Ötillö en h-vetes dag

Ö till Ö 2015, Foto: JakobEdholm.com

Jag har nog aldrig varit så nervös inför en tävling. Dagarna innan skämtade vi om att 10 års jubileumet av Ötillö skulle även kunna vara första året som någon dör. Väderleksrapporten såg inte så lovande ut. Det skulle blåsa storm och ösregna. Dagarna innan gick det tillbaka till att blåsa 14 m/s och bli sol.

Måndag morgon. Jag kände mig lugn. Lugnare än förra gången jag var här. Scrollade tillbaka i mitt instagramflöde och tittade på bilder från förra året och konstaterade än en gång att det var bättre att stå på startlinjen än att vara höggravid och följa livesändningen från soffan. Så mycket bättre. Påminner mig själv om att jag gillar det här trots att simningarna kommer bli tuffa idag. Vi käkade frukost och gjorde oss i ordning. Läskigt lugn på startlinjen. Jag gillar det här.

4319855862_a78b7cfe8d_o

Första löpningen från starten och hotellet känns så sjukt bra. För två år sedan sprang vi på tok för snabbt här och det är inte här det avgörs.

Ö till Ö 2015, Foto: JakobEdholm.com

Hoppade i vattnet och drog iväg på första simningen. Det kändes lite kyligt men inte fjordkallt som under Rockman så jag skulle inte klaga idag. Det blåste däremot rätt mycket och vinden låg på norrifrån dvs sidvind på första simningarna. Men solen går upp och vi har det bra så jag gillar läget. Halvvägs över farleden kikar jag upp och ser en gubbe i gul regnjacka på klippan. Simmar på och är nöjd över att vi är så nära att jag kan se personer på andra sidan. Plötsligt tar det stopp. Vi står still. På riktigt still. Vad f-n hände? Vi har ett lag på höger sida om oss några meter bort, dom står lika still. Gröna badmössor, alltså ett mixlag. Killen ligger framför och ryggsimmar slött när han väntar in sin lagkompis. Drygt tänkte jag. Hjälp henne då. Kändes som om vi hamnat i en tombola för längre fram var lag på väg upp och här låg vi. Jag siktar framåt igen och inser att jag inte alls sett en regnjacka utan den gula ötillö flaggan som är SKIT stor, alltså när man är nära så är den skitstor. Typ 2 meter hög och 6 meter bred. Den är liten nu. Kom igen Sofie du är stark. Snälla ta oss härifrån! Tänkte jag. För två år sedan var dom första simningarna en promenad i parken men i år var det grissimningar från start. Funderade mycket på hur den riktiga grissimningen halvvägs in i loppet skulle bli. Undrar om jag kommer överleva den.

ÖTILLÖ 2015

Vi kommer upp på Vindalsö. Vi är ensamma. Hur sist är vi och vad har vi hållit på med i vattnet? Jag är mentalt kraschad. Vi börjar trippa över stenarna men Sofie halkar till och landar på knät. Aj hör jag henne skrika till. Några meter senare halkar jag och landar på höften, axeln och sist bonkar jag i huvudet. Konstaterar att vi inte vill dö riktigt än så vi saktar in och tar det lugnt på dom värsta partierna.

Tar oss igenom 860m löpning, 300 sim och sen är det dags för 4,4 km löpning. Jag firar. Jag får vara länge på land. Jag älskar att springa! Ännu mer idag. Förra gången var jag lycklig över variationen löpning / simning men idag vill jag inte vara i vattnet. Jag vill inte gå i och jag tar mig inte upp ur vattnet.

Simmar 380, springer 190, simmar 500 (känns som 1500m) och sen får vi springa igen. Närmare bestämt 4350m. Sofie säger att det är tight till cut-off och jag har inte ens tänkt tanken förrän nu. På riktigt vem blir avplockad klockan 9?! Inte vi i alla fall. Sofie frågar om det inte är dags för linan. Vi krokar i och jag får börja dra.

Nu taggar jag till och tänker på alla saker Zillen har sagt till mig. Bak med armbågarna, ner med pannan, längre steg, magneter under skorna, bergodalbana. Känner att det drar i linan och jag vet precis vad Fredrik hade sagt till Sofie. Upp med höften, tänk på pinnarna, mångsteg, tryck i steget, bak med armarna. Nu kör vi. Sofie det är 3 kilometer och 15 minuter av vårt liv, skriker jag. Det är ingenting. Det här fixar vi.

Vi springer över mattan 08.59.59 med 1 sekund till godo. Det känns som om jag har sprungit över mållinjen. Alla gels är slut på stationen så vi tar en bulle och energidryck. Vad äckliga saker man äter på tävling! Jag skulle ju aldrig blanda det här en vanlig dag. Vi går en stund. Firar att vi får leka till klockan 12, minst.

Lunkar på i 4,4km, simmar 280m, springer 800, simmar 320, springer 700. Dricker lite mer sportdryck. Springer 1750. Dags för dagens andra längre simning, 1000 meter. I vanliga fall borde det ta oss max 20 minuter och det skulle vara en behaglig sträcka. Idag tar det evigheter.

ÖTILLÖ 2015

Halvvägs över står vi still igen. Sofie stannar till och vill koppla loss linan och bröstsimma ett tag. Känner att en bit av mig dör. Sofie är min trygghet i vattnet, speciellt idag. Jag älskar att vi har varandra. Vetskapen om att hon är på linlängds avstånd får mig att kliva i vattnet igen fast att varenda cell i min kropp skriker PACKA IHOP OCH ÅK HEM. Det spelar ingen roll om jag flyger runt som en vante så länge vi har varandra. Nu vill hon koppla loss. Jag funderar på att vinka till en båt. Hur ledsen blir hon då? Kan inte bara jag få åka hem och hon fortsätta? Vi är ju ett lag, jag kan inte. Jag vill inte. Jag vill ingenting just nu. Vill inte vara här. Vill inte simma. Vill inte göra Sofie besviken. Vill inte. Men mest av allt vill jag inte vara kvar i vattnet så jag simmar vidare. Vi kopplar ihop oss i linan igen. Ibland flyger jag nästan över Sofie och puttar till hennes fötter istället för att bonka in i henne, tänker mig att det blir lite som ett frånskjut i bassäng det som vi skämtar om att man aldrig någonsin kan göra i öppet vatten. Jag puttar till henne ungefär vart 10:e armtag. Så ofta flyger jag framåt av vågorna. Ibland flyger jag upp bredvid henne och vi är jämsides. Det är helt stört!

Vi kommer upp och får springa 530 meter innan det är dags för nästa simning. Jag är tyst och börjar springa upp från simningen. Sofie frågar om jag är ok. Jag önskar bara att det skulle vara en längre löpning nu. Vi simmar 480m (känns som 1000).

Yes löpning i 4800 meter. Sofie börjar prata om att det är tight till cut-off. Nu igen! En del av mig önskar att vi inte ska fixa det. Om vi kommer förbi 12.00 så får vi fortsätta minst till 14.30 och det innebär att vi får göra grissimningen, den är min skräck idag. Jag kollar på klockan och det är lungt i min värld. 4,9km löpning på 39 minuter det ska vi fixa utan problem. Men vill jag det? Tanken på att bli avplockad gillar jag inte, tanken på att slippa fortsätta gillar jag. Jag är schizofren! Ingen annan får bestämma om jag får fortsätta så vi pinnar på. Plockar en mugg buljong och en korv vid Nämdö, det är ju ändå lunchtid. Sveper buljongen, trycker i mig korven, slänger halva brödet, tar en gel och fortsätter. Än en gång…vad äcklig man är under tävling.

Löpning 3,4 km sen får vi simma 210 meter. 3,6 km löpning, 90m simning, 85m löpning, 60m simning…det här är ju roligt! En kort löpning på 490 löpning och vi moffar gels för nu är det dags för GRISSIMNINGEN! Firar med varsin Liquid gel som vi haft med från start. Här behöver vi energi. Bestämmer oss för att kötta så länge det funkar och vill Sofie bröstsimma så krokar vi i linan bak på min rygg istället för i dragkedjan, jag vill inte riskera att vi flyger ifrån varandra och min dräkt öppnar sig. Jag tackar typ livet och kliver i. Nu händer det.

Borrar ner huvudet och kör. Jag vet att jag kommer titta på ön på andra sidan och aldrig komma dit. Länge. Jätte länge.

Verkar som om det är ok bara vi vet att det kommer bli pissjobbigt för vi spolas iland på andra sidan och är höga på livet. Vi har fixat det.

Springer 430m, 60 simning, 2260 löpning kvar till tidsgränsen 14.30. Det är inte kolugnt men det funkar. När vi har gjort grissimningen så finns det inget som håller oss tillbaka längre men jag är tom. Känner mig som ett skal, ett gnälligt skal. Inget är roligt idag och det verkar ha suttit i hela vägen från första simningen. Jag som trodde att jag var mentalt stark men jag kan inte vända den här dagen.

Jag minns knappt vad vi gjorde efter grissimningen och fram till 16.00. Men tydligen sprang vi 240m, simmade 200m, sprang 1450m…och här kommer ett minne igen. Vi simmade 970m. Det här var som Karins backe på Lidingöloppet, den som är värre än allt annat men som ingen pratar om. Vi siktade på den lilla holmen till höger för att vågorna skulle dra oss iland på rätt ställe.

Det tog evigheter och jag som bara andas åt höger ser varenda våg som sköljer in över oss. Borrar ner huvudet och inser att dom inte kommer döda mig men jag vill inte se dom komma. Ibland drar jag mig för att andas och tittar framåt mot sofies fötter och andas 6 takt. Ibland minns jag inte ens när jag andades sist. Tänker på hur alla kompisar har det idag. Undrar om Niklas rullat ihop sig som en boll bakom Micke och studsar fram på ytan bakom honom. Undrar om han kräks eller skrattar i ultraljudshastigheten. Undrar om Anna fortfarande tycker att det är jobbigt att se botten, det här borde vara en bra terapidag för henne. Det finns inte många simningar som är stökigare utan att det blir farligt på riktigt. Tror inte att säkerhetsbåtarna hade klarat så mycket mer vind och ändå kunnat ligga så nära oss. På den här simningen har vi tre båtar bredvid oss hela tiden, en på höger sida, två på vänster. Jag känner mig säker hela vägen över. När vi kliver upp jublar dom. Varenda en i säkerhetsbåtarna står upp och skriker och applåderar. Vill skrika att jag älskar dom men är för trött. Ler och vinkar när vi tar oss upp på land. Bara så ni vet så här i efterhand. Vi älskar er! Tack.

Här möter en funktionär oss när vi kliver upp och han jagar oss under 200 meter löpning. Vi har vinden i ryggen och allt jag känner är hur gott han luktar och hör hur mycket energi han har.
-Kom igen tjejer, det är tight till 16.00 cut-off men ni kan fixa det.
-Va fan är det tight igen!!!
Han pekar på andra sidan vattnet och vi hoppar i för att simma 225 meter. Än en gång siktar vi långt till höger för att komma upp på rätt ställe. Vi kommer ikapp ett herrlag som vi sett några gånger undet dagen. Vi puttar dom på rumpan för att dom ska ta sig upp på klippan. Vi skrattar och säger ”We take every chans we get”. Dom drar upp oss och vi springer vidare tillsammans.

2,7 km löpning som går igenom hagar med grindar och genom tät vass. En av killarna i det andra laget är lite piggare och springer före för att hinna öppna grindarna och välkomnar oss in i hagen.

Sofie kliver åt sidan och jag lägger mig längst fram. Jag har ingen kraft att trycka på. Kroppen är stark men huvudet vet att Ornölöpningen kommer efter den här cut-offen. Vi kan klara den här utan några större problem men Sofie kommer vilja trycka på och försöka göra simningen + 2,1 mil på ornö under 2 timmar och jag vill inte. Jag hade gjort det en vanlig dag men nu säger mitt huvud nej, den säger inte NEJ men inte heller JA. Jag orkar inte kriga för att ta oss förbi 16.00 och det är till och med så att jag väljer att inte göra det. Jag känner mig hemsk men mitt huvud orkar inte. Jag orkar inte med att behöva kliva av på södra Ornö, vilket jag vet att vi skulle behöva göra. Ska jag dit igen vill jag fira och vara glad. Jag vet också att det är under den löpningen jag går sönder. En halvmara med en trött kropp och dålig teknik. Jag vill inte. Jag hatar att dagens mantra varit ”Jag vill inte”. Nu vill jag sluta. Jag vill tänka positiva och peppande saker och jag gör inte det. Jag gillar inte mig själv just nu. Vi kommer in 30 sekunder efter tidsgränsen. Vi gråter. Jag gråter inte för att jag inte får springa på Ornö just nu, jag gråter för allt annat skit som gjort att vi är där vi är. Jag vill verkligen verkligen vara på södra Ornö och få fortsätta, jag vill verkligen gå i mål men inte så här. Trycker på stop på min Garminklocka och kliver på båten.

Idag blev det bara 4 mil galen terräng och 9 km simning. Bara. Konstigt att i samband med den här tävlingen är det… bara. Så känns det idag. Kroppen är pigg och hade gärna fortsatt. Jag har skavsår i nacken och fotlederna känns lite ömma, that’s it. Det suger!

Nu får det vara nog av ältande. Alla ni andra var grymma och nästa gång när mitt huvud med mig då ska jag ha en lika rolig dag som vanligt. Läs Sofies Race report när hon publicerar sin, den är nog roligare. Lisa utan sitt huvud är lite för mycket Lars Norén för världen. Förlåt.

En plats på Ötillö 2015

Igår var det ötillö fest och vi fick en plats på ötillö 2015! Sannolikheten att faktiskt vinna på lotteriet kändes så försvinnande liten att vi inte ens vågats hoppas på det. På väg till festen sa vi att det skulle bli kul att träffa alla men någon plats kommer vi inte att få.
IMG_2272.JPGNär Lemmel ropade ut att den sista av dom två damplatserna går till team Lanttosisters så kunde vi inte sluta skrika. Jag blev överlycklig samtidigt som jag där och då fick en flashback till hur jobbigt det kommer bli. Tävlingen i sig är galen men även timmarna på gymet, långpassen, timmarna i bassäng och sen äntligen träningen utomhus i sommar. Det krävs en hel del träning för att jag ska komma i den form som behövs för ötillö. Jag älskar att träna och det gör också att jag verkligen inte vill bli skadad. Att träna mycket innebär att jag sniffar på gränsen till att bli skadad och det skrämmer mig. Så. Där har ni bakgrunden till mitt växlande mellan ren och skär lycka och vad f-n har vi gett oss in på som jag kände i fredags.

Ötillö kommer gå 1 år och 4 dagar efter att jag födde barn. Då är Anders pappaledig och redan nu drömmer jag om att få se honom och Alva som funkisar vid sista cut-offen på Ornö syd. Då finns det inte mycket som skulle få mig att sluta springa (om inte hjärnan hittar på att jag vill kliva av och åka hem med dom förstås och det kommer den säkert försöka med).
IMG_2273.JPGOrnö syd 2013 Foto: Joel Olofsson
Jag trodde att ötillö och löpningen på Ornö låg precis på min smärtgräns… tills jag födde barn. Jag ser på riktigt fram emot att få veta om den gränsen är flyttad eller om det är kroppens överlevnadsinstinkt som gjort att jag glömt exakt hur jobbigt det var. Är Ötillö som att föda barn det vill säga det värsta och det bästa samtidigt och har det då gått så lång tid att jag är redo att ge Ötillö 2013 ett syskon? 😉