En dag som Ironman supporter – Kalmar 2014

För första gången stod jag inte på startlinjen i Kalmar utan vid sidan av och hejade. Med 10 dagar kvar till beräknad förlossning kändes det som ett vettigare alternativ. Här hittar du alla bilder från min dag.

simning kalmar IM 2014

Morgonen började på pressbåten och jag fick se simstarten från vattnet. Jag saknade verkligen att få vara nervös på startlinjen men det var samtidigt ett häftigt sätt att få uppleva starten. Men när ”Just idag är jag stark” med Kenta spelas så vill jag helst nervösskratta med alla andra galningar på startlinjen.

simning_media
Kände mig rätt fejk bredvid dom här objektiven. Alla på båten hade stenkoll på eliten vilket jag antar att jag också borde ha haft eftersom att jag var där. Efter ett tag fick jag frågan om jag kört tävlingen och plötsligt var alla superimpade av den gravida tjejen med det lilla objektivet. Underbart hur det kan vända.

toldnes_simning_kalmar_im_2014
På startlinjen till New York maraton förra hösten träffade vi Johnny Toldnes som är en klubbkompis. Världen kändes väldigt liten just då. Nu dyker han upp överallt, här har han simmat 3860 meter.

funkisar_kalmar_im
Funktionärerna älskar man som tävlande det gjorde jag även nu. Det här är vad man möts av när man kommer upp ur vattnet.

Sofie T1
Jag fick chans att hänga med Sofie vid T1, vi ses aldrig här i vanliga fall. När jag plaskat färdigt så är hon redan och trampar på Öland.

desiree_t1
Desiree Blomberg från NSE drar iväg på cyklingen. För tre år sedan stötte vi på varandra på en kurs på Berghs då var hon osäker på om hon skulle fixa tjejklassikern. Nu har hon kört sin första Ironman.

t1_cykelstrul
När de flesta dragit iväg på cyklingen hittar jag den här killen inne på växlingsområdet. Han hade köpt nya skor och klossar dagen innan. Han fick inte fast klossarna under skorna kvällen innan och tänkte att han skulle hinna med det i T1. För då känner man ju sig så smart och flink i fingrarna eller? Försökte hjälpa honom men ville inte få honom diskad så jag skickade in honom till cykelmeck istället.

SR_radiointervju
Blev intervjuad av Sveriges radio om Ironman i Kalmar dom ville fråga ut någon vanlig dödlig som kört tävlingen innan. Fick frågan vad som händer om vattnet går under tävlingen. Svarade att jag lovat att säga till vid T2 om Anders skulle behöva springa lite snabbare för att hinna med till BB.

kalmar_im_greger_sundin
Vi fick äran att bo tillsammans med Greger (Greger har gjort 64 Ironman) och följa hans uppladdning inför tävlingen. Greger gör inte som alla andra. Du kan läsa om hans uppladdning här. Han börjar träna sista veckan innan tävling, inte tvärtom. Halv tio kvällen innan tävling kommer han på att han inte har något att äta under tävlingen. Smågodis! Han måste helt plötsligt gå och köpa smågodis. I ryggfickan på cyklingen hade han winegum i en plastpåse. Eftersom att det började regna så blev det mest bara en geleklump som inte gick att äta. Han tog det som serverades istället. Det är inte så noga, bara det är energi. Går det tungt så sitter det 9/10 gånger i huvudet eller så behöver kroppen energi. Det låter så enkelt när han säger det.

joel
Hittade Joel längst löparbanan han hade ont ont ont och ville ge upp men blev peppad av Louise att fortsätta. Sa att jag gärna skulle byta med honom, det fick jag göra om jag ville.

erika_rosenbaum
Erika hejar lika mycket på publiken som vi gör på henne om inte mer.

carina_stade
Carina fick gå i mål på sin första Ironman och hon fick plocka bort rätt många minuter på hennes egna förväntade tider det är alltid kul att se.

petra_nse
Petra från NSE som jag kallat för Karin några av gångerna som jag hejat på henne (jag är ju lika förvirrad när jag hejar som när jag tävlar). Förstår om du inte såg mig när jag skriker fel namn. Sorry. Jag försökte i alla fall. 🙂

SPIF Henrik Törn
Henrik från SPIF drog av en fruktasvärt snabb Ironman och kvalade till Hawaii. Inga konstigheter.

När det är dags för målgång då gråter jag. Det spelar tydligen inte ens någon roll om jag tävlat själv.

annika_astrom
När Annika dök upp på mållinjen så kom första tårarna. Jag vet precis hur det känns att få befinna sig där och har inga problem med att plocka fram den känslan på två sekunder.

jenny
Jenny kläckte ur sig en knodd för ett år sedan och är redan tillbaka och kör Ironman.

IM_kalmar_robert_johansson
Robert från Gällivare Endurance muttrade när jag såg honom under löpningen det var inte hans dag idag sa han. Hoppas det känns bättre i backspegeln, jag hade gärna bytt med dig också. Och den tiden, ja gärna.

kalmar_im_rs
Putte from Hell! löpcoach från Running Sweden såg rätt oberörd ut när han gick i mål. Förlåt för att jag kallat dig Gylle hela dagen, jag får väl skylla på hormonerna igen då. 🙂

kalmar_im_anders_gustafsson
Anders fick slå personbästa och kom närmast ”Gissa din vinnartid med SPIF” som var 10:54:21. Under sista varvet tänkte han tydligen ”Fan att jag inte skrev 10:56 då hade jag fått ta det lite lugnt”. Jag behövde varken jaga honom med elpistol eller säga att vattnet gått för att han skulle slå PB. Skönt.

kalmar_im_hopp
Så här tänker jag att jag vill hoppa när jag kommer i mål men benen lyder liksom inte. Imponerande!

kalmar_im_bjornandersson
Kristoffer och Björn från SPIF sprang hela löpningen tillsammans och tackade varandra för bra pepp.

kalmar_im_blodiga_brostvartor_lopning
Ah, det är därför man tejpar bröstvårtorna eller springer i tighta kläder. Aj aj aj.

kalmar_im_sofie_lotta
När Sofie gick i mål då storgrät jag. Vad är det för fel på mig! Ren och skär lycka men ändå.

140816_kalmarimtavling1682
Det här är Kalmar bäst på. Heroes hour. Hela staden kokar och varenda en av dom sista tävlanden hejas fram.

Mina Ironmantips

INNNAN_IM_100731
På väg till simstart 2010 när vi körde Kalmar järnmannen första gången.

Jag är inte stor och stark. Jag är istället begåvad med lite mindre vikt som en god vän snällt sa till mig som anledning till att jag inte borde ha högprofilhjul. Jag är byggd som en räka och har en hjärna som vägrar ge upp, det tror jag är mitt vinnande koncept på Ironmantävlingar. Än så länge har jag aldrig blivit avplockad eller tvingats kliva av en tävling. På något sätt tar jag mig över mållinjen varje gång. Här kommer mina tips för hur du får en bra dag i Kalmar på lördag.

Innan tävling

Ta dig till start
Vad som än händer ta dig till start. Sista dagarna tror alla att dom är lite skadade, lite förkylda. Det finns inget ”hade jag kunnat starta så hade jag slagit personbästa”, ”hade jag bara lyckats hålla ut på maran så hade jag…” eller ”jag gjorde nästan en Ironman”. Kommer du till start så har du vunnit över alla hemma i soffan och tar du dig över mållinjen så har du även vunnit över alla som är bakom dig och de som klivit av oavsett när de klev av. Punkt. Ingen kan ta det ifrån dig någonsin.

Dagarna innan – Ät som du brukar göra
Om du drar ner lite på träningen dagarna innan så räcker det med att äta som du brukar göra och depåerna kommer vara välfyllda inför start. Att förändra saker precis innan tävling gör i alla fall min kropp förvirrad. Det sista man vill är att starta med en kraschad mage.

Ändra inget i sista minuten
Jag lever inte efter det här själv så jag ska egentligen inte säga något till dig heller. Men. Ändra inget i sista minuten. På lördag är det en vanlig träningsdag fast med väldigt mycket publik som hejar just på dig och det finns mat och dryck längst träningsbanan. Om du ser det så känns det inte riktigt lika läskigt och allt behöver inte vara helt perfekt. Det är ok om tröjan inte matchar byxorna eller om du lägger 1 minut extra på att byta till löpartights istället för att springa i cykelbyxor. Har du inte cyklat med högprofilhjul eller tempohjälm tidigare så är det inget bra tillfälle att testa på tävling. En tempohjälm belastar nacken mycket mer än en traditionell hjälm och högprofilhjulen kan vid lite vind bli en väldigt jobbig upplevelse.

Under tävlingen

När du blir omcyklad
Ja det är klart att det kommer hända. För varje person som cyklar förbi mig boostar jag egot med att jag lyckats hålla dom så här länge bakom mig. Jag kanske inte är så kass på att simma ändå. När någon springer om så tänker jag samma sak, har jag simmat och cyklat snabbare än dom här. Fasen vad grym jag är. Bort med alla negativa tankar dom tar bara din energi.

Inga underkläder
Om ingen berättat det för dig än så lämna trosorna och kalsongerna hemma. Ja det är naket under cykelbyxorna som gäller. Skavsåren du får av att cykla 18 mil med trosor är inte nådiga. Yes jag har testat det också.

Gråt en skvätt
Under en Ironman går känslorna upp och ner hela dagen och det kan växla snabbt. Det är helt ok att gråta en skvätt eller skratta åt sig själv emellanåt. Då kan du tänka på det en liten stund istället för hur ont det gör i någon kroppsdel som redan fått alldeles för mycket uppmärksamhet.

ÄT!
När det känns tungt ät något. Jag brukar ta en gel var 20:e minut under cyklingen. Under en sån här lång dag kan kroppen strejka och försöka övertyga dig om att det är en bra ide att sluta äta. Den har fel. Har man väl slutat äta och ligger back energimässigt så är det svårt att komma ikapp.

Fira delmomenten
efter_simning_Kalmar_100730_024

Om du upplever att någon del av tävlingen suger och allt känns kasst kan du tänka på Anders som tvingade sig igenom maran trots att kroppen strejkade bara för att få sin simtid registrerad på ironmanstatistik.se. Här hamnar man bara om man går i mål, det finns inga nästantider. Fixar du inte personbästa i alla grenar så kanske du kan fira att du gör det i en gren?

Är det din första Ironman
NJUT!!! På riktigt så är det bara den första en gång. Jag grät när jag passerade mållinjen första gången. Det gör jag i och för sig nästan varje gång. Den första är speciell, den är galen, den känns omöjlig och man får passera så många gränser man inte trodde att man skulle klara. Det är helt underbart. Njut!

Målbild efter tävlingen
På söndag morgon vill du vakna upp och vara mörbultad i hela kroppen och känna att du gav allt. Våga tro på dig själv. Du är grym precis som du är just idag och inför just den här tävlingen. Hitta något bra att fokusera på så ofta det bara går, ingen annan behöver få veta men ge dig själv en mental klapp på axeln så ofta du bara kan.

Allt det här längtar jag efter att få uppleva på lördag men jag kommer stå vid sidan av och heja på just dig istället. Just för att du är så himla bra som tävlar idag. Ja jag är exakt så här avundsjuk på att du får starta. När du ser barbamamma vid sidan av banan får du heja så får du det minst tre gånger om tillbaka.

kalmar_im_20131yearafter_kalmarIM
Tävlingskläderna passar inte riktigt lika bra i år som vid förra årets Kalmar.

Lycka till på lördag!

Kan du göra en Ironman? Yes man!

Dom här frågorna dyker upp i lite olika ordning, ibland den andra frågan före den första. Ungefär så här svarar jag.

Varför gör du det och hur fixar du det? När vi sitter på ålderdomshemmet om 50 år och gaggar tillsammans och vi alla har svårt att ens kliva upp ur soffan själva. Då kommer jag inte att tänka tillbaka på alla sovmorgnar och tv-kvällar jag hunnit med. Jag kommer vara stolt över alla galna saker som jag gjort, dom som sticker ut. Jag tror på att göra saker man är lite skraj för, gärna sånt där man först tänker att det nog är lite för svårt för mig. Andra fixar det men inte jag. När första reflexen är ”nej det där fixar jag nog inte” det gillar jag. Jag tror att jag har sett filmen ”Yes man” 5 gånger, gillar konceptet skarpt men i en lite mer lightvariant.

Vad är det värsta som kan hända? Att du får kliva av och åka hem med en kropp som fått ett år av massor med bra träning och en skön känsla av att ha vågat satsa? Det låter ju inte så hemskt.

Hur klarar kroppen av det? Det borde inte vara fysiskt möjligt. Jag har renoverat hus tillsammans med min pappa väldigt väldigt många timmar och varje gång jag har sagt ”Det där kan inte jag göra” så har han svarat ”Men sluta nu! Om en hantverkare fixar det så gör väl vi det.”

renovering_celiusgatan

Ja så nu kan jag tydligen isolera vinden, lägga in golvvärme och golvet ovanpå det, bredspackla väggar, måla, kakla, tapetsera och köket det behöver man väl inte heller nån hjälp med? Nä det behövde man inte. Det borde jag ju ha kunnat räkna ut att han skulle svara.

När det kom till träning så var jag lite harigare tills en dag när jag fick höra att jag inte kunde, hon sa det rakt i mitt ansikte. ”Du borde nog träna liiite mer, du fixar inte en ironman i år.” Då vaknade min hjärna ”Men om hon kan då borde väl jag också kunna” Hon trodde nog att hon var snäll när hon sa det och efteråt kan jag väl hålla med. Det var hon ju.

Om du frågar mig så säger jag att alla kan göra en ironman, för många behövs det knappt någon träning alls för att ta sig runt. Ja, jag tror verkligen att det är sant. Vill man vinna är det klart att man måste träna också. Första ironman tävlingen jag körde bestämde jag mig så sent som i januari 2010 för att anmäla mig och stod på startlinjen i augusti samma år, inte ens 8 månader senare. Jag hade sprungit milen för första gången ett halvår innan. Veckorna före tävlingen hade jag problem med löparknä som gjorde att jag kunde springa max 2 km innan det kändes som om någon stuckit in en kniv i sidan av mitt knä och nu vred om för varje steg jag tog. Det var inte det här jag hade planerat som uppladdning, men det gick ju det med. En rejäl dos av Ironman-adrenalin i kroppen och ett knäskydd så kunde jag lunka runt. Kroppen är så cool, det verkade som om den hade bestämt sig för att det skulle gå.

Triathlon_Kalmar_100730
I slutet på maran sprang Sofies barn bredvid mig och hejade, dom var 3 och 6 år gamla då (jag gillar att hennes löparsteg är snyggare än mitt) och de hade inga som helst problem med att hänga med i mitt tempo men det spelade ingen roll. Jag var så lycklig över att jag skulle klara av något som var ”omöjligt”. Jag skulle fixa det, jag kände mig överjordiskt bra. Tanken på att jag var långsam slog mig aldrig ”så länge dom inte plockar av oss av banan så fortsätter vi” hade jag och Sofie sagt till varandra innan.

malgang_Kalmar_100730
Jag kom runt på 14 timmar och 30 minuter och grät när jag passerade mållinjen, det var 30 minuter innan dom stängde målet. Jag hade fixat det omöjliga.

Dagarna efter hade jag en djävulusisk träningsvärk, varje rörelse påminde mig om att jag var grym! Jag älskade det. Jag var ironmanhög i 1 månad.

Hur äter man för att fixa en så lång dag? Stannar man och äter lunch och middag? Man stannar inte och äter spagetti och köttfärssås som under många andra motionslopp. Här är det gel och bars som gäller. Den energi man behöver under dagen, den käkar man under tiden man rör på sig.

efter_simning_Kalmar_100730_024
Så fort man simmat klart och hoppar upp på cykeln så börjar jobbet att äta och det pågår till mållinjen. Före loppet kan man ladda med energi som räcker i 90 minuter och för mig är det ungefär då jag kliver upp ur vattnet och sätter mig på cykeln, det är bara att börja fylla på direkt. Det är energi in var 20 minut som gäller för mig.

brasilien_ironman_mat
Det här var det jag åt endast under cyklingen i Brasilien i somras. Jag hade missat att ta med mig gels från sverige och fick panikshoppa några läskiga fruktgels som jag aldrig testat innan. Min favorit är Enervit liquid gel (det är dom med skruvkork). En Enervit gel innehåller ungefär 110 kalorier. Det blir väldigt många gels på en dag. Första året i Kalmar körde jag med mackor och godis på cyklingen bara för att jag trodde att magen skulle gilla det bättre men insåg att det inte spelade någon roll. Magen kommer kriga oavsett vad jag ger den, en dag i konstant rörelse gör vilken mage som helst lite bekymrad.

Det var den korta versionen. Har jag missat den viktigaste frågan eller tycker du att jag är trasig i hela huvudet som säger såna här saker, kommentera gärna.

Race report Ironman Brazil 2013

Tidigare publicerad på spiftri.wordpress.com.

Klockan ringde 3.30. Drog på mig tävlingskläderna, käkade frukost och tog bussen ner till starten. Tittade igenom innehållet i växlingspåsarna mest för att lugna nerverna jag visste ju egentligen vad som fanns där i men man kan liksom inte titta nog många gånger. Fyllde vattenflaskorna med sportdryck och hängde på väskan med punkakittet bakom sadeln och snackbagen på ramen. Rekomendationen var att inte lämna något vid cykeln under natten så jag hade med mig alla småprylar till starten på morgonen.

På med solkräm, vaselin och våtdräkten. Det tog en stund att lyckas fråga vart jag skulle lämna street wear bag. Försökte med ”El blanco plastico bolso, en donde?” Till sist fattade dom att jag undrade vart jag skulle lämna den stora vita påsen som jag hade i handen. Borde inte den viftande påsen och de ryckande axlarna räcka?

Nu var det dags att försöka förstå vart simstarten var. Speakern pratade portugisiska så jag hade inte fattat något av vad som ropades ut så jag försökte fråga en av funktionärerna. Which way to the swim start? Funkade inte. Försökte med kroppsspråk eftersom att ordet simstart inte var något jag fick lära mig på spanskalektionerna och det hade nog inte funkat här ändå. Efter ett tag dök Ken Glah upp och pekade självsäkert mot ena hörnet av tältet. Han har gjort över 70 Ironman så det finns nog inte så mycket som stressar honom inför start längre.

 

Ironman Brazil swimstart

Ironman Brazil swimstart

Simningen går i formen av ett M där man börjar från höger och springer 70 meter på stranden ungefär halvvägs.

 

På väg ut mot första bojen var det en del vågor och jag hade svårt att se bojarna när jag siktade. Vågorna kom nog mestadels från båtarna jag upplevde bara det en kort del av sträckan. Jag lyckades hitta en snubbe som verkade sikta ofta och simmade i min takt, slog följe med honom och la mig på hans vänstra sida och spanade efter honom och skippade att sikta i typ 10 minuter. Skönt att kunna fokusera på att bara simma en stund.

När vi närmade oss en av bojarna ute i havet då börjar folk helt plötsligt bete sig som om vi var nära mållinjen. Här var det slagsmål men jag krigade tillbaka. Det fanns 2 gigantiska bojar längst ut på de två vändorna ut i havet. Bojarna var 4 meter höga och i formen av en spelpjäs från Fia med knuff, de syntes väldigt bra. De som hade varit så små innan kändes helt plötsligt sjukt stora. Det var svårare att hinna något att sikta på när vi skulle simma in mot land, jag siktade på den delen av stranden där sanden syntes, dvs där det inte fanns något folkhav. Antog att det var mitten av den avspärrade delen av varvningen på land. Jag borde ha tittat ut något landmärke dagarna innan.

Halvvägs ut till bojarna var det väldigt mycket maneter, pyttesmå och genomskinliga men det kändes som om det var fullt av ris i havet. Ibland fastnade dom mellan fingrarna, jag övervägde att simma med knutna nävar men insåg att det nog var en av mina sämre idéer. Ibland burrade garminklockan till och jag hann tänka att den nog ser ut som ett blänke på ett fiskespö och funderade på när hajarna skulle dyka upp.

När jag närmade mig stranden så började folk simma om igen, än en gång som om vi var nära mållinjen. Jag tänkte för mig själv… Har du legat bakom mig i 1timme och 20 minuter så håller du inte länge till. Mycket riktigt, 20 sekunder senare och deras snabbaste 25a någonsin så lunkade jag förbi.

Uppe på stranden visar klockan 1.24 vilket är min snabbaste simning hittills. Kände mig inte trött överhuvudtaget, hade lätt kunnat ta ett varv till. Så har jag aldrig känt innan, jag har bara varit glad att det är över vid tidigare IM simningar. När vi kommit upp ur vattnet så började folk att promenera, va?! Det är ju tävling kom igen nu. Så jag sprang.

När jag kom upp mot transition står ett gäng funktionärer på rad och hjälper till att få av våtdräkterna. Jag har aldrig tagit hjälp innan men jag testar väl tänker jag. Lanttoröven hinner knappt nudda marken så har två funktionärer tagit tag i dräkten och slitit av den. Två händer räcks fram för att hjälpa mig upp. Helt sjukt grymt!

Ironman Brazil T1

Förundrad över att brallorna inte följde med springer jag vidare. Bredvid mig dyker nu en stor vältränad svart snubbe upp, vi sprang som ebony och ivory i soluppgången och småsnackade om simningen och garvade åt att tävlingen knappt börjat. 18 mil cykel och en mara på det. Ha en fin dag hann jag säga innan han försvann.

Inne i tältet så står funktionärerna och hejar som galningar längst hela ena långsidan inne i tältet. Gilla! Plockade min cykelpåse och sprang in mot tjejdelen av omklädningstältet.

Ironman Brazil T1

Här möts jag av halvnakna tjejer som gör sig redo för en heldags cykeltur. Speciellt en minnesbild fastnade, en brasilianska står med tribyxorna vid knäna och hukar sig ner för att komma åt att smörja varenda välvaxat veck med vaselin. Woha den hamnar i minnesbanken över saker jag helst inte ville se men inte kan ta bort. Vassego nu är den även på er hornhinna. Jag simmade i cykelbyxor och sportbehå, jag drog på mig min torra cykeltröja som hade ryggfickorna fulla med gels och en vindjacka (Zürichs helvetesväder är fortfarande alldeles för färskt i minnet för att lämna jackan). På med tröjan, skorna, hjälm, glasögon, handskar och sedan iväg.

Joggar så graciöst man bara kan i cykelskor ut mot cykeln. Gjorde ett snabbt stopp på bajemajan, plockade cykeln och drog iväg ut på 18 mil.

2 dagar innan race fick vi veta att det inte kommer finnas några gels eller bars alls under tävlingen. Vi panikshoppade några nya gels och bars. Min plan var att vara självförsörjande på kalorier fram till sista delen på löpningen då allt är tillåtet för att få en att fortsätta.

I början på cyklingen var det helt tyst. Ingen säger nåt. Ingen. Jaja dom är väl trötta, jag är lite norrländsk en stund och går in i min bubbla och börjar plocka placeringar. De som nyss gjorde sin snabbaste 25:a sitter nu upp och äter…har dom missat att totaltiden räknas? Ganska snabbt kommer vi till en brant backe och jag sitter upp och passar på att käka lite. Blir omcyklad. Här drar Mary från Canada om mig, hon kör på kadens och maler på bra på låga växlar uppför. Såg henne några gånger till men sen hittade jag henne på löpningen igen. När det sen går utför njuter jag av att gravitationen helt plötsligt hjälper mig så jag bränner om många. Dom verkar inte ha något hyfs på väg utför, jag testar med ”on your left”, ”stay right”, deretcha, isquierda, en su isquierda. Inget funkar. Hatar att bromsa i nedförsbackar men efter ett tag börjar Renato, Alejandro, Coco och alla de andra som jag cyklar om i nedförsbackarna att hajja att det är så här det kommer att vara nu. Dom drar om uppför och jag nedför. Får några uppmuntrande ord ibland men de är mest tysta. Försökte prata med några i uppförsbackar och när vi passerade varandra i motvinden och det gick typ i 22 km/h för alla. Fick mest ursäkter om att deras engelska var dålig. HALLÅ prata med mig jag har varit tyst i 6 timmar snart!!! Jag är inte bra på att vara tyst under tävling då dör en bit av mig och jag börjar tänka på hur trött jag är och hur ont jag har.

Ironman Brazil bike

Efter 12 mil tar det säkert 10 minuter för mig att räkna ut min totala cykeltid om jag fortsätter i samma hastighet. 2/3 av cyklingen har tagit 4 timmar. Va fan blir det. Jag gångrar med två och kommer fram till att cyklingen kommer ta 8 timmar. Hur långsam är jag tänker jag, vad har jag pysslat med hela tiden?! Sen går det upp ett ljus och jag inser att jag ska dela cykeltiden med 2 för att få ut 1/3 del och lägga på den tiden på nuvande. 6 timmar är ju bra inser jag, det är ju 30 i snitt. Jag ser mig omkring. Nu ser folk svintrötta ut, jag är ju inte så där trött som dom ser ut. Möter Sofie precis nu och hon sitter upp. Och det är en stor klunga som jag möter. Vad håller jag på med? Kör nu, du är ju inte ens trött!!! Det är ju inte som om det är 20s hastighetsbegränsning här. Ok jag är trött men inte helt slut. Mina ben har mycket mer att ge och jag kan ligga i tempo vilket var ett av mina mål att kunna göra det hela vägen.

Ironman brazil bike course

Cyklingen gick fram och tillbaka och jag fattade aldrig om de jag mötte var före eller efter mig. När de man möter har en motorcykel framför så är det ledaren så mycket kunde jag räkna ut. Det var ungefär det. Skit samma tänkte jag, det är samma 18 mil för alla oavsett om de är före eller efter, vad ska jag med den informationen till. På slutet var det rätt stark motvind. Samma sträcka som på förra varvet gått i 40 gick nu i 22. Sista kilometrarna tog evigheter. Började möta löpare längst sidan av vägen och önskade bara att få kliva av den förbannade cykeln som nu var nästan gratis om någon ville ha den.

Rullade in på transition. När jag hoppar av på det markerade sträcket har jag svårt att hålla balansen så en av funktionärerna håller i mig när jag graciöst slänger benet över cykeln och börjar jogga mot växlingsområdet. ”No no give me the bike” säger han och tar cykeln och jag får fortsätta rakt fram mot tälten. Yes, hoppas jag aldrig behöver se den igen!

Ironman Brazil T2

Drog av mig cykelbyxorna och på med tribyxorna som jag tänkt springa maran i. Av med cykeltröjan och på med sverigetröjan. Hoppades på att få hejarrop tack vare den trots att jag befann mig i det här icke engelsktaladelandet. Sweden borde de väl förstå, vi tar ju dom i fotboll…typ.

Sprang sida vid sida med en stor vältränad svart snubbe…igen. Hey its you. Lisa, I saw you on the bike. Än en gång springer Benettonreklamen genom transition tillsammans. Han sa att vi skulle springa hela maran tillsammans nu, han sträckte fram handen och hälsade. Innan jag hann tänka hade jag alltså tryckt min högra hand i någon annans förmodligen precis lika äckliga hand. Med det här i mitt huvud försvinner han iväg i solnedgången…hans plan var tydligen inte att hålla 7 tempo hela vägen. Hej då Ebony. När de första obligatoriska fruktansvärda 5 km är bakom mig så börjar det kännas bra. Tittar ner på klockan som visar 5.12 tempo. Oj jag kommer få en sub 4 IM mara. Hur kortsiktig och trög är man inte. Efter ytterligare några km så kommer jag till monsterbackarna och börjar gå. Möter Anders som säger att han haft en jobbig dag, kroppen är inte med honom. Trodde jag förstod hur han menade men det var nog värre än den vanliga Ironman striden med kroppen.

5 minuter senare möter jag Sofie, båda två mötte jag i monsterbackarna där vi bestämt oss för att promenera över så jag hade ingen aning om ifall de sprang annars. Snart kom även Mary och sprang om mig. Jag mötte Roger och några andra som rest med Endurance sports travel. Roger såg så pigg ut och sprang så bra att jag längtar till att passera 70 år. Riktigt imponerande, jag kan bara önska att jag är lika snabb och uthållig då.

Ironman Brazil run course

Löpningen börjar med ett längre var på 21 km där ett parti är väldigt väldigt backigt. Andra halvmaran är 2 varv på 10 km, helt platt. Varven går längst samma sträcka delar av varven och man möter folk hela tiden. Äntligen fick jag prata lite. Tack vare Sverigetröjan får jag några extra hejarrop, några Forza Sueca, Forza! En del säger GO Switzerland. Några föräldrar säger till sina barn ”titta hon kommer hela vägen från Sverige” på spanska/portugisiska. Efter ungefär 13 km när jag passerat backarna andra och sista gången ser jag Mary lite längre fram. Jaaa äntligen någon trevlig att prata. Jobbar mig fram och känner mig som en stalker. Hey Mary, how are you? Vi har sprungit, cyklat och simmat väldigt lika hela vägen. Om hon inte bokstavligen säger åt mig att dra åt skogen så kommer jag hålla mig vid hennes sida tänker jag. Det är så himlarns trevligt med sällskap och jag tror jag presterar bättre när jag får tänka på annat än hur ont jag har och hur långt det är kvar. Vi lunkade på tillsammans resten av vägen. De gånger jag frågade hur långt vi ska springa innan vi får gå en stund så var hennes svar alltid 3 gånger längre än mitt mentala mål. Jag tänkte lyktstolpar, hon kvarter. Bra push! När vi närmar oss vårt andra armband vilket betyder att vi ska ut på sista varvet. Sista 10 km. De är mentalt jobbiga och roliga samtidigt. Sista varvet innebär att man aldrig behöver springa på samma plats någonsin igen. Underbar känsla. Kroppen vill vila men vill samtidigt in i mål så fort som möjligt. Nu säger Mary att hon tänkt försöka springa så mycket som möjligt av sitt sista varv. Nu kommer jag att förlora mitt sällskap jag kommer inte fixa det här tänker jag. Vill bara påminna om att jag tidigare trodde att jag skulle göra sub 4, hur störd är man inte. Vi går igenom aid stations och ”springer” så mycket vi kan utöver det.

Efter 4 km säger Mary ”Im not going to stop for anything to drink anymore”. Vi springer genom aid stations och funktionärerna skriker ”GO girls GO, GO Mary, GO Lisa”. Ju närmare mål vi kommer så inser jag att 13:30 kanske inte är omöjligt ändå. Nu stannar jag inte för något! Jag känner att Mary halkar efter lite när jag börjar sniffa efter mållinjen. Kom igen nu, lämna mig inte hinner jag precis säga och då dyker Roger upp. Han har sprungit för att möta oss. Efter att han sprungit i mål så har han alltså kommit tillbaka för att möta Mary. Jag vill också bli 70 år och vara så där grym!!! Jag har tidigare frågat Mary om hon vill ha ett eget målfoto, hon sa ja så nu bränner jag ut mitt sista krut och springer in före för att lämna mållinjen fri så att Mary och Roger får ett eget målfoto. 13:30:35 visar jätteklockan när jag springer in. En sån lång dag och 35 sekunder ifrån sub 13:30 som varit min potentiellt bästa tid sen förra året. Maran slutade på 5:09, jag hade hoppats på att få gå under sub 5. Jag hade haft det i mig men jag är dålig på att plåga mig själv för att få en bra tid. Nästa gång ska jag lyckas plåga mig!

Ironman Brazil finish

Ironman Brazil
Underbara Mary som jag fick springa med större delen av maran.

Plus
Funktionärerna var bäst hela dagen. På löpningen skrek de ”vi ses snart igen, vi är här när ni kommer nästa gång” de var verkligen där och gjorde allt för oss.
Finisherhandduken. Gillar att bli påmind om tävlingen under träningspassen i vinter.
Funktionärerna, än en gång. Dom var verkligen så sjukt hjälpsamma och peppande hela dagen.
Transition funkade supersmidigt.

Minus
Vattnet var helt slut sista 4 milen på cyklingen. Allt vi fick var Gatorade. Jag hatar Gatorade!
Simstarten var långt från växlingsområdet. Borde haft ett par skräpflipp flipps att släng när jag kom ner till stranden.
Det var dåligt skyltat inne på området och speakern pratade bara portugisiska. Jag hade problem att ens hitta till simstarten från växlingsområdet och ingen fattade vad jag frågade efter. Skyltar med BIKE IN, BIKE OUT, SWIM hade varit ett plus.
Jag saknade Speakern från alla andra IM tävlingar. Den här killen fick inte igång publiken alls.
Under löpningen förstod jag aldrig vad som fanns vid varje station. Skyltar hade varit bra. Alla funktionärer skrek ut det som dom hade att bjuda på ”agua, gator, banana, pan” men man är rätt trögtänkt, att alla pratar portugisiska gör det inte lättare. Ett tag skrek jag ”soppa soppa” vid varje station men ingen hade soppa, alla sa bara ”nästa station”. Jag kände mig rätt efterbliven som inte fattade varför ingen bara inte kunde ge mig soppa det skulle ju finnas.
Tidtagningen visades aldrig på ironmanlive.com, jag som ropade Hej Mamma, hej pappa varje gång jag sprang över de pipande mattorna.

Om du har tänkt att köra IM Brasilien så hoppas jag att du fick lite hjälp på vägen och missa inte att anmälan öppnar imorgon och säljer slut på 30 minuter. Alla andra som kämpat er hela vägen ner hit, tack för att ni orkade läsa.

Racereport Ironman Zurich 2012

Tidigare publicerad på Lanttolife.se

lisaironman20121

Det här var min 4e IM distans, valde Zurich för att det skulle vara en av de vackraste tävlingarna. Min plan i år var att satsa på löpningen och det kändes superbra i vintras det var innan jag fick 2 stressfrakturer och löpningen tog tvärstopp precis som cyklingen. Under tävlingen dubblade jag antalet mil jag cyklat i år precis som att min löpvila senaste 4 månaderna var över.

Planen var att njuta av en lång träningsdag eftersom att jag egentligen inte tränat nog, jag gick i mål på 15 timmar och 40 minuter. Konstigt nog så hann jag inte njuta av den vackra utsikten en enda sekund, hela vägen var en jakt på minuter. I den här racereporten har jag försökt fokusera på vad jag hade velat veta innan jag åkte till Zurich.

Tills det dyker upp en film från årets tävling så njut av Ironman Zurich 2011:

Vi bodde på Sheraton four points i Zurich vi fick ha cyklarna på rummet och de fixade frukost kl 4 på tävlingsdagen till alla som tävlade. Det gillar vi.

Provsimmade vattnet på fredag 2 dagar innan tävlingen tillsammans med gänget från Sverige. Det visade sig att vi alla skulle få helt olika upplevelser under tävlingsdagen. Pontus längst till höger plockade en biljett till Hawaii. Annika längst till vänster blev påkörd bakifrån under cyklingen i en utförsbacke, hon tog sig galet nog i mål ändå. Imponerande. Caroline i mitten var bästa supporten och hejade sig hes. Fredrik körde sin första Ironman och gled in 10timmar 33minuter och såg helt oberörd ut. Alla har helt olika dagar trots att vi anmält oss till precis samma sak. Det är häftigt med Ironman.

testade_simbanan_zurich_ironman

Från vänster: Annika Åström, Fredrik Åström, Henrik Törn, Caroline Törn, Lisa Lantto, Anders Gustafsson, Erika Rosenbaum, Finn Rosenqvist, Pontus Schultz. Fotograf: Per Englund.

cyklingen_vagar

Vi hyrde bil och körde banan dagen innan men det var sjukt svårt att hitta, till sist satt vi med GPS på mobilen och försökte tolka cykelkartan som man kunde hämta hem från IM. Den var inte speciellt detaljerad visade det sig. Varför ordnar de inte bussturer eller märker ut banan innan så att man får en chans att se vad man ger sig in på? Det hade jag betalat ganska bra för.

cykling_utsikt
Fotograf: Per Englund

Registreringen på fredag 2 dagar innan

registration_ironman_zurich

Registreringen gick smidigt, man fick ett kuvert med chip, chipband, nummerlapp, armband för att få gå in på området och klistermärken till hjälm och cykel samt en påse till street wear att lämna precis innan simstart.

Race brief

race_brief

Kördes på tre olika språk och var en timme försenat redan från start. Projektorskärmen syntes knappt i motljuset inte speciellt värt att vara där mer än för att få igång tävlingsnerverna och besöka tävlingsområdet. De gick igenom de svåra delarna av cyklingen men eftersom att det var så mycket funktionärer efter banan så kändes det säkert ändå. De var bra på att vinka och flagga när det kom skarpa kurvor och ställen där man skulle sakta ner. I år hade de förbjudit målgång tillsammans med åskådare, man fick inte ta med sig mamma, pappa eller sina barn över mållinjen. BRA! Förstå vad irriterande att jaga en tid eller vara ute efter sitt första målfoto och få det i bakgrunden av en heeel familj eller att någon blockar målgången för dig. Det var på tiden att den regeln dök upp. Tack IM.

vattentemperatur_zurich

Incheckning dagen innan tävling

Cykel och hjälm checkades in dagen innan, alla fick en påse att trä over cykeln ifall det skulle regna. Jag fyllde på min snackbag på cykeln med gel men resten tog jag med mig dagen efter. Nummerlapp och armband kollades av i incheckningen.

transition_incheckning

cissi

Cissi som cyklade om mig i slutet på cyklingen trots att hon väntat 2 timmar och 45 minuter på bike doctor. Jag vill också ha så starka cykelben.

Tävlingsdagen

Växlingsområdet öppnade 2 timmar innan start på tävlingsdagen (kl. 5). Delade upp mina prylar i 2 påsar inne på växlingsområdet eftersom att vädret verkade lite ostabilt, jag ville vara säker på att mina löparskor var torra när jag kom tillbaka från cyklingen. Fyllde vattenflaskorna och la även ner en liten vattenflaska med 3 resorb i löparpåsen.

Drog på mig våtdräkten och började gå ner mot starten halv 7, allt var klart så jag ville passa på att få en bra plats om det skulle bli trångt. De hade inte sopat promenaden ner så flip flopsen hade varit att föredra men de hade jag lämnat i växlingsområdet. Man är inte bara lite nojig för att trampa på en glasbit på väg ner till start. Det visade sig att tjejerna startade på vänster sida om bryggan och killarna på höger. Vilken lyx att inte behöva slåss de första 100 meterna ut från stranden, sen var allt som vanligt igen. Oklart hur många tjejer vi var men alla startade inte på tjejsidan så det var gott om plats. Kändes som om vi var 50 tjejer på 25 meter bred strand men det var säkert fler.

Simning

ironman_zurich_Swim_Run20

Ironman Zurich swim run course

Eliten startade kl. 6.55 och vi age groupers kl 7.
Startskottet gick, hade bara Annika framför mig på stranden, 3 steg ut och sen hoppade jag i vattnet, paddlade på alldeles för fort i början som vanligt, pulsen rusade och tvåtaktsandning kändes gav nästan inte nog med syre. Då går det för fort. Vid slutet av bryggan andades jag åt höger och såg gyttret av killarna som kommer simmande bredvid, så häftig syn! Fick den underbara känslan av “nu händer det” Halvvägs ut till första bojen lyckas jag plocka ner tempot lite och kommer in ett lunk. Jag fick känslan av att de flesta simmade väldigt snett alla följde bara efter killen framför så hela klungan simmade i ett stort S så jag tog lite tid på mig vid varje boj att hitta ett riktmärke på land som var stort nog att se även med 1000 armar vevandes i vattnet framför mig. Ut till första och andra boijen var det ett kalhygge och några uppstickande träd jag siktade på, på väg mot land hittade jag en stor orange lyftkran som låg precis mellan bojarna vid ön. Efter ett genomsnitt från alla pulsklockor så var simbanan ca 4,2 km snarare än 3,8 så det är svårt att jämföra simtider, trodde att jag skulle komma in på 1.20 men det var närmare 1.30. Spenderade väldigt mycket focus på att försöka kissa i våtdräkten, hade varit skönt att slippa springa på toaletten i T1 men jag är inte begåvad med att kissa i tävlingsfart varken under simning eller cykling. Något att träna på?

T1

zurich_ironman_swim
Efter att ha siktat in mig på den orange lyftkranen på andra varvet så simmade jag in under bron med Ironmanloggan och upp till vänster. In på T1, drog upp handduken som låg överst I påsen och ställde mig på den när jag fick av mig våtdräkten. Tog beslut om att skippa armvärmare och benvärmare eftersom att vädret verkade bli bättre, det regnade lite innan simstart men under simningen tittade solen fram. Det visade sig vara ett dåligt beslut, vädret slog om så många gånger under resten av dagen.

bike_exit_T1_zurich_ironman

Cykling

cykling_banprofil
2 varv på 9 mil vardera. Börjar med att man rundar toppen av sjön och ner längst högra sidan av sjön på kartan sett. Upp i bergen och tillbaka längst sjön, rundar toppen, förbi målområdet och en vända upp på heartbreak hill ner mot målområdet på samma väg. Och sen ett till varv på samma sätt.

Ironman Zurich bike course

zurich_ironman_aid_stations_bike_course

Ironman Zurich aid stations

Första 3 milen gick fort, medvind och längst vattnet i solsken. Det såg ut att bli en underbar dag, skönt att väderprognoserna hade fel hann jag tänka så fel jag hade. Första vätskestationen var Natasha Bedman station efter den började klättringen. En vänstersväng i rondellen, plockade en flaska vatten och påbörjade klättringen.

Cyklingen uppe i ”bergen” var rolig, det fanns ingen risk att man somnade på cykeln man fick tänka hela tiden. ”The Beast” som alla pratar om som den värsta backen kommer efter staden ”Uetikom am See” här gick det 12 km/h för mig men backen mellan Egg och Forch kändes ännu värre den var precis lika långsam och seg, varför hade ingen nämnt den? Utför från Forch hade varit en dröm i solsken men i spöregn var det inte riktigt lika roligt, det blev kallt och halt. Ner på platten och medvind igen, här gick det utan problem runt 40 km/h härligt. Asfalten genom Zurich var riktigt dålig och det var en hel del vägarbetsområden mellan 70-80 km. Heartbreak Hill försvann på några minuter, härlig publikfest och speaker på toppen innan man började köra neråt igen och förbi målområdet innan man gick ut på andra varvet.

På väg upp för Heartbreak hill började det hagla helt sjukt, jag började garva och funderade på om det fanns något väder kvar att leverera. Det kändes som att köra på en grusväg när det haglade som värst. En man med paraply sprang bredvid mig en bit av backen.

På vägen ut mot Natasha Bedman station i början på andra varvet hade vinden vänt och det det som var så lätt på första varvet gick nu segt. Mötte de första från eliten, de startade bara 5 minuter före mig, hur långsam är jag egentligen hann jag tänka. Hur skulle det här gå och varför gör jag det här dök upp i huvudet. Det jag inte visste var att Cissi satt vid sidan av vägen här och hade suttit där 2h 45 min och väntat på att en Bike doctor skulle dyka upp, det skulle finnas 4 st som cirkulerade på banan. Jag missade henne helt, jag var mitt uppe i att tycka synd om mig själv, förlåt. Hon hade fått punktering och ventilförlängaren gick av i gängan när hon skulle dra på den nya tuben. Ingenting att dricka, inga varma kläder, ingen energi alls bara några få km innan Natasha Bedman station. Jag hade det inte värst även om det kändes så. När jag passerade så satt hon ner, hade hon vinkat in mig så hade Lisa med punkakitet deluxe och en välfylld snackbag kunnat hjälpa till. Fan!

Jag hade klarat mig på en vanlig flaska och flaskan i tempobågen det var så tätt mellan vätskestationerna att jag inte ens plockade vätska på alla stationer.

Växling Cykling – löpning T2

Höll nästan på att missa infarten till T2 för att jag tittade på alla löpare längst sidan av cyklingen. Letade efter något välkänt ansikte att heja på för att få lite energi men nej. Tog tid på mig att byta strumpor som var helt genomsura efter cyklingen. Lämnade vindjackan eftersom att solen var på väg fram. DÅLIGT beslut, borde jag inte ha lärt mig vid det här laget?! Stoppade ner 2 gel, 2 salttabletter och 4 Fruit boost i ryggfickorna. Gel fanns efter vägen så det var helt onödigt, salttabletterna glömde jag bort och jag tror att buljongen som fanns efter vägen innehöll nog mycket salter, fick i alla fall inga krampkänningar under löpningen. Under första kilometrarna hade jag med mig en liten vattenflaska med 3 resorb som jag hade preppat innan den tvingade jag i mig för att kompensera för saltavlagringarna på kläderna, lite för tydligt för att ignorera att man svettas ut allt även om det regnar.

Löpning

4 varvs bana som ser väldigt lurig ut på kartan men när man väl kommer in i det så finns det många punkter att sikta på efter vägen, det är bra. Det fanns väldigt många vätskestationer det var bra.

aid_station_zurich_ironman_run_course

zurich_ironman_aid_stations_run_course

Första varvet är alltid en fröjd och benen känns som om de kan hålla på hur länge som helst. Fick mitt första armband och var lycklig. Efter halva andra varvet när jag befann mig längst vattnet till höger på bilden “Golden station” så började regnet ösa ner. Staketen längst vägen välte av vinden och regnat piskade, vilket bra beslut det var att lämna vindjackan. Fy faaan vad jag frös nu! Försökte fokusera på att ovädret kommer att passera lika fort som det kom. Strax här efter hittade jag Rene från Irland och började springa tillsammans med honom. Jag förklarade rätt snabbt att jag inte tänkte lämna honom utan att vi skulle gå i mål tillsammans. Vi varvade ”löpning” och power walk mellan lyktstolparna och triggade varandra att fortsätta en liten bit till. Det här gjorde all skillnad för mig. Helt plötsligt kändes det som att sitta på puben med trevligt sällskap istället för att plåga sig i piskande regn. Rene verkade dessutom känna alla så folk hejade överallt och han svarade på tyska, engelska, italenska och spanska. Roligt. ”Vägen blir kortade om man är 2” var ett irländskt ordspråk som han tog upp, den plockar jag med mig. Sista varvet dök en av Rene’s vänner som jobbade med Ironman Zurich upp och sprang med oss en bit och uppmanade oss att äta vid varje station och fortsätta dricka. Bra support. Mötte CEO för Iroman vid sista vändpunkten när vi hade 4 km kvar, han hejade glatt tittade noga på oss för att se att vi var ok och sa att vi såg starka ut, fortsätt så här så kommer ni att lyckas.

Målgång

Jag gick i mål kl 22.40, galen publikfest! Tittade på filmerna från när mina vänner gått i mål på betydligt färre timmar än jag och det var inte i närheten av samma folkfest, roligt att folk hänger kvar och hejar in sina kompisar och släktingar. Kul att se. Medlajerna var slut när jag gick i mål, jag fick låna en medalj för fotograferingen. Hur dåliga är de på att räkna? Finisher tröjorna var slut i allt utom storlek large…varför skriver man då in storlek när man anmäler sig. Dåligt Ironman, dåligt!

Här finns film från målgången, sök på startnummer eller namn.

Lärdomar:

Det hade varit bra att lägga in kläderna I street wear bag eftersom att de låg ett tält så hade de varit torra när man kom till målgången. Mina låg i ryggsäcken i växlingsområdet och ALLT var genomsurt efter dagens regnskurar. Handduk och ombyte i streetbag för att dessutom slippa promenaden fram och tillbaka till transition area direkt efter.
Träna på att cykla i berg även när det regnar, jag vet att det inte är kul att träna cykling när det regnar men det är ännu tråkigare att cykla i ösregn i branta backar för första gången och dessutom göra det i 18 mil…på tävling.
Skruva fast allt på cykeln väldigt noga, min flaskhållare bakom sadeln tappade ena muttern efter den risiga asfalten genom Zurich. Tejpade fast den och körde 9 mil med en tejpad flaskhållare, kändes sådär när det gick 50 km/h utför.

Skulle jag tipsa Ironman om något så skulle det vara:

Sopa stigen mellan transition och simstarten.
Gör snygga Ironman Zurich vattenflaskor till nästa år. Jag var grymt avis på syrran som fick med en från tävlingen i Nice förra året. I Schweiz är så bra på att få med er flagga på ALLT annat ni gör varför inte även här? En röd flaska med ett vitt kryss och IM Zurich på hade varit coolt att få istället var det en vit med ett Cola klistermärke.
Se till att funktionärerna längst cykelbanan stannar kvar tills alla passerat. När man ligger bland de sista så vill man inte fundera på om man har cyklat fel, vi är precis lika trötta jag lovar. Oftast ligger det ingen precis framför så man kan inte heller ”följa efter killen framför sig”. Han kan så klart också cykla fel.
Gör bojarna i en annan färg än badmössorna
Arrangera turer eller märk ut banan med skyltar eller spraya pilar på vägen några dagar innan så att man kan köra cykelbanan med bil och ladda för vad som kommer.
Om ni har Bike doctors som cirkulerar kring banan, se då till att de cirkulerar kring HELA banan inte bara den del som de tror behöver hjälp. Jag såg dem massor med gånger men Cissi satt still och väntade på dem i 2 h och 45 min.
Medlajerna var slut när jag gick i mål, jag fick låna en medalj för fotograferingen. Visste ni inte hur många som anmält sig? Hela grejen är ju att få en fet IM medalj kring halsen när man går i mål
Finisher tröjorna var slut i allt utom storlek large, varför skriver man då in storlek när man anmäler sig. Dåligt Ironman, dåligt!

Tack Ironman lite extra för det här:

Kul att få en finisher handduk vid målgång den kommer att ge mig många fina minnen under kommande träningspass och påminna mig om vad min kropp klarar av.
Bra att man inte får ta med släktingar och barn över mållinjen. Gillar den nya regeln. Kul att killen som friade till sin tjej fick göra det på mållinjen det är ok att släppa igenom.
Tack för alla underbara funktionärer, speciellt på löpningen. Ni var underbara! Ni var engagerade genom hela loppet och skrek er hesa för vår skull, tack för det ni gjorde vår dag.
Plastpåsarna över cyklarna, bra förberett. Gillar!
Tack underbara speaker som skrek ”You are an Ironman” och fick igång publiken som hejade in mig i mål.