Löpning med guide i London

Bland dom roligare sätten att få en guidad tur på i en ny stad. Jag älskar att få se nya städer och uppleva staden på samma sätt som dom som bor där. Första dagen i London fick vi ihop 27.000 steg, nu kanske du tror att det är en hälsoresa vi är på. Oroa dig inte, vi provade restauranger och caféer längst vägen så att vi garanterat gick plus på energikontot.

Löpning som guidetur är helt fenomenalt. Det går snabbt att ta sig mellan ställen, fina vyer, jag får ett träningspass, kan passa på att fråga en local de tusen frågor jag har om staden och får intervjua personen om dess liv. Lördags var inte annorlunda. Hope visade sig vara hjälparbetare i Sudan. Gissa om jag hade tusen frågor till henne. Jag var tvungen att påminna mig själv om att hon ska få göra sitt jobb också, det är inte bara jag som är ute på en intervjurunda.

roofgarden

Vi pratade om vilket café/restaurang som har den bästa rooftop garden. Kensington roof garden som pub men den är öppen och gratis att besöka hela dagen.

Tate museum of modern art har en restaurang högst upp, det är gratis inträde till museet. Det ligger också nära London Eye.

Millenium bridge. En scen i Harry Potter spelade in här, när bron försvinner. Jag fick en flashback till en fysiklektion på KTH. När bron skulle invigas till millennieskiftet hamnade den i självsvängning när för många människor gick på den samtidigt, så som en hängbro gör när flera går på den samtidigt. Den fick stängas och kunde inte invigas förrän 6 månader senare efter att dom stärkt upp den. Nördigt men väldigt coolt att få springa på den bron som jag faktiskt räknat på hur många meter den svajade upp och ner och jag är inte förvånad att folk faktiskt trillade av.

St Pauls Cathedral, kyrkan som syns på andra sidan av vattnet i bilden ovanför. Diana gifte sig där. Det finns två balkonger att gå upp på där du får en fin utsikt över stan. Det är gratis att gå in eftersom att det är en kyrka. Donera hellre pengar och skippa den guidade turen, fick jag som tips.

Jag fick också veta var vi hittar en 25m pool och en barnpool som funkar för ettåringen. Var vi hittar Afternoon Tea med riktigt goda scones.

Att drottningen nästan aldrig är hemma i Buckingham Palace eftersom att hon upplever att hon är inklämd i ett litet hörn av huset och det känns som att bo ovanpå en butik (lite oklart hur hon vet hur det känns) med alla turister som springer runt i huset. När union jack vajar på flaggstången är hon mest troligt i sitt hus i Skottland, de få gånger hon är på slottet hissas den rödgula kungliga flaggan.

Söndag morgon klockan 8 är det inte jättemånga som är vakna utanför Buckingham Palace. Bara att få springa på egen hand utan barnvagn och inga turister att kryssa mellan var frihet för mig. Rätt stor kontrast från att shoppa på Oxford street några timmar senare. Du kan ju gissa vilket jag rekommenderar mest.

Ötillö en h-vetes dag

Ö till Ö 2015, Foto: JakobEdholm.com

Jag har nog aldrig varit så nervös inför en tävling. Dagarna innan skämtade vi om att 10 års jubileumet av Ötillö skulle även kunna vara första året som någon dör. Väderleksrapporten såg inte så lovande ut. Det skulle blåsa storm och ösregna. Dagarna innan gick det tillbaka till att blåsa 14 m/s och bli sol.

Måndag morgon. Jag kände mig lugn. Lugnare än förra gången jag var här. Scrollade tillbaka i mitt instagramflöde och tittade på bilder från förra året och konstaterade än en gång att det var bättre att stå på startlinjen än att vara höggravid och följa livesändningen från soffan. Så mycket bättre. Påminner mig själv om att jag gillar det här trots att simningarna kommer bli tuffa idag. Vi käkade frukost och gjorde oss i ordning. Läskigt lugn på startlinjen. Jag gillar det här.

4319855862_a78b7cfe8d_o

Första löpningen från starten och hotellet känns så sjukt bra. För två år sedan sprang vi på tok för snabbt här och det är inte här det avgörs.

Ö till Ö 2015, Foto: JakobEdholm.com

Hoppade i vattnet och drog iväg på första simningen. Det kändes lite kyligt men inte fjordkallt som under Rockman så jag skulle inte klaga idag. Det blåste däremot rätt mycket och vinden låg på norrifrån dvs sidvind på första simningarna. Men solen går upp och vi har det bra så jag gillar läget. Halvvägs över farleden kikar jag upp och ser en gubbe i gul regnjacka på klippan. Simmar på och är nöjd över att vi är så nära att jag kan se personer på andra sidan. Plötsligt tar det stopp. Vi står still. På riktigt still. Vad f-n hände? Vi har ett lag på höger sida om oss några meter bort, dom står lika still. Gröna badmössor, alltså ett mixlag. Killen ligger framför och ryggsimmar slött när han väntar in sin lagkompis. Drygt tänkte jag. Hjälp henne då. Kändes som om vi hamnat i en tombola för längre fram var lag på väg upp och här låg vi. Jag siktar framåt igen och inser att jag inte alls sett en regnjacka utan den gula ötillö flaggan som är SKIT stor, alltså när man är nära så är den skitstor. Typ 2 meter hög och 6 meter bred. Den är liten nu. Kom igen Sofie du är stark. Snälla ta oss härifrån! Tänkte jag. För två år sedan var dom första simningarna en promenad i parken men i år var det grissimningar från start. Funderade mycket på hur den riktiga grissimningen halvvägs in i loppet skulle bli. Undrar om jag kommer överleva den.

ÖTILLÖ 2015

Vi kommer upp på Vindalsö. Vi är ensamma. Hur sist är vi och vad har vi hållit på med i vattnet? Jag är mentalt kraschad. Vi börjar trippa över stenarna men Sofie halkar till och landar på knät. Aj hör jag henne skrika till. Några meter senare halkar jag och landar på höften, axeln och sist bonkar jag i huvudet. Konstaterar att vi inte vill dö riktigt än så vi saktar in och tar det lugnt på dom värsta partierna.

Tar oss igenom 860m löpning, 300 sim och sen är det dags för 4,4 km löpning. Jag firar. Jag får vara länge på land. Jag älskar att springa! Ännu mer idag. Förra gången var jag lycklig över variationen löpning / simning men idag vill jag inte vara i vattnet. Jag vill inte gå i och jag tar mig inte upp ur vattnet.

Simmar 380, springer 190, simmar 500 (känns som 1500m) och sen får vi springa igen. Närmare bestämt 4350m. Sofie säger att det är tight till cut-off och jag har inte ens tänkt tanken förrän nu. På riktigt vem blir avplockad klockan 9?! Inte vi i alla fall. Sofie frågar om det inte är dags för linan. Vi krokar i och jag får börja dra.

Nu taggar jag till och tänker på alla saker Zillen har sagt till mig. Bak med armbågarna, ner med pannan, längre steg, magneter under skorna, bergodalbana. Känner att det drar i linan och jag vet precis vad Fredrik hade sagt till Sofie. Upp med höften, tänk på pinnarna, mångsteg, tryck i steget, bak med armarna. Nu kör vi. Sofie det är 3 kilometer och 15 minuter av vårt liv, skriker jag. Det är ingenting. Det här fixar vi.

Vi springer över mattan 08.59.59 med 1 sekund till godo. Det känns som om jag har sprungit över mållinjen. Alla gels är slut på stationen så vi tar en bulle och energidryck. Vad äckliga saker man äter på tävling! Jag skulle ju aldrig blanda det här en vanlig dag. Vi går en stund. Firar att vi får leka till klockan 12, minst.

Lunkar på i 4,4km, simmar 280m, springer 800, simmar 320, springer 700. Dricker lite mer sportdryck. Springer 1750. Dags för dagens andra längre simning, 1000 meter. I vanliga fall borde det ta oss max 20 minuter och det skulle vara en behaglig sträcka. Idag tar det evigheter.

ÖTILLÖ 2015

Halvvägs över står vi still igen. Sofie stannar till och vill koppla loss linan och bröstsimma ett tag. Känner att en bit av mig dör. Sofie är min trygghet i vattnet, speciellt idag. Jag älskar att vi har varandra. Vetskapen om att hon är på linlängds avstånd får mig att kliva i vattnet igen fast att varenda cell i min kropp skriker PACKA IHOP OCH ÅK HEM. Det spelar ingen roll om jag flyger runt som en vante så länge vi har varandra. Nu vill hon koppla loss. Jag funderar på att vinka till en båt. Hur ledsen blir hon då? Kan inte bara jag få åka hem och hon fortsätta? Vi är ju ett lag, jag kan inte. Jag vill inte. Jag vill ingenting just nu. Vill inte vara här. Vill inte simma. Vill inte göra Sofie besviken. Vill inte. Men mest av allt vill jag inte vara kvar i vattnet så jag simmar vidare. Vi kopplar ihop oss i linan igen. Ibland flyger jag nästan över Sofie och puttar till hennes fötter istället för att bonka in i henne, tänker mig att det blir lite som ett frånskjut i bassäng det som vi skämtar om att man aldrig någonsin kan göra i öppet vatten. Jag puttar till henne ungefär vart 10:e armtag. Så ofta flyger jag framåt av vågorna. Ibland flyger jag upp bredvid henne och vi är jämsides. Det är helt stört!

Vi kommer upp och får springa 530 meter innan det är dags för nästa simning. Jag är tyst och börjar springa upp från simningen. Sofie frågar om jag är ok. Jag önskar bara att det skulle vara en längre löpning nu. Vi simmar 480m (känns som 1000).

Yes löpning i 4800 meter. Sofie börjar prata om att det är tight till cut-off. Nu igen! En del av mig önskar att vi inte ska fixa det. Om vi kommer förbi 12.00 så får vi fortsätta minst till 14.30 och det innebär att vi får göra grissimningen, den är min skräck idag. Jag kollar på klockan och det är lungt i min värld. 4,9km löpning på 39 minuter det ska vi fixa utan problem. Men vill jag det? Tanken på att bli avplockad gillar jag inte, tanken på att slippa fortsätta gillar jag. Jag är schizofren! Ingen annan får bestämma om jag får fortsätta så vi pinnar på. Plockar en mugg buljong och en korv vid Nämdö, det är ju ändå lunchtid. Sveper buljongen, trycker i mig korven, slänger halva brödet, tar en gel och fortsätter. Än en gång…vad äcklig man är under tävling.

Löpning 3,4 km sen får vi simma 210 meter. 3,6 km löpning, 90m simning, 85m löpning, 60m simning…det här är ju roligt! En kort löpning på 490 löpning och vi moffar gels för nu är det dags för GRISSIMNINGEN! Firar med varsin Liquid gel som vi haft med från start. Här behöver vi energi. Bestämmer oss för att kötta så länge det funkar och vill Sofie bröstsimma så krokar vi i linan bak på min rygg istället för i dragkedjan, jag vill inte riskera att vi flyger ifrån varandra och min dräkt öppnar sig. Jag tackar typ livet och kliver i. Nu händer det.

Borrar ner huvudet och kör. Jag vet att jag kommer titta på ön på andra sidan och aldrig komma dit. Länge. Jätte länge.

Verkar som om det är ok bara vi vet att det kommer bli pissjobbigt för vi spolas iland på andra sidan och är höga på livet. Vi har fixat det.

Springer 430m, 60 simning, 2260 löpning kvar till tidsgränsen 14.30. Det är inte kolugnt men det funkar. När vi har gjort grissimningen så finns det inget som håller oss tillbaka längre men jag är tom. Känner mig som ett skal, ett gnälligt skal. Inget är roligt idag och det verkar ha suttit i hela vägen från första simningen. Jag som trodde att jag var mentalt stark men jag kan inte vända den här dagen.

Jag minns knappt vad vi gjorde efter grissimningen och fram till 16.00. Men tydligen sprang vi 240m, simmade 200m, sprang 1450m…och här kommer ett minne igen. Vi simmade 970m. Det här var som Karins backe på Lidingöloppet, den som är värre än allt annat men som ingen pratar om. Vi siktade på den lilla holmen till höger för att vågorna skulle dra oss iland på rätt ställe.

Det tog evigheter och jag som bara andas åt höger ser varenda våg som sköljer in över oss. Borrar ner huvudet och inser att dom inte kommer döda mig men jag vill inte se dom komma. Ibland drar jag mig för att andas och tittar framåt mot sofies fötter och andas 6 takt. Ibland minns jag inte ens när jag andades sist. Tänker på hur alla kompisar har det idag. Undrar om Niklas rullat ihop sig som en boll bakom Micke och studsar fram på ytan bakom honom. Undrar om han kräks eller skrattar i ultraljudshastigheten. Undrar om Anna fortfarande tycker att det är jobbigt att se botten, det här borde vara en bra terapidag för henne. Det finns inte många simningar som är stökigare utan att det blir farligt på riktigt. Tror inte att säkerhetsbåtarna hade klarat så mycket mer vind och ändå kunnat ligga så nära oss. På den här simningen har vi tre båtar bredvid oss hela tiden, en på höger sida, två på vänster. Jag känner mig säker hela vägen över. När vi kliver upp jublar dom. Varenda en i säkerhetsbåtarna står upp och skriker och applåderar. Vill skrika att jag älskar dom men är för trött. Ler och vinkar när vi tar oss upp på land. Bara så ni vet så här i efterhand. Vi älskar er! Tack.

Här möter en funktionär oss när vi kliver upp och han jagar oss under 200 meter löpning. Vi har vinden i ryggen och allt jag känner är hur gott han luktar och hör hur mycket energi han har.
-Kom igen tjejer, det är tight till 16.00 cut-off men ni kan fixa det.
-Va fan är det tight igen!!!
Han pekar på andra sidan vattnet och vi hoppar i för att simma 225 meter. Än en gång siktar vi långt till höger för att komma upp på rätt ställe. Vi kommer ikapp ett herrlag som vi sett några gånger undet dagen. Vi puttar dom på rumpan för att dom ska ta sig upp på klippan. Vi skrattar och säger ”We take every chans we get”. Dom drar upp oss och vi springer vidare tillsammans.

2,7 km löpning som går igenom hagar med grindar och genom tät vass. En av killarna i det andra laget är lite piggare och springer före för att hinna öppna grindarna och välkomnar oss in i hagen.

Sofie kliver åt sidan och jag lägger mig längst fram. Jag har ingen kraft att trycka på. Kroppen är stark men huvudet vet att Ornölöpningen kommer efter den här cut-offen. Vi kan klara den här utan några större problem men Sofie kommer vilja trycka på och försöka göra simningen + 2,1 mil på ornö under 2 timmar och jag vill inte. Jag hade gjort det en vanlig dag men nu säger mitt huvud nej, den säger inte NEJ men inte heller JA. Jag orkar inte kriga för att ta oss förbi 16.00 och det är till och med så att jag väljer att inte göra det. Jag känner mig hemsk men mitt huvud orkar inte. Jag orkar inte med att behöva kliva av på södra Ornö, vilket jag vet att vi skulle behöva göra. Ska jag dit igen vill jag fira och vara glad. Jag vet också att det är under den löpningen jag går sönder. En halvmara med en trött kropp och dålig teknik. Jag vill inte. Jag hatar att dagens mantra varit ”Jag vill inte”. Nu vill jag sluta. Jag vill tänka positiva och peppande saker och jag gör inte det. Jag gillar inte mig själv just nu. Vi kommer in 30 sekunder efter tidsgränsen. Vi gråter. Jag gråter inte för att jag inte får springa på Ornö just nu, jag gråter för allt annat skit som gjort att vi är där vi är. Jag vill verkligen verkligen vara på södra Ornö och få fortsätta, jag vill verkligen gå i mål men inte så här. Trycker på stop på min Garminklocka och kliver på båten.

Idag blev det bara 4 mil galen terräng och 9 km simning. Bara. Konstigt att i samband med den här tävlingen är det… bara. Så känns det idag. Kroppen är pigg och hade gärna fortsatt. Jag har skavsår i nacken och fotlederna känns lite ömma, that’s it. Det suger!

Nu får det vara nog av ältande. Alla ni andra var grymma och nästa gång när mitt huvud med mig då ska jag ha en lika rolig dag som vanligt. Läs Sofies Race report när hon publicerar sin, den är nog roligare. Lisa utan sitt huvud är lite för mycket Lars Norén för världen. Förlåt.

Endurun

Imorgon springer jag en trailtävling i Kanada, ENDURrun. Jag hoppas på ett bra långpass, kanske det sista långa inför ötillö. De flesta av de andra deltagarna springer 7 tävlingar 7 dagar på raken, måndag till söndag. Imorgon fredag är dom alltså inne på sin 5e dag. Jag hoppar in som gäst och springer bara 25 km terräng. Det betyder inte nödvändigtvis att jag kommer få något bra resultat. Misstänker att dom är rätt tuffa.  

Morgondagens tävling går upp och ner i en skidbacke. 5 varv x 5 km. Puh.


Förra året såg prisutdelningen ut så här. Love It! En liten tävling med få deltagare.

Som uppvärmning hängde jag på ett gäng galningar som kör intervaller i en park i närheten. Ville testspringa dom nya löpkläderna inför imorgon (jag trodde ju det var kallt i Kanada och har bara packat ner långa tights i resväskan).
   
 Kidsen plockade blommor i gräset när jag jagade raketerna i parken.   

”Shirts slow you down” Så lite kläder som möjligt gällde i hettan.

Löpskoleövningar…samma som vi kör hemma.
Kjolen funkade fin fint att springa men jag tror det blir sverigetröjan istället för linnet. Jag har rest för långt för att inte visa upp den och det brukar ge bra med hejarrop. Imorgon klockan 8 (kl14 svensk tid) går starten. Nope det går inte att följa mig. Underbart!

Rockman race report

150711_rockman0158

En knäpp dag. Knäppt vacker. Knäppt kallt. Men vi gjorde det och vi vann damklassen dessutom.

Mådde lite illa vid frukosten och hade ont i magen. Var det tävlingsnerverna som spökade eller var jag sjuk? Aha det var tydligen dags för lingonveckan att dra igång idag. Ja men vad härligt, som om det inte var nog jobbigt med tävling.

Plockade ihop de sista prylarna och klev ombord på båten som skulle ta oss ut till starten vid Fantahåla.

När säkerhetsgenomgången ropades ut i högtalarna garvades det på båten. Känns inte som om det här gänget behöver flytvästar.

Tjejen som satt bredvid mig på båten kom från Lettland, hon brukade springa ultralopp i terräng och gjorde 10 mil på 11 timmar. Herrejävlar vad hårda alla andra är hann jag tänka sen kom det fram att hon aldrig kört swimrun innan, det lugnade mig lite.

Vi hoppade i vattnet bland en av dom sista lagen och starten gick nästan direkt. Det var kaos! Jag fokuserade på att hålla mig nära Sofies fötter för att ingen skulle simma in mellan oss. Lite nu och då kom någon insimmandes rakt från sidan och försökte korsa emellan oss. Det var händer, fötter, linor, väskor och dolmar överallt.


Efter 900 meter simning tog vi oss upp ur vattnet och började klättra upp mot himlen! Det var ingen smekmånad här inte, pang på direkt.

Alla norska lag verkade småsnacka sig upp för berget och flåsade knappt medan jag började fundera på om det här verkligen skulle gå? Den första stigen och den större delen av ”löpningen” var så smal att det inte gick att smita förbi utan att de framför fick flytta på sig. Det var bara att hänga på i det tempo som serverades. Vill man plocka en bra placering är det värt att kötta första simningen.

Efter den första bergsklättringen på 1500 meter fick vi simma och springa några kortare sträckor, äntligen! Det är det här vi älskar med swimrun.

När vi kom upp ur vattnet tittade vi bakåt och undrade vart alla andra lag var. Det kändes som om vi var hopplöst sist. Kollade på klockan och insåg att vi låg 5 minuter efter den beräknade långsamma tiden. Kommer det här gå?! Simmade vi inte om lag nyss?

Nu var det dags för klättringen upp till Preikestolhytta.

Så fort vi fått upp värmen i kroppen drog vi ner ärmarna på våtdräkten. Vi sprang om och mötte massor med turister längst vägen. Alla hejade glatt och släppte förbi oss. Det här är en dagstur för vanliga dödliga. Det här är knäppt tänkte jag flera gånger. När vi närmade oss toppen mötte vi andra lag som sa att vi var första jäntelag. Bwahahaha! Eller hur, skrattade vi när de passerat. Dom är bara snälla och säger säkert så till alla. På toppen stannade vi till och tittade på utsikten och gick fram till kanten, vi kommer nog inte komma hit på länge, om någonsin igen. Vi tvingade en kille på toppen att ta en bild på oss och garvade sen åt att han kanske var en förbipasserande turist som nu fick en konstig bild till sitt album.

Började springa neråt. På höger sida var det brant nedför eller ja snarare stup så där så man dör om man trillar ner. Vi sprang på och fokuserade på att sätta fötterna rätt men påminde varandra om att titta på utsikten ibland. Halvvägs ner kom en pytteliten skylt där det stod att vi skulle ta höger ut i riset. På väg upp såg vi att ledande herrlaget svängde av här så vi hade en föraning om att något skulle hända. Vi hade mycket väl kunnat missa vart vi skulle ta av från stigen på väg ner. Rätt ofta frågade vi varandra om vi verkligen var rätt.

-Är vi verkligen rätt? Jag har inte sett någon markering på ett tag.
-Har inte sett någon stig åt något annat håll, svarade Sofie oftast.
Ibland dök markeringen upp längst stigen och ibland såg vi något annat lag 50 meter vid sidan av oss och kryssade över ditåt.

Under racebriefen fick vi veta att det fanns en död älg som gjorde att vi inte skulle dricka vattnet längst den här sträckan. Problemet var bara att vi inte kom ihåg var den där älgen låg. Var det den här bäcken vi inte skulle dricka ifrån eller den där eller den tidigare sa vi flera gånger. Det slutade med att vi drack för lite. Det kanske är fånigt men jag hade gärna haft en skylt som visar vad vi inte borde dricka om det verkligen var så illa.

Hillside swim

Äntligen simning igen! Genomsvettiga efter löpningen/bergsklättringen drömde vi om att få hoppa i vattnet.
-Det är kallt i vattnet så dra igen våtdräkten ordentligt kring halsen sa Simon.
-Håll i glasögonen när du hoppar i, sa Sofie. Så det gjorde jag. Glömde att man skulle ta på sig glasögonen också. På pannan gör dom inte så stor nytta. Kände mig som en nybörjare.

Fick linan av Sofie, krokade i och nickade att jag var klar. Vi började simma längst bergsvägen ”Hillside swim”. Jag tackade alla kalla simningar vi gjort under våren för det här kändes helt ok tänkte jag. Efter 1000 meter började jag huttra, fick känslan av att det spolades vatten rakt igenom våtdräkten. In i nacken och hela vägen ner i ryggslutet. Jag frös så jag skakade. Funderade på att titta på klockan för att se hur långt det var kvar men bestämde mig för att jag inte ville veta. Det spelade inte någon roll vad den visade vi skulle fortsätta tills vi fick gå upp. Nöp Sofie i vänster fot när hon började svänga ut mot fjorden, ville hålla mig nära bergväggen med förhoppning om att det var en halv grad varmare där. Ser att hon siktar och svänger inåt. Är lycklig över våra små signaler som vi övat in och garvat åt under träning. Föreställer mig att det blir varmare, allt för att tänkta på något annat än exakt hur kallt det är.

Hillside swimNågra meter till sen skakar mina ben så mycket att jag bestämmer mig för att rycka i linan och frågar Sofie om vi kan bröstsimma en stund. Jag måste få liv i benen, säger jag. Hon vågar inte med risk för att benen krampar. Funderar på om jag ska försöka bröstsimma bakom henne men vill inte riskera att strula till något och bli kvar i vattnet längre än nödvändigt så jag gräver ner huvudet och kör. Tänker på Bjarne som berättade att hans skinkor skakar som två maracas när han simmar i kallt vatten. Den här Lanttoröven är det sista som skakar tänkte jag, det är ju där allt fett sitter. Tyckte mig se en Späckhuggarfena längre bort i vattnet och blir lycklig. Försökte komma på ett soundtrack som skulle få bort tankarna från hur kallt det var. Testade med Bergakungens sal men det var för likt soundtracket till Hajen. ”I can and I will…” dök upp i huvudet men sen kunde jag inte texten utan fyllde på med någon som kunde peppa mig. ”…I’m unstoppable…” fortsatte jag med. Ja ni fattar hur knäppa tankarna blir.

Ser äntligen uppstigningen! Kommer fram och det är massor med folk som försöker ta sig upp på klippan. Alla är lika frusna. En kille har kramp i båda benen och kan inte röra sig. Vet inte om jag ska försöka putta upp honom men har fullt upp med mig själv, jag känner mig usel. Ser att Sofie puttar på hans rumpa, tack. Jag hittar ett rep som jag kan dra mig upp med. Har aldrig varit så här frusen i hela mitt liv! Känslorna är så blandade att jag knappt får fram ett ljud. Jag börjar gå. Hör att Sofie är strax bakom mig. Säger bara att jag fryser, om och om igen. Får fram en gel och börjar äta, energi blir man varm av. Inser att vi har en lika lång simning framför oss fast rakt över fjorden vi precis simmade i. Känner för att bryta. Fy vad jag fryser. Det här går inte. Det är inte sunt. Det är inte värt det.

Seaside sprint

Seaside sprint. Det börjar regna och vi garvar åt att Rockmangänget döpt det till sprint för springa här det går verkligen inte. Klipporna är snorhala. Ett tag är det så brant att vi får hålla i en kedja som är bultad i väggen. Kanar jag ner här så dör jag. Ropar ”Sofie jag älskar dig” och börjar klättra längst med väggen. Håller i kedjan för kung och fosterland. Inser att jag inte borde skriva det här för att mamma och pappa kommer läsa det.

Ett herrlag kommer ikapp oss och hjälper till och knuffar upp oss över en brant klippkant. Vi tackar. Dom säger att dom tar varje chans dom får att klämma en tjej på rumpan. Skämt å sido så är stämningen helt underbar under tävlingen. Alla hjälps åt, snackar, hejar och peppar varandra.

Sofie säger att vi borde cabba ner våtdräkten men jag vägrar, jag fryser fortfarande. Ångrar det i efterhand. I slutet av seaside sprint är mina händer helt uppsvullna för att dom är så varma och inklämda i den tighta våtdräkten. Känns sunt att jag inte ens tycker att det här är konstigt. Vet ju att dom kommer bli ihopskrumpnade som russin och kalla igen snart.

150711_rockman0049

Checkpoint Songesand. Fyller på med gels i fickorna och börjar gå upp för asfaltsvägen. Hade någon plan på att kunna springa här men det är så brant att vi går och snackar istället. Springer några steg när det funkar. Svänger av och in i en miljö som liknar sound of music. Skuttar nedför som Pippi på tequila.

150711_rockman0086

Snart ser vi vattnet och skymtar lag som simmar över fjorden (1700 meter). Vi blir avundsjuka på hur långt dom har kommit, vill också nästan vara framme på andra sidan fjorden. Alla lag är väldigt utspridda men vad snett dom simmar tänker jag. Sådär snett ska inte vi simma. Laddar mentalt för att vi ska simma rakt, så sjukt rakt. Och snabbt. Vi gör upp en plan tillsammans för vad vi ska göra om det blir för kallt.

150711_rockman0071

När vi kommer ner får vi en safety-boy, det finns en per lag. Jag som ligger bakom ska ha den runt midjan. Jag är så fokuserad att jag knappt hör vad någon säger runt omkring. Jag vill bara i och över till andra sidan. En kille försöker sno ”min” boj och jag morrar något i stil med ”Den är min!”. Förlåt för det. Efteråt sa Sofie att funktionärerna var utklädda, jag såg inte det.

Början av simningen känns svinbra. Vi simmar rakt och det går fort. Huset på andra sidan blir större och större men helt plötsligt tar det stopp.

150711_rockman0070

Det vita huset är lika stort LÄNGE och vi börjar driva mot klippväggen. Jag tankar huvudet och kroppen med att det fortfarande går bra. Jag slutar att titta på huset och väljer att sikta på Sofies fötter. Jag vet att hon gör allt hon kan för att komma dit så fort som möjligt och jag kan inte göra det bättre. Hon simmar rakare och snabbare än mig hela året, idag är inget undantag.

150711_rockman0080

150711_rockman0086

Händerna domnar bort så jag kör ”disktrasan” för att få lite värme i fingrarna. Kniper ihop näven ovanför ytan på varje simtag under mer än halva simsträckan. Om inte annat så får jag något att tänka på och funktionärerna i båten bredvid oss får något att skratta åt. Kommer på att det förmodligen finns hajar här, fjorden är 400 meter djupt och jag ser kanske 10 meter. Jag ser ut som en säl och luktar blod. En haj kan känna blodlukt på flera kilometers avstånd. Jag trycker på och bonkar in huvudet i Sofies fötter några gånger.

Sjunger i mitt huvud och tänker på människor jag gillar. Anders och Alva står på andra sidan. Drar ett simtag för Alva och ett för Anders och loopar det i några minuter. Alva, Anders, Alva, Anders…snart får jag träffa dom. Fryser så jag skakar igen. Lisa från Canada som gillar att simma kallt berättade förra sommaren att man ser flimmer framför ögonen och får tunnelseende innan man svimmar. Jag fryser alltså bara än så länge. Inget flimmer…än.

150711_rockman0126

Vi tar oss fram till bryggan, sista trappsteget är i höjd med vattenytan. Mina händer är så frusna att jag har svårt att hålla i stegen men Sofie puttar på och jag tar mig upp. Här står Anders och Alva, vilken lycka!

Tror inte att Alva känner igen mig, jag ser ju ut som en 30 år äldre version av mig själv.

150711_rockman0128

Vi får varm saft och det är bland det godaste jag druckit. Sofie säger något om att hennes händer inte fungerar. Det här är ju så sjukt gott att hon måste få smaka så jag langar över mitt glas.

150711_rockman0129

Vi skrattar hejdlöst av lycka och säger att det här är knäppt. Men här blir vi inte varma så vi börjar gå mot trapporna.

150711_rockman0142

Säger hej då till gänget. Vi drar upp på berget en vända, ses snart igen.

Börjar knata de 4444 trappstegen uppåt. Räknade på att det var ungefär 8 gånger trapporna vid hoppbacken på Dundret och det är rätt jobbigt en vanlig dag.

150711_rockman0193

Gick 100 steg, pustade lite, 100 till…. På toppen ändras klimatet på två sekunder. Det är snöblandat regn och kargt landskap.

Det var två korta simningar på toppen, vattnet i sjöarna var helt klart och går att dricka. Tog en klunk under simningen och insåg sen att Sofie mycket väl kunde kissat framför mig om inte annat så var vi inte allt för fräscha vid det här laget och jag drack precis vattnet bakom henne. Yummy!

Får tag i klippkanten och börjar häva mig upp. Det är snö jag håller i!!! En av simningarna är bortplockad, den skulle vara 5 grader. Tror inte det är en grad varmare här, den andra sjön är ju precis bredvid. Under dom här simningarna drar jag igen våtdräkten kring halsen så mycket det bara går och får skavsår. Det är värt det.

Efter den andra simningen går löpningen brant uppför på en grusväg. Sofie frågar om hon får dra. Skämtar hon? Klart som f-n hon får dra. Jag får linan av henne och drar den ett varv runt midjan. Sofie är en oxe!!! Vi pratar om löpningen på Ornö och längtar till ötillö, hur störda är vi egentligen?

Äntligen går det utför, det älskar vi. Benen känns som nya! Dom som knappt funkade nyss. Kikar på klockan och vi håller 6 tempo ned för snirkliga stigar på berget. Över bäckar, genom lera, balanserar på stenar. Vi älskar det här!

Vi kommer ikapp ett mixlag och snackar oss ner till mål tillsammans med dom. Han springer lite före och väntar in oss, han är norrman och är född på berget. Bokstavligen. Hon har stukat handen och berättar att dom kalla simningarna var svinbra för svullnaden gick ner då. Än en gång inser jag hur knäppt det här är. Men det är klart hon inte bryter, vi är ju på äventyr och det vill man inte missa. Bryter man tävlingen får inte heller kompisen gå i mål, det är nog bland det jobbigaste under en sån här tävling. Det är också det som är det bästa, att man får vara två och dela dagen.

150711_rockman0150

150711_rockman0151

150711_rockman0154

Springer i mål och det känns lite overkligt att vi är klara. Det gick! Och vi är inte helt trasiga i kroppen.

Det går inte att beskriva i ord hur underbart det är att sitta i en varm badtunna med en kall öl och titta ut över fjorden som vi simmade över två timmar tidigare.

150711_rockman0165

Nå jo vi är väl lite lika ändå. En dusch och sen var det var dags för prisutdelning.

150711_rockman0179

Skulle jag göra om den här tävlingen skulle jag träna i Rockman-maskinen på gymet, köra tunga benböj och gå i berg. Det behövs mycket benstyrka för en sån här tävling. Utför hade jag inga problem men uppför var det sjukt tungt för mig.

När jag anmälde mig till tävlingen hade jag precis fött barn. Jag kunde knappt gå efter kejsarsnittet och de komplikationer som inträffade efterteråt. Springa var det inte tal om än på flera veckor. Jag behövde något roligt att se fram emot. Tack Sofie för att du är knäpp nog som tror på mig och vågar anmäla dig tillsammans med mig oavsett vad.

Nu blir det varm bastu för att fira. Kommer ut igen om några veckor.

Foto: Matti Rapila Andersson och Anders Gustafsson

Niliterrängen 30 km

Norrlands långlopp eller Lidingöloppet utan trängsel. Tiderna brukar bli ungefär samma som på Lidingö, fick du ingen bra startgrupp kan du alltid åka upp hit och springa här istället. 240kr och garanterat första startgrupp.
IMG_6907.JPG
I år var det 13 tjejer och 21 killar som startade i 30km klassen och alla kom i mål. Det finns också 5 och 10 km, men även 800m, 1,5 km och 3 km för barn. Resultaten hittar du här.

Mitt absoluta favoritparti. Djungeln!

Ibland är det svårt att ens veta vart stigen går.

image
Plötsligt kommer jag ut ur skogen och får springa plattan i mattan på grusväg och gå in i min bubbla.

Runt 17-20 km var jag helt överlycklig över hur bra kroppen svarade. Tekniken, pulsen, andningen och musklerna, allt funkade tillsammans. Jag var så lycklig, nästintill tårögd. När jag kommer till vätskestationen vid 20km pratade jag lite med gubben som langar sportdryck.

-Nu är det bara 1 mil kvar, sa jag.
-Jo men det är den tyngsta milen. En mil är långt.

När det är 5 km kvar säger nästa gubbe:
-Nu är det 5 kvar å det går bara uppför.

Det är så sjukt opeppande att jag bara kan skratta och njuta. Norrlänningar är lite hårdare. Det är ingen idé att hålla på och förmildra omständigheterna. Det är långt och det är tungt. Men det ä bara å fortsätta.


Det finns priser och hemlagade köttbullar till alla. Dessutom lottades en cykel ut på startnummer.
image

1 km intervaller

Det är bland det jobbigaste och bästa jag vet. Skräck innan. Lycka efter.

1km intervaller hamnar aldrig frivilligt på mitt schema men när någon säger åt mig att göra det pendlar jag mellan lycka och illamående bara av att höra ordet.

  
Första 200m känns alltid bra aka Idag är jag extra stark! Det kommer gå fort. Tyvärr är det ju sällan sant. 400m senare börjar det sakta vända. Gick jag ut för hårt ändå? Men det kändes ju så bra i början! Halvvägs är huvudet inne på att det här var sista intervallen någonsin, jag går hem efter den här. Sen pendlar det så tills jag ser målrakan. Ner med huvudet och kötta. Håll ut! Efter 30 sekunders vila börjar det kännas ok igen. Efter en minut vill jag göra om det. Stört!
Dom blev inte progressiva idag heller. Det gick från 4.29 tempo på första till 4.43 på sista. Men kan tycka att det är några ynka sekunder men i min kropp är det milsvidd skillnad. Det är ”perkele vad snabbt det går” mot ”om det går nå långsammare nu ramlar jag omkull”.

Om du inte är van att hålla koll på tempotider är det här perfekt att springa. Den tid det tar för dig att springa en kilometer är ditt tempo. Gångra med 10 och du har din tid på milen…om du skulle fortsätta i samma fart…utan vila. Vilket sällan går på riktigt men är bra som träning. En intervall på 5 min = 5 tempo * 10 = milen på 50 min. 6 min per kilometer ger milen på 60 min.

Siktar du på att springa milen på 60 min testa att springa intervallerna i 5.30 tempo (milen på 55 min). Funkar det så kommer 6 tempo att kännas lätt i jämförelse. Det är så lite som behövs för att pendla mellan något som känns ok och något som är svinjobbigt.

Olgor

Ett av mina absoluta favoritpass när jag har tight om tid är Olgor. Värmer upp med att lunka bort till IP och springer så många set kroppen orkar med eller det finns tid till.

olgor

400m hårt (1 varv på idrottsplatsen)
400m lugnt
300m hårt / 300m lugnt
200m hårt / 200m lugnt
100m hårt / 100m lugnt

3 min vila sen på’t igen. I min värld är 2 set bra och 3 set riktigt bra.

När vi sprang 400m och 200m startade vi åt varsitt håll och sprang tills vi möttes efter ett helt respektive ett halvt varv.

Touristrun i Amsterdam

Det här kommer jag göra om! Gillade verkligen att få upptäcka Amsterdam med en springande guide. Jag vill göra det här i alla städer jag besöker.

Första dagen i Amsterdam bokade jag in en löptur med guide. Eftersom att det inte fanns några gruppturer mailade jag och frågade om jag kunde få en egen tur. Ja visst svarade Paul. Jag hämtar upp dig utanför ditt hotell kl 11, blir det bra?

Planen var att springa en timme. Det blev 2 timmar och en kaffe efter. Kanske för att jag inte kunde sluta fråga honom saker eller för att han var trött från maran dagen innan eller bakis från allt festande på Kings day. Vem vet.

  

Jag passade på att fråga ut honom om allt från vilken buss som tar oss till tulpanodlingarna.

Till var jag kan köpa barnmat och blöjor och vilken kanalbåt vi ska åka för att få den bästa guidade turen. Fick också tips på hur jag letar reda på dom bästa restaurangerna i området.

Mellan mina tusen frågor fick jag höra sköna citat som ”När du inte ser att husen lutar längre då är det dags att sluta dricka öl.”


Just den här dagen var det Kings day i Amsterdam. Det var galet mycket folk på alla gator vilket gjorde att det var nästintill omöjligt att komma fram på vissa gator. Tittade ner här och insåg att vi får ta en annan väg. På kings day måste man ha något orangefärgat på sig.

Sprang förbi Reimbrandts hus. Ett coolt museum till och med för mig som aldrig går på museum i vanliga fall.

Fick också veta en massa vardagligt som hur husmarknaden ser ut i Amsterdam. Hur man köper en husbåt och vilka avgifter man måste betala. Att det bara finns 2500 husbåtar, vilket innebär att du måste övertyga någon annan att sälja sin för att du ska kunna flytta in i en. Ja du fattar. En helt underbart galen guidad tur.

Racereport Womens Health Halvmaraton

Tack kroppen för att du ville springa idag. Den här veckan har varit magiskt bra. Började med ett hårt simpass på måndag, löpträning på tisdag och idag sprang jag halvmaran som blev mitt längsta pass på över 1,5 år. Imorgon vilar jag.

Förra året var Sofie och jag speakers och var så avundsjuka på alla som fick springa. I år ville vi testa något nytt. Kan det funka att springa och intervjua deltagare längst vägen? Kan vi till och med lyckas förmedla lite av löparupplevelsen till de som hejar? Ibland kändes det mest som om vi hade mundiarré och flåsade i mikrofonen. Vad säger du som sprang och ni som tittade, var det ett vinnande koncept?


Laddar inför start med ägg.

Det var flera som frågade om våra löparkjolar, dom hittar du här.   
Det var just under 3000 anmälda löpare. Kul att det växt så mycket sen förra året.

Isabella Andersson varvade oss strax innan vi gick ut på andra varvet. Löjligt hur snabbt hon springer. Jag hade kanske kunnat hänga på i någon minut om jag gav allt jag hade. Skulle käkas i ett dike och bryta efter det.
Foto: Joel Olofsson


En av dom bästa sträckorna. Längst vattnet på Djurgården. Ser hon inte lite väl pigg ut för att ha sprungit 15 km?! Idag var det helt klart Sofie som drog mig runt halvmaran och inte tvärtom, inte någonstans.

Cissi ser lika glad och pigg ut som alltid.

Anna Hellström från Spif joggade runt på 1.33. Hur är det ens möjligt?!


1 km kvar till mål. Dags att börja fira på riktigt. Snart målgång!

En idolbild. Stort att bli hejad in i mål av Anders Szalkai. För oss tog det 2 timmar och 10 min att ta oss runt banan, Anders hade gjort det ganska mycket snabbare.


Jojje och Marie rockade i studion under hela tävlingen. Vi fick hoppa in och prata lite med dom efter målgång.


Afternoon tea och chokladbollar efter målgång, klockrent! Fyller på med energi.

Ikväll är jag hög på löpning! Så sjukt tacksam att min kropp håller för att springa en halvmara nu. Idag var det huvudet som var min största fiende, kroppen var trött men gjorde inte ont. Fram till 10 km var det inga problem men mellan 10-17 km var det tufft i perioder för mig. Jag fick jobba hårt för att övertala mig själv att det var en bra idé att springa och inte gå. Då längtade jag inte till nästa tävling, tänk vad fort kroppen och huvudet glömmer.

I huvudet under halvmaran

Womens Health halvmaraton

På lördag springer jag halvmaran, du tycker förmodligen att jag är tokig. Men har vi inte konstaterat det redan undrar jag då? Förra året var vi speakers, jag var gravid och Sofie hade ont i knät. Vi var sååå avundsjuka på alla som sprang förbi. I år när vi kan springa vill vi verkligen springa så vi kommer springa och intervjua andra längst vägen istället. Längtar på riktigt till lördag.

speakers_whhm

I grova drag är det här är vad jag laddat mitt huvud med inför halvmaran. Kroppen är vad den är men huvudet kan träna fram till startskottet går. Under tävling gör jag allt jag kan för att tänka positiva tankar. Negativa tankar gör mig inte snabbare och jag mår inte bättre av dom. Det här är vad jag hoppas kommer finnas där när det blir tufft.

Står på startlinjen
-Fy fan vad roligt att vara här! Vad många kompisar det är överallt! Lite nervöst med första tävlingen sen Alva föddes men vad härligt att få vara nervös igen. Jag har saknat det.

Starten går
-Börjar springa och njuter av att äntligen vara igång. All nervositet är som bortblåst och jag funderar på varför jag var nervös innan.

5 km
-Oj redan 5 km. Najs! Det gick snabbt att komma hit. Ja men då gör vi om det här tre gånger till då, hur svårt kan det vara.

10 km
Halvvägs! WOOP WOOP! High five med Sofie! Nu börjar vi rulla hemåt. Det är en tvåvarvsbana vilket innebär att jag aldrig någonsin behöver springa just här igen, om jag inte vill.

15 km
Nu är det typ bara 5 km kvar. Det är ju ingenting! Spelar ingen roll hur jobbigt det är 5 km klarar vi alltid! Här stod vi förra året och då ville jag verkligen springa. Njut nu!
whhm_15km

20 km
En kilometer kvar. Nu njuter vi och spurtar. Var kom den här energin ifrån? Har vi maskat hela vägen? Va faan! Nä men hej alla som är här och hejar, vi älskar er! Tack för att ni är här.

21 km
5 min efter målgång funderar jag på om jag inte hade kunnat ta i mer.

Ungefär så här brukar det låta i mitt huvud under tävling. För mig är huvudet mer än 50% av orsaken till resultatet. Kan jag inte motivera mitt huvud att fortsätta spelar det ingen roll hur mycket jag tränat. Och försöker jag se målgången redan när jag startar blir jag matt. Älskar att få sätta upp delmål och fira längst vägen.

Hoppas vi ses på lördag och hoppas vi får fira tillsammans längst vägen.