Rockman race report

150711_rockman0158

En knäpp dag. Knäppt vacker. Knäppt kallt. Men vi gjorde det och vi vann damklassen dessutom.

Mådde lite illa vid frukosten och hade ont i magen. Var det tävlingsnerverna som spökade eller var jag sjuk? Aha det var tydligen dags för lingonveckan att dra igång idag. Ja men vad härligt, som om det inte var nog jobbigt med tävling.

Plockade ihop de sista prylarna och klev ombord på båten som skulle ta oss ut till starten vid Fantahåla.

När säkerhetsgenomgången ropades ut i högtalarna garvades det på båten. Känns inte som om det här gänget behöver flytvästar.

Tjejen som satt bredvid mig på båten kom från Lettland, hon brukade springa ultralopp i terräng och gjorde 10 mil på 11 timmar. Herrejävlar vad hårda alla andra är hann jag tänka sen kom det fram att hon aldrig kört swimrun innan, det lugnade mig lite.

Vi hoppade i vattnet bland en av dom sista lagen och starten gick nästan direkt. Det var kaos! Jag fokuserade på att hålla mig nära Sofies fötter för att ingen skulle simma in mellan oss. Lite nu och då kom någon insimmandes rakt från sidan och försökte korsa emellan oss. Det var händer, fötter, linor, väskor och dolmar överallt.


Efter 900 meter simning tog vi oss upp ur vattnet och började klättra upp mot himlen! Det var ingen smekmånad här inte, pang på direkt.

Alla norska lag verkade småsnacka sig upp för berget och flåsade knappt medan jag började fundera på om det här verkligen skulle gå? Den första stigen och den större delen av ”löpningen” var så smal att det inte gick att smita förbi utan att de framför fick flytta på sig. Det var bara att hänga på i det tempo som serverades. Vill man plocka en bra placering är det värt att kötta första simningen.

Efter den första bergsklättringen på 1500 meter fick vi simma och springa några kortare sträckor, äntligen! Det är det här vi älskar med swimrun.

När vi kom upp ur vattnet tittade vi bakåt och undrade vart alla andra lag var. Det kändes som om vi var hopplöst sist. Kollade på klockan och insåg att vi låg 5 minuter efter den beräknade långsamma tiden. Kommer det här gå?! Simmade vi inte om lag nyss?

Nu var det dags för klättringen upp till Preikestolhytta.

Så fort vi fått upp värmen i kroppen drog vi ner ärmarna på våtdräkten. Vi sprang om och mötte massor med turister längst vägen. Alla hejade glatt och släppte förbi oss. Det här är en dagstur för vanliga dödliga. Det här är knäppt tänkte jag flera gånger. När vi närmade oss toppen mötte vi andra lag som sa att vi var första jäntelag. Bwahahaha! Eller hur, skrattade vi när de passerat. Dom är bara snälla och säger säkert så till alla. På toppen stannade vi till och tittade på utsikten och gick fram till kanten, vi kommer nog inte komma hit på länge, om någonsin igen. Vi tvingade en kille på toppen att ta en bild på oss och garvade sen åt att han kanske var en förbipasserande turist som nu fick en konstig bild till sitt album.

Började springa neråt. På höger sida var det brant nedför eller ja snarare stup så där så man dör om man trillar ner. Vi sprang på och fokuserade på att sätta fötterna rätt men påminde varandra om att titta på utsikten ibland. Halvvägs ner kom en pytteliten skylt där det stod att vi skulle ta höger ut i riset. På väg upp såg vi att ledande herrlaget svängde av här så vi hade en föraning om att något skulle hända. Vi hade mycket väl kunnat missa vart vi skulle ta av från stigen på väg ner. Rätt ofta frågade vi varandra om vi verkligen var rätt.

-Är vi verkligen rätt? Jag har inte sett någon markering på ett tag.
-Har inte sett någon stig åt något annat håll, svarade Sofie oftast.
Ibland dök markeringen upp längst stigen och ibland såg vi något annat lag 50 meter vid sidan av oss och kryssade över ditåt.

Under racebriefen fick vi veta att det fanns en död älg som gjorde att vi inte skulle dricka vattnet längst den här sträckan. Problemet var bara att vi inte kom ihåg var den där älgen låg. Var det den här bäcken vi inte skulle dricka ifrån eller den där eller den tidigare sa vi flera gånger. Det slutade med att vi drack för lite. Det kanske är fånigt men jag hade gärna haft en skylt som visar vad vi inte borde dricka om det verkligen var så illa.

Hillside swim

Äntligen simning igen! Genomsvettiga efter löpningen/bergsklättringen drömde vi om att få hoppa i vattnet.
-Det är kallt i vattnet så dra igen våtdräkten ordentligt kring halsen sa Simon.
-Håll i glasögonen när du hoppar i, sa Sofie. Så det gjorde jag. Glömde att man skulle ta på sig glasögonen också. På pannan gör dom inte så stor nytta. Kände mig som en nybörjare.

Fick linan av Sofie, krokade i och nickade att jag var klar. Vi började simma längst bergsvägen ”Hillside swim”. Jag tackade alla kalla simningar vi gjort under våren för det här kändes helt ok tänkte jag. Efter 1000 meter började jag huttra, fick känslan av att det spolades vatten rakt igenom våtdräkten. In i nacken och hela vägen ner i ryggslutet. Jag frös så jag skakade. Funderade på att titta på klockan för att se hur långt det var kvar men bestämde mig för att jag inte ville veta. Det spelade inte någon roll vad den visade vi skulle fortsätta tills vi fick gå upp. Nöp Sofie i vänster fot när hon började svänga ut mot fjorden, ville hålla mig nära bergväggen med förhoppning om att det var en halv grad varmare där. Ser att hon siktar och svänger inåt. Är lycklig över våra små signaler som vi övat in och garvat åt under träning. Föreställer mig att det blir varmare, allt för att tänkta på något annat än exakt hur kallt det är.

Hillside swimNågra meter till sen skakar mina ben så mycket att jag bestämmer mig för att rycka i linan och frågar Sofie om vi kan bröstsimma en stund. Jag måste få liv i benen, säger jag. Hon vågar inte med risk för att benen krampar. Funderar på om jag ska försöka bröstsimma bakom henne men vill inte riskera att strula till något och bli kvar i vattnet längre än nödvändigt så jag gräver ner huvudet och kör. Tänker på Bjarne som berättade att hans skinkor skakar som två maracas när han simmar i kallt vatten. Den här Lanttoröven är det sista som skakar tänkte jag, det är ju där allt fett sitter. Tyckte mig se en Späckhuggarfena längre bort i vattnet och blir lycklig. Försökte komma på ett soundtrack som skulle få bort tankarna från hur kallt det var. Testade med Bergakungens sal men det var för likt soundtracket till Hajen. ”I can and I will…” dök upp i huvudet men sen kunde jag inte texten utan fyllde på med någon som kunde peppa mig. ”…I’m unstoppable…” fortsatte jag med. Ja ni fattar hur knäppa tankarna blir.

Ser äntligen uppstigningen! Kommer fram och det är massor med folk som försöker ta sig upp på klippan. Alla är lika frusna. En kille har kramp i båda benen och kan inte röra sig. Vet inte om jag ska försöka putta upp honom men har fullt upp med mig själv, jag känner mig usel. Ser att Sofie puttar på hans rumpa, tack. Jag hittar ett rep som jag kan dra mig upp med. Har aldrig varit så här frusen i hela mitt liv! Känslorna är så blandade att jag knappt får fram ett ljud. Jag börjar gå. Hör att Sofie är strax bakom mig. Säger bara att jag fryser, om och om igen. Får fram en gel och börjar äta, energi blir man varm av. Inser att vi har en lika lång simning framför oss fast rakt över fjorden vi precis simmade i. Känner för att bryta. Fy vad jag fryser. Det här går inte. Det är inte sunt. Det är inte värt det.

Seaside sprint

Seaside sprint. Det börjar regna och vi garvar åt att Rockmangänget döpt det till sprint för springa här det går verkligen inte. Klipporna är snorhala. Ett tag är det så brant att vi får hålla i en kedja som är bultad i väggen. Kanar jag ner här så dör jag. Ropar ”Sofie jag älskar dig” och börjar klättra längst med väggen. Håller i kedjan för kung och fosterland. Inser att jag inte borde skriva det här för att mamma och pappa kommer läsa det.

Ett herrlag kommer ikapp oss och hjälper till och knuffar upp oss över en brant klippkant. Vi tackar. Dom säger att dom tar varje chans dom får att klämma en tjej på rumpan. Skämt å sido så är stämningen helt underbar under tävlingen. Alla hjälps åt, snackar, hejar och peppar varandra.

Sofie säger att vi borde cabba ner våtdräkten men jag vägrar, jag fryser fortfarande. Ångrar det i efterhand. I slutet av seaside sprint är mina händer helt uppsvullna för att dom är så varma och inklämda i den tighta våtdräkten. Känns sunt att jag inte ens tycker att det här är konstigt. Vet ju att dom kommer bli ihopskrumpnade som russin och kalla igen snart.

150711_rockman0049

Checkpoint Songesand. Fyller på med gels i fickorna och börjar gå upp för asfaltsvägen. Hade någon plan på att kunna springa här men det är så brant att vi går och snackar istället. Springer några steg när det funkar. Svänger av och in i en miljö som liknar sound of music. Skuttar nedför som Pippi på tequila.

150711_rockman0086

Snart ser vi vattnet och skymtar lag som simmar över fjorden (1700 meter). Vi blir avundsjuka på hur långt dom har kommit, vill också nästan vara framme på andra sidan fjorden. Alla lag är väldigt utspridda men vad snett dom simmar tänker jag. Sådär snett ska inte vi simma. Laddar mentalt för att vi ska simma rakt, så sjukt rakt. Och snabbt. Vi gör upp en plan tillsammans för vad vi ska göra om det blir för kallt.

150711_rockman0071

När vi kommer ner får vi en safety-boy, det finns en per lag. Jag som ligger bakom ska ha den runt midjan. Jag är så fokuserad att jag knappt hör vad någon säger runt omkring. Jag vill bara i och över till andra sidan. En kille försöker sno ”min” boj och jag morrar något i stil med ”Den är min!”. Förlåt för det. Efteråt sa Sofie att funktionärerna var utklädda, jag såg inte det.

Början av simningen känns svinbra. Vi simmar rakt och det går fort. Huset på andra sidan blir större och större men helt plötsligt tar det stopp.

150711_rockman0070

Det vita huset är lika stort LÄNGE och vi börjar driva mot klippväggen. Jag tankar huvudet och kroppen med att det fortfarande går bra. Jag slutar att titta på huset och väljer att sikta på Sofies fötter. Jag vet att hon gör allt hon kan för att komma dit så fort som möjligt och jag kan inte göra det bättre. Hon simmar rakare och snabbare än mig hela året, idag är inget undantag.

150711_rockman0080

150711_rockman0086

Händerna domnar bort så jag kör ”disktrasan” för att få lite värme i fingrarna. Kniper ihop näven ovanför ytan på varje simtag under mer än halva simsträckan. Om inte annat så får jag något att tänka på och funktionärerna i båten bredvid oss får något att skratta åt. Kommer på att det förmodligen finns hajar här, fjorden är 400 meter djupt och jag ser kanske 10 meter. Jag ser ut som en säl och luktar blod. En haj kan känna blodlukt på flera kilometers avstånd. Jag trycker på och bonkar in huvudet i Sofies fötter några gånger.

Sjunger i mitt huvud och tänker på människor jag gillar. Anders och Alva står på andra sidan. Drar ett simtag för Alva och ett för Anders och loopar det i några minuter. Alva, Anders, Alva, Anders…snart får jag träffa dom. Fryser så jag skakar igen. Lisa från Canada som gillar att simma kallt berättade förra sommaren att man ser flimmer framför ögonen och får tunnelseende innan man svimmar. Jag fryser alltså bara än så länge. Inget flimmer…än.

150711_rockman0126

Vi tar oss fram till bryggan, sista trappsteget är i höjd med vattenytan. Mina händer är så frusna att jag har svårt att hålla i stegen men Sofie puttar på och jag tar mig upp. Här står Anders och Alva, vilken lycka!

Tror inte att Alva känner igen mig, jag ser ju ut som en 30 år äldre version av mig själv.

150711_rockman0128

Vi får varm saft och det är bland det godaste jag druckit. Sofie säger något om att hennes händer inte fungerar. Det här är ju så sjukt gott att hon måste få smaka så jag langar över mitt glas.

150711_rockman0129

Vi skrattar hejdlöst av lycka och säger att det här är knäppt. Men här blir vi inte varma så vi börjar gå mot trapporna.

150711_rockman0142

Säger hej då till gänget. Vi drar upp på berget en vända, ses snart igen.

Börjar knata de 4444 trappstegen uppåt. Räknade på att det var ungefär 8 gånger trapporna vid hoppbacken på Dundret och det är rätt jobbigt en vanlig dag.

150711_rockman0193

Gick 100 steg, pustade lite, 100 till…. På toppen ändras klimatet på två sekunder. Det är snöblandat regn och kargt landskap.

Det var två korta simningar på toppen, vattnet i sjöarna var helt klart och går att dricka. Tog en klunk under simningen och insåg sen att Sofie mycket väl kunde kissat framför mig om inte annat så var vi inte allt för fräscha vid det här laget och jag drack precis vattnet bakom henne. Yummy!

Får tag i klippkanten och börjar häva mig upp. Det är snö jag håller i!!! En av simningarna är bortplockad, den skulle vara 5 grader. Tror inte det är en grad varmare här, den andra sjön är ju precis bredvid. Under dom här simningarna drar jag igen våtdräkten kring halsen så mycket det bara går och får skavsår. Det är värt det.

Efter den andra simningen går löpningen brant uppför på en grusväg. Sofie frågar om hon får dra. Skämtar hon? Klart som f-n hon får dra. Jag får linan av henne och drar den ett varv runt midjan. Sofie är en oxe!!! Vi pratar om löpningen på Ornö och längtar till ötillö, hur störda är vi egentligen?

Äntligen går det utför, det älskar vi. Benen känns som nya! Dom som knappt funkade nyss. Kikar på klockan och vi håller 6 tempo ned för snirkliga stigar på berget. Över bäckar, genom lera, balanserar på stenar. Vi älskar det här!

Vi kommer ikapp ett mixlag och snackar oss ner till mål tillsammans med dom. Han springer lite före och väntar in oss, han är norrman och är född på berget. Bokstavligen. Hon har stukat handen och berättar att dom kalla simningarna var svinbra för svullnaden gick ner då. Än en gång inser jag hur knäppt det här är. Men det är klart hon inte bryter, vi är ju på äventyr och det vill man inte missa. Bryter man tävlingen får inte heller kompisen gå i mål, det är nog bland det jobbigaste under en sån här tävling. Det är också det som är det bästa, att man får vara två och dela dagen.

150711_rockman0150

150711_rockman0151

150711_rockman0154

Springer i mål och det känns lite overkligt att vi är klara. Det gick! Och vi är inte helt trasiga i kroppen.

Det går inte att beskriva i ord hur underbart det är att sitta i en varm badtunna med en kall öl och titta ut över fjorden som vi simmade över två timmar tidigare.

150711_rockman0165

Nå jo vi är väl lite lika ändå. En dusch och sen var det var dags för prisutdelning.

150711_rockman0179

Skulle jag göra om den här tävlingen skulle jag träna i Rockman-maskinen på gymet, köra tunga benböj och gå i berg. Det behövs mycket benstyrka för en sån här tävling. Utför hade jag inga problem men uppför var det sjukt tungt för mig.

När jag anmälde mig till tävlingen hade jag precis fött barn. Jag kunde knappt gå efter kejsarsnittet och de komplikationer som inträffade efterteråt. Springa var det inte tal om än på flera veckor. Jag behövde något roligt att se fram emot. Tack Sofie för att du är knäpp nog som tror på mig och vågar anmäla dig tillsammans med mig oavsett vad.

Nu blir det varm bastu för att fira. Kommer ut igen om några veckor.

Foto: Matti Rapila Andersson och Anders Gustafsson

Race report Valencia maraton

Underbar tävling som bjuder på de bästa tänkbara förutsättningarna, ja yttre förutsättningarna i alla fall. Min kropp ville inte leverera idag så den fick njuta och ta bilder istället. Väldigt många bilder. Här kommer några av dem.

1_start_valencia_marathon_1_vaselin
Det här är en vanlig syn både vid ironman och maratonstarter. Nu ska det vaselinas. Allt ska smörjas in och inte en fläck får missas. Det är inte skav som ska stoppas oss idag. Jag brukar använda vaselin, mellan tårna men där drar jag min gräns och det gör jag innan jag tar på mig strumporna på morgonen. De här killarna har ingen gräns eller den går åtminstone inte här.

1_start_valencia_marathon_2_gruppfoto
Stämningen är på topp och alla vill ta bilder innan starten. Här är ett gäng spanjorer som posar för sina kompisar.

1_start_valencia_marathon_3_vaskor
Innan start kan man lämna in en väska, det är uppdelat utifrån startnummer. Det gick snabbt och smidigt, det är rätt skönt att ha en varm tröja att dra på sig efter målgång. Jag lämnade in min väska ungefär 30 min före start.

1_start_valencia_marathon_4_startomr
Idag var det ganska varmt, jag gick in i startfållan utan några överdragskläder men många slängde av sig överdragströjan när det närmade sig start. Det hade varit skönt att ha något varmare på sig när man väntade. Startlinjen är alltså låååångt långt fram, runt kurvan till höger.

 

Det tog ungefär 5 min innan jag passerade startlinjen efter att starten gått.

1_start_valencia_marathon_5_thierry
-Hi girl, is this your first marathon?
Hör jag någon fråga mig. Förklarade att jag sprang New York för två veckor sedan och frågade om det var hans första. Det var det så klart inte. Thierry Godefridi hade sprungit 40 st maraton, 7 av dom i år och skrivit en bok om det. Berlin var en favorit så den måste jag testa härnäst. Jag fick frågan om vilka tävlingar jag kört i år.
Insåg att jag sprungit 5 tävlingar på marathondistans eller längre i år och det var ju inte så mycket i hans värld. Världen är bra konstig ibland.
Valencia hade han valt för att se staden, äta den goda maten och prova på maran här, den verkade ju fin. Helt rätt, skön snubbe. Han kom in på strax över 3.30, jag borde ha tagit rygg på honom.

1_start_valencia_marathon_6_startlinjen
Pang, starten går och vi står stilla sen börjar det sakta röra på sig men det går långsamt de första 500 meterna innan jag passerar startlinjen. Men skönt att det äntligen börjar på riktigt.

Jag drog på musik i lurarna från start, U2-Its a beautiful day fick kicka igång min mara. Efter några minuter ökade volymen och jag funderade på om lurarna var trasiga eller om det var en dålig livespelning. När jag drar av dom så inser jag att det är publiken som är hysterisk. Helt underbart!

2k_mycket_folk
De första kilometrarna var det trångt, det var omöjligt att komma fram. Jag borde ha valt en snabbare startgrupp! Tydligen finns det ingen uttalad strategi om att hålla höger om man är långsammare. Det var väldigt frustrerande att se tempo 5.30 på klockan redan här.

4k_megafon
”Hola, sueca. Chica, esta bien? Bien! Venga Venga!” Den här killen dök upp med jämna mellanrum och peppade någon kompis som tydligen råkade befinna sig i närheten av mig varje gång. Tack för all energi.

7k_borjar_mota_snabbare_lopare
Ungefär vid 7km möter vi de första löparna, de är löjligt snabba. Här mötte jag Jonas från Runners World i ett överljudstempo, han dök upp strax efter täten. När jag passerat vändpunkten och började möta de som låg efter mig så dök även 4.00 skylten upp och strax efter den 4.30 och sen 5.00, jag kände mig jagad.

8k_dusch_brandbil_valencia_marathon
Vid ett flertal ställe stod det brandbilar som bjöd på en kalldusch.

12k_turn_left_valencia_marathon
12km – Nu är startfältet utspritt och det går att springa på i valfritt tempo. Det börjar bli riktigt varmt nu, jag är glad att jag inte tog hellånga tights.

15k_valencia_marathon
Vid varje kilometer fanns det skyltar eller det sägs att det gjorde det. Jag måste ha varit rätt trött för jag såg inte alla och dom var inte direkt små.

20k_barnvagn
Dagens snyftning. Gud vad fint att dom springer tillsammans med barnvagn, allt är verkligen möjligt. Det finns ett liv efter att man får barn, uh uh vad vackert. Dom här och ett annat par med barnvagn såg jag vid några olika tillfällen dom turades om att springa med vagnen men på slutet var det killen som sprang med vagnen och peppade tjejen. Barnvagn är ju ett perfekt ställe att montera en gopro kom jag att tänka på, hur stört är inte det. Jobbigt att ha ett personbästa att jaga redan från dagisåldern.

24k_hejarklack
24km – Nu börjar hejarklackarna bli fler och fler och dom behövs. Jag är inte helt säker på vad alla föreställer men jag gillar att jag får fundera på det och tänka på något annat än hur ont benen gör, i alla fall för en stund.

24k_hejarklackar 24k_hejarklackar2

30k_3-45_farthallare
Runt 30km springer 3.45 skylten förbi mig. DÄR ÄR DU JU! Jag hade precis börjat tappa livsgnistan när den springer om mig. Dom hänger jag på tänkte jag. Efter ungefär 5 min bytte de farthållare och den nya killen var lite för pigg och gick upp i 4.30 tempo. Det hade jag inte i min kropp där och då. Hej då 3.45, det var trevligt så länge det varade.

30k_trummor
30k – Det här var en ganska vanlig syn längst med vägen.

30k_valencia_marathon
Någonstans runt 30k spelas Vangelis i högtalarna för första gången. Nä nu vill jag verkligen börja gå! Ge oss något med lite puls, vi springer ju och det är inte valar och panflöjtar vi behöver nu. Som ni hör är det tungt nu. Här precis som under stora delar av hela loppet såg jag inte en enda tjej, i New York var det 40% tjejer men här kan det inte ens ha varit 5% undrar varför. Springer inte tjejer i Spanien?

40k_skylt_valencia_marathon
Allt efter 30k var tungt tungt tungt. Att få se 40-skylten är ren lycka. Nu njuter vi 2 km tänkte jag. Fast det är inte njutning på riktigt, jag erkänner. Här ser ni även 2 av loppets totalt 8 bajamajor. Det stod killar och pissade längst med vägen…hela vägen. Tydligen sprang folk in på restauranger för att låna toaletten också.

finish_valencia_marathon_1
Det här är ren och skär lycka, nu är det inte många hundra meter kvar och publikens jubel är helt galet. Det här loppets enda kullerstensliknande underlag, resten är superfin asfalt.


Det här är en mäktig känsla, kanske svår att leverera på skakig film men här är målgången för Valencia maraton. I högtalarna skriker han ut att Lisa från Sverige springer med sin telefon på väg in mot mål. Yes, jag är den muppen som springer och filmar.

finish_valencia_marathon_2_medalj
Hej funktionärskvinnan, jag älskar dig! Tack för det finaste smycket i hela världen.

finish_valencia_marathon_3_vaskutlamning
Staplar 20 meter bort och hämtar väskan.

finish_valencia_marathon_4_beer
Och 5 meter till för att få en öl.

finish_valencia_marathon_5_beer
Öl i solen efter målgång är svårslaget.

Tips om du ska springa Valencia maraton
– På morgonen var det runt 10 grader men när solen kom fram värmde den på rejält, man glömmer bort det när man kommer från kalla novembersverige. Jag hade gärna sprungit i linne istället för t-shirt. Korta tights, calfs och t-shirt funkade ändå helt ok.
– En varmare tröja att ha på sig inför start som man kan slänga hade varit bra.
– Anmäl dig till en snabbare startgrupp, räkna bort minst 30 min på din planerade sluttid. Spanjorerna måste ha extremt dålig självinsikt.
– Gå in i startfållan rätt tidigt, man vill inte hamna långt bak, det tog mig 5 min att ens passera startlinjen när startskottet gick.

Till Valencia maraton, det här skulle göra tävlingen till en bättre upplevelse:
– I det stora hela, väldigt bra arrangemang. Tack.
– Fler bajamajor både innan start och under loppet. I alla fall om ni vill att tjejer ska springa och ja jag vet att killarna behöver dom också.
– Styr upp eran tracking och översätt den sidan till engelska. Pronto!
– Bra hantering av skräpet vid vätskestationerna. Det var få ställen jag såg vattenflaskor på marken och det brukar vara riktigt illa.
– Väskinlämningen och uthämtning fungerade bra, snyggt jobbat.
– Bra med vattenflaskor istället för muggar. Det är lättare att dricka ur samtidigt som man springer.
– Flytta minst en soptunna längre bort efter varje vätskekontroll typ 500 meter efter så att man hinner dricka mer än en klunk och får chans att slänga utan att skräpa ner.
– Lämna ut nummerlapp och påsen samtidigt, det är bara fånigt att behöva köa två gånger.
– Jag hade gärna haft vattenkontroller var 2,5 kilometer, speciellt på slutet. Men det är bara lyx.
– När jag beställer en tröja i storlek small så vill jag inte ha en large. Varför anger jag storlek om ni inte bryr er?

Tack kroppen för en grym tävlingssäsong, jag är stolt över dig. Nu ska du få vila lite och träna utan prestationskrav ett tag. Vi kom in på 3.53.nånting och totalt hamnade vi på plats 279 av 883 tjejer i Valencia, inte fy skam. Bra jobbat.

Kan du göra en Ironman? Yes man!

Dom här frågorna dyker upp i lite olika ordning, ibland den andra frågan före den första. Ungefär så här svarar jag.

Varför gör du det och hur fixar du det? När vi sitter på ålderdomshemmet om 50 år och gaggar tillsammans och vi alla har svårt att ens kliva upp ur soffan själva. Då kommer jag inte att tänka tillbaka på alla sovmorgnar och tv-kvällar jag hunnit med. Jag kommer vara stolt över alla galna saker som jag gjort, dom som sticker ut. Jag tror på att göra saker man är lite skraj för, gärna sånt där man först tänker att det nog är lite för svårt för mig. Andra fixar det men inte jag. När första reflexen är ”nej det där fixar jag nog inte” det gillar jag. Jag tror att jag har sett filmen ”Yes man” 5 gånger, gillar konceptet skarpt men i en lite mer lightvariant.

Vad är det värsta som kan hända? Att du får kliva av och åka hem med en kropp som fått ett år av massor med bra träning och en skön känsla av att ha vågat satsa? Det låter ju inte så hemskt.

Hur klarar kroppen av det? Det borde inte vara fysiskt möjligt. Jag har renoverat hus tillsammans med min pappa väldigt väldigt många timmar och varje gång jag har sagt ”Det där kan inte jag göra” så har han svarat ”Men sluta nu! Om en hantverkare fixar det så gör väl vi det.”

renovering_celiusgatan

Ja så nu kan jag tydligen isolera vinden, lägga in golvvärme och golvet ovanpå det, bredspackla väggar, måla, kakla, tapetsera och köket det behöver man väl inte heller nån hjälp med? Nä det behövde man inte. Det borde jag ju ha kunnat räkna ut att han skulle svara.

När det kom till träning så var jag lite harigare tills en dag när jag fick höra att jag inte kunde, hon sa det rakt i mitt ansikte. ”Du borde nog träna liiite mer, du fixar inte en ironman i år.” Då vaknade min hjärna ”Men om hon kan då borde väl jag också kunna” Hon trodde nog att hon var snäll när hon sa det och efteråt kan jag väl hålla med. Det var hon ju.

Om du frågar mig så säger jag att alla kan göra en ironman, för många behövs det knappt någon träning alls för att ta sig runt. Ja, jag tror verkligen att det är sant. Vill man vinna är det klart att man måste träna också. Första ironman tävlingen jag körde bestämde jag mig så sent som i januari 2010 för att anmäla mig och stod på startlinjen i augusti samma år, inte ens 8 månader senare. Jag hade sprungit milen för första gången ett halvår innan. Veckorna före tävlingen hade jag problem med löparknä som gjorde att jag kunde springa max 2 km innan det kändes som om någon stuckit in en kniv i sidan av mitt knä och nu vred om för varje steg jag tog. Det var inte det här jag hade planerat som uppladdning, men det gick ju det med. En rejäl dos av Ironman-adrenalin i kroppen och ett knäskydd så kunde jag lunka runt. Kroppen är så cool, det verkade som om den hade bestämt sig för att det skulle gå.

Triathlon_Kalmar_100730
I slutet på maran sprang Sofies barn bredvid mig och hejade, dom var 3 och 6 år gamla då (jag gillar att hennes löparsteg är snyggare än mitt) och de hade inga som helst problem med att hänga med i mitt tempo men det spelade ingen roll. Jag var så lycklig över att jag skulle klara av något som var ”omöjligt”. Jag skulle fixa det, jag kände mig överjordiskt bra. Tanken på att jag var långsam slog mig aldrig ”så länge dom inte plockar av oss av banan så fortsätter vi” hade jag och Sofie sagt till varandra innan.

malgang_Kalmar_100730
Jag kom runt på 14 timmar och 30 minuter och grät när jag passerade mållinjen, det var 30 minuter innan dom stängde målet. Jag hade fixat det omöjliga.

Dagarna efter hade jag en djävulusisk träningsvärk, varje rörelse påminde mig om att jag var grym! Jag älskade det. Jag var ironmanhög i 1 månad.

Hur äter man för att fixa en så lång dag? Stannar man och äter lunch och middag? Man stannar inte och äter spagetti och köttfärssås som under många andra motionslopp. Här är det gel och bars som gäller. Den energi man behöver under dagen, den käkar man under tiden man rör på sig.

efter_simning_Kalmar_100730_024
Så fort man simmat klart och hoppar upp på cykeln så börjar jobbet att äta och det pågår till mållinjen. Före loppet kan man ladda med energi som räcker i 90 minuter och för mig är det ungefär då jag kliver upp ur vattnet och sätter mig på cykeln, det är bara att börja fylla på direkt. Det är energi in var 20 minut som gäller för mig.

brasilien_ironman_mat
Det här var det jag åt endast under cyklingen i Brasilien i somras. Jag hade missat att ta med mig gels från sverige och fick panikshoppa några läskiga fruktgels som jag aldrig testat innan. Min favorit är Enervit liquid gel (det är dom med skruvkork). En Enervit gel innehåller ungefär 110 kalorier. Det blir väldigt många gels på en dag. Första året i Kalmar körde jag med mackor och godis på cyklingen bara för att jag trodde att magen skulle gilla det bättre men insåg att det inte spelade någon roll. Magen kommer kriga oavsett vad jag ger den, en dag i konstant rörelse gör vilken mage som helst lite bekymrad.

Det var den korta versionen. Har jag missat den viktigaste frågan eller tycker du att jag är trasig i hela huvudet som säger såna här saker, kommentera gärna.