annika Åström, Fredrik Åström, Henrik Törn, Caroline Törn, Lisa Lantto, Anders Gustafsson, Erika Rosenbaum, Finn Rosenqvist, Pontus Schultz. Fotograf: Per Englund.

cyklingen_vagar

Vi hyrde bil och körde banan dagen innan men det var sjukt svårt att hitta, till sist satt vi med GPS på mobilen och försökte tolka cykelkartan som man kunde hämta hem från IM. Den var inte speciellt detaljerad visade det sig. Varför ordnar de inte bussturer eller märker ut banan innan så att man får en chans att se vad man ger sig in på? Det hade jag betalat ganska bra för.

cykling_utsikt
Fotograf: Per Englund

Registreringen på fredag 2 dagar innan

registration_ironman_zurich

Registreringen gick smidigt, man fick ett kuvert med chip, chipband, nummerlapp, armband för att få gå in på området och klistermärken till hjälm och cykel samt en påse till street wear att lämna precis innan simstart.

Race brief

race_brief

Kördes på tre olika språk och var en timme försenat redan från start. Projektorskärmen syntes knappt i motljuset inte speciellt värt att vara där mer än för att få igång tävlingsnerverna och besöka tävlingsområdet. De gick igenom de svåra delarna av cyklingen men eftersom att det var så mycket funktionärer efter banan så kändes det säkert ändå. De var bra på att vinka och flagga när det kom skarpa kurvor och ställen där man skulle sakta ner. I år hade de förbjudit målgång tillsammans med åskådare, man fick inte ta med sig mamma, pappa eller sina barn över mållinjen. BRA! Förstå vad irriterande att jaga en tid eller vara ute efter sitt första målfoto och få det i bakgrunden av en heeel familj eller att någon blockar målgången för dig. Det var på tiden att den regeln dök upp. Tack IM.

vattentemperatur_zurich

Incheckning dagen innan tävling

Cykel och hjälm checkades in dagen innan, alla fick en påse att trä over cykeln ifall det skulle regna. Jag fyllde på min snackbag på cykeln med gel men resten tog jag med mig dagen efter. Nummerlapp och armband kollades av i incheckningen.

transition_incheckning

cissi

Cissi som cyklade om mig i slutet på cyklingen trots att hon väntat 2 timmar och 45 minuter på bike doctor. Jag vill också ha så starka cykelben.

Tävlingsdagen

Växlingsområdet öppnade 2 timmar innan start på tävlingsdagen (kl. 5). Delade upp mina prylar i 2 påsar inne på växlingsområdet eftersom att vädret verkade lite ostabilt, jag ville vara säker på att mina löparskor var torra när jag kom tillbaka från cyklingen. Fyllde vattenflaskorna och la även ner en liten vattenflaska med 3 resorb i löparpåsen.

Drog på mig våtdräkten och började gå ner mot starten halv 7, allt var klart så jag ville passa på att få en bra plats om det skulle bli trångt. De hade inte sopat promenaden ner så flip flopsen hade varit att föredra men de hade jag lämnat i växlingsområdet. Man är inte bara lite nojig för att trampa på en glasbit på väg ner till start. Det visade sig att tjejerna startade på vänster sida om bryggan och killarna på höger. Vilken lyx att inte behöva slåss de första 100 meterna ut från stranden, sen var allt som vanligt igen. Oklart hur många tjejer vi var men alla startade inte på tjejsidan så det var gott om plats. Kändes som om vi var 50 tjejer på 25 meter bred strand men det var säkert fler.

Simning

ironman_zurich_Swim_Run20

Ironman Zurich swim run course

Eliten startade kl. 6.55 och vi age groupers kl 7.
Startskottet gick, hade bara Annika framför mig på stranden, 3 steg ut och sen hoppade jag i vattnet, paddlade på alldeles för fort i början som vanligt, pulsen rusade och tvåtaktsandning kändes gav nästan inte nog med syre. Då går det för fort. Vid slutet av bryggan andades jag åt höger och såg gyttret av killarna som kommer simmande bredvid, så häftig syn! Fick den underbara känslan av “nu händer det” Halvvägs ut till första bojen lyckas jag plocka ner tempot lite och kommer in ett lunk. Jag fick känslan av att de flesta simmade väldigt snett alla följde bara efter killen framför så hela klungan simmade i ett stort S så jag tog lite tid på mig vid varje boj att hitta ett riktmärke på land som var stort nog att se även med 1000 armar vevandes i vattnet framför mig. Ut till första och andra boijen var det ett kalhygge och några uppstickande träd jag siktade på, på väg mot land hittade jag en stor orange lyftkran som låg precis mellan bojarna vid ön. Efter ett genomsnitt från alla pulsklockor så var simbanan ca 4,2 km snarare än 3,8 så det är svårt att jämföra simtider, trodde att jag skulle komma in på 1.20 men det var närmare 1.30. Spenderade väldigt mycket focus på att försöka kissa i våtdräkten, hade varit skönt att slippa springa på toaletten i T1 men jag är inte begåvad med att kissa i tävlingsfart varken under simning eller cykling. Något att träna på?

T1

zurich_ironman_swim
Efter att ha siktat in mig på den orange lyftkranen på andra varvet så simmade jag in under bron med Ironmanloggan och upp till vänster. In på T1, drog upp handduken som låg överst I påsen och ställde mig på den när jag fick av mig våtdräkten. Tog beslut om att skippa armvärmare och benvärmare eftersom att vädret verkade bli bättre, det regnade lite innan simstart men under simningen tittade solen fram. Det visade sig vara ett dåligt beslut, vädret slog om så många gånger under resten av dagen.

bike_exit_T1_zurich_ironman

Cykling

cykling_banprofil
2 varv på 9 mil vardera. Börjar med att man rundar toppen av sjön och ner längst högra sidan av sjön på kartan sett. Upp i bergen och tillbaka längst sjön, rundar toppen, förbi målområdet och en vända upp på heartbreak hill ner mot målområdet på samma väg. Och sen ett till varv på samma sätt.

Ironman Zurich bike course

zurich_ironman_aid_stations_bike_course

Ironman Zurich aid stations

Första 3 milen gick fort, medvind och längst vattnet i solsken. Det såg ut att bli en underbar dag, skönt att väderprognoserna hade fel hann jag tänka så fel jag hade. Första vätskestationen var Natasha Bedman station efter den började klättringen. En vänstersväng i rondellen, plockade en flaska vatten och påbörjade klättringen.

Cyklingen uppe i ”bergen” var rolig, det fanns ingen risk att man somnade på cykeln man fick tänka hela tiden. ”The Beast” som alla pratar om som den värsta backen kommer efter staden ”Uetikom am See” här gick det 12 km/h för mig men backen mellan Egg och Forch kändes ännu värre den var precis lika långsam och seg, varför hade ingen nämnt den? Utför från Forch hade varit en dröm i solsken men i spöregn var det inte riktigt lika roligt, det blev kallt och halt. Ner på platten och medvind igen, här gick det utan problem runt 40 km/h härligt. Asfalten genom Zurich var riktigt dålig och det var en hel del vägarbetsområden mellan 70-80 km. Heartbreak Hill försvann på några minuter, härlig publikfest och speaker på toppen innan man började köra neråt igen och förbi målområdet innan man gick ut på andra varvet.

På väg upp för Heartbreak hill började det hagla helt sjukt, jag började garva och funderade på om det fanns något väder kvar att leverera. Det kändes som att köra på en grusväg när det haglade som värst. En man med paraply sprang bredvid mig en bit av backen.

På vägen ut mot Natasha Bedman station i början på andra varvet hade vinden vänt och det det som var så lätt på första varvet gick nu segt. Mötte de första från eliten, de startade bara 5 minuter före mig, hur långsam är jag egentligen hann jag tänka. Hur skulle det här gå och varför gör jag det här dök upp i huvudet. Det jag inte visste var att Cissi satt vid sidan av vägen här och hade suttit där 2h 45 min och väntat på att en Bike doctor skulle dyka upp, det skulle finnas 4 st som cirkulerade på banan. Jag missade henne helt, jag var mitt uppe i att tycka synd om mig själv, förlåt. Hon hade fått punktering och ventilförlängaren gick av i gängan när hon skulle dra på den nya tuben. Ingenting att dricka, inga varma kläder, ingen energi alls bara några få km innan Natasha Bedman station. Jag hade det inte värst även om det kändes så. När jag passerade så satt hon ner, hade hon vinkat in mig så hade Lisa med punkakitet deluxe och en välfylld snackbag kunnat hjälpa till. Fan!

Jag hade klarat mig på en vanlig flaska och flaskan i tempobågen det var så tätt mellan vätskestationerna att jag inte ens plockade vätska på alla stationer.

Växling Cykling – löpning T2

Höll nästan på att missa infarten till T2 för att jag tittade på alla löpare längst sidan av cyklingen. Letade efter något välkänt ansikte att heja på för att få lite energi men nej. Tog tid på mig att byta strumpor som var helt genomsura efter cyklingen. Lämnade vindjackan eftersom att solen var på väg fram. DÅLIGT beslut, borde jag inte ha lärt mig vid det här laget?! Stoppade ner 2 gel, 2 salttabletter och 4 Fruit boost i ryggfickorna. Gel fanns efter vägen så det var helt onödigt, salttabletterna glömde jag bort och jag tror att buljongen som fanns efter vägen innehöll nog mycket salter, fick i alla fall inga krampkänningar under löpningen. Under första kilometrarna hade jag med mig en liten vattenflaska med 3 resorb som jag hade preppat innan den tvingade jag i mig för att kompensera för saltavlagringarna på kläderna, lite för tydligt för att ignorera att man svettas ut allt även om det regnar.

Löpning

4 varvs bana som ser väldigt lurig ut på kartan men när man väl kommer in i det så finns det många punkter att sikta på efter vägen, det är bra. Det fanns väldigt många vätskestationer det var bra.

aid_station_zurich_ironman_run_course

zurich_ironman_aid_stations_run_course

Första varvet är alltid en fröjd och benen känns som om de kan hålla på hur länge som helst. Fick mitt första armband och var lycklig. Efter halva andra varvet när jag befann mig längst vattnet till höger på bilden “Golden station” så började regnet ösa ner. Staketen längst vägen välte av vinden och regnat piskade, vilket bra beslut det var att lämna vindjackan. Fy faaan vad jag frös nu! Försökte fokusera på att ovädret kommer att passera lika fort som det kom. Strax här efter hittade jag Rene från Irland och började springa tillsammans med honom. Jag förklarade rätt snabbt att jag inte tänkte lämna honom utan att vi skulle gå i mål tillsammans. Vi varvade ”löpning” och power walk mellan lyktstolparna och triggade varandra att fortsätta en liten bit till. Det här gjorde all skillnad för mig. Helt plötsligt kändes det som att sitta på puben med trevligt sällskap istället för att plåga sig i piskande regn. Rene verkade dessutom känna alla så folk hejade överallt och han svarade på tyska, engelska, italenska och spanska. Roligt. ”Vägen blir kortade om man är 2” var ett irländskt ordspråk som han tog upp, den plockar jag med mig. Sista varvet dök en av Rene’s vänner som jobbade med Ironman Zurich upp och sprang med oss en bit och uppmanade oss att äta vid varje station och fortsätta dricka. Bra support. Mötte CEO för Iroman vid sista vändpunkten när vi hade 4 km kvar, han hejade glatt tittade noga på oss för att se att vi var ok och sa att vi såg starka ut, fortsätt så här så kommer ni att lyckas.

Målgång

Jag gick i mål kl 22.40, galen publikfest! Tittade på filmerna från när mina vänner gått i mål på betydligt färre timmar än jag och det var inte i närheten av samma folkfest, roligt att folk hänger kvar och hejar in sina kompisar och släktingar. Kul att se. Medlajerna var slut när jag gick i mål, jag fick låna en medalj för fotograferingen. Hur dåliga är de på att räkna? Finisher tröjorna var slut i allt utom storlek large…varför skriver man då in storlek när man anmäler sig. Dåligt Ironman, dåligt!

Här finns film från målgången, sök på startnummer eller namn.

Lärdomar:

Det hade varit bra att lägga in kläderna I street wear bag eftersom att de låg ett tält så hade de varit torra när man kom till målgången. Mina låg i ryggsäcken i växlingsområdet och ALLT var genomsurt efter dagens regnskurar. Handduk och ombyte i streetbag för att dessutom slippa promenaden fram och tillbaka till transition area direkt efter.
Träna på att cykla i berg även när det regnar, jag vet att det inte är kul att träna cykling när det regnar men det är ännu tråkigare att cykla i ösregn i branta backar för första gången och dessutom göra det i 18 mil…på tävling.
Skruva fast allt på cykeln väldigt noga, min flaskhållare bakom sadeln tappade ena muttern efter den risiga asfalten genom Zurich. Tejpade fast den och körde 9 mil med en tejpad flaskhållare, kändes sådär när det gick 50 km/h utför.

Skulle jag tipsa Ironman om något så skulle det vara:

Sopa stigen mellan transition och simstarten.
Gör snygga Ironman Zurich vattenflaskor till nästa år. Jag var grymt avis på syrran som fick med en från tävlingen i Nice förra året. I Schweiz är så bra på att få med er flagga på ALLT annat ni gör varför inte även här? En röd flaska med ett vitt kryss och IM Zurich på hade varit coolt att få istället var det en vit med ett Cola klistermärke.
Se till att funktionärerna längst cykelbanan stannar kvar tills alla passerat. När man ligger bland de sista så vill man inte fundera på om man har cyklat fel, vi är precis lika trötta jag lovar. Oftast ligger det ingen precis framför så man kan inte heller ”följa efter killen framför sig”. Han kan så klart också cykla fel.
Gör bojarna i en annan färg än badmössorna
Arrangera turer eller märk ut banan med skyltar eller spraya pilar på vägen några dagar innan så att man kan köra cykelbanan med bil och ladda för vad som kommer.
Om ni har Bike doctors som cirkulerar kring banan, se då till att de cirkulerar kring HELA banan inte bara den del som de tror behöver hjälp. Jag såg dem massor med gånger men Cissi satt still och väntade på dem i 2 h och 45 min.
Medlajerna var slut när jag gick i mål, jag fick låna en medalj för fotograferingen. Visste ni inte hur många som anmält sig? Hela grejen är ju att få en fet IM medalj kring halsen när man går i mål
Finisher tröjorna var slut i allt utom storlek large, varför skriver man då in storlek när man anmäler sig. Dåligt Ironman, dåligt!

Tack Ironman lite extra för det här:

Kul att få en finisher handduk vid målgång den kommer att ge mig många fina minnen under kommande träningspass och påminna mig om vad min kropp klarar av.
Bra att man inte får ta med släktingar och barn över mållinjen. Gillar den nya regeln. Kul att killen som friade till sin tjej fick göra det på mållinjen det är ok att släppa igenom.
Tack för alla underbara funktionärer, speciellt på löpningen. Ni var underbara! Ni var engagerade genom hela loppet och skrek er hesa för vår skull, tack för det ni gjorde vår dag.
Plastpåsarna över cyklarna, bra förberett. Gillar!
Tack underbara speaker som skrek ”You are an Ironman” och fick igång publiken som hejade in mig i mål.