1 km intervaller

Det är bland det jobbigaste och bästa jag vet. Skräck innan. Lycka efter.

1km intervaller hamnar aldrig frivilligt på mitt schema men när någon säger åt mig att göra det pendlar jag mellan lycka och illamående bara av att höra ordet.

  
Första 200m känns alltid bra aka Idag är jag extra stark! Det kommer gå fort. Tyvärr är det ju sällan sant. 400m senare börjar det sakta vända. Gick jag ut för hårt ändå? Men det kändes ju så bra i början! Halvvägs är huvudet inne på att det här var sista intervallen någonsin, jag går hem efter den här. Sen pendlar det så tills jag ser målrakan. Ner med huvudet och kötta. Håll ut! Efter 30 sekunders vila börjar det kännas ok igen. Efter en minut vill jag göra om det. Stört!
Dom blev inte progressiva idag heller. Det gick från 4.29 tempo på första till 4.43 på sista. Men kan tycka att det är några ynka sekunder men i min kropp är det milsvidd skillnad. Det är ”perkele vad snabbt det går” mot ”om det går nå långsammare nu ramlar jag omkull”.

Om du inte är van att hålla koll på tempotider är det här perfekt att springa. Den tid det tar för dig att springa en kilometer är ditt tempo. Gångra med 10 och du har din tid på milen…om du skulle fortsätta i samma fart…utan vila. Vilket sällan går på riktigt men är bra som träning. En intervall på 5 min = 5 tempo * 10 = milen på 50 min. 6 min per kilometer ger milen på 60 min.

Siktar du på att springa milen på 60 min testa att springa intervallerna i 5.30 tempo (milen på 55 min). Funkar det så kommer 6 tempo att kännas lätt i jämförelse. Det är så lite som behövs för att pendla mellan något som känns ok och något som är svinjobbigt.

1 Comments

  1. Varje gång jag kör tusingar (det händer inte ofta, men det händer) tänker jag att ”nu får jag inte kolla klockan förrän efter minst 500 m. Och varje gång jag tror att det har gått minst 500 m, och därmed kollar, har det gått 350 m. VARJE gång. Jag hatar 350 m. Fast det är skönt efteråt 🙂

    Reply

Leave a Comment.